Anonym (banan)

Äldre 10 Feb 02:35

32 svar

Borderline? Behöver hjälp!

Detta är mitt första inlägg här och jag behöver er hjälp. Jag håller på att gå sönder. Jag orkar inte med mig själv och mitt beteende längre. Jag misstänker att jag lider av Borderline, emotionell instabil personlighetsstörning.

Jag lever tillsammans med min pojkvän och jag håller på att förstöra vårt förhållande. och honom..
Jag är väldigt svartsjuk och kontrollerande. Jag bråkar ofta med honom om hans förflutna, innan han och jag blev tillsammans. Jag jämför mig med dom tjejerna och trycker ner mig själv. Jag är medveten om att jag har dåligt självförtroende och dålig självkänsla och det är något jag vill jobba med.

Men till problemet. Jag överreagerar så mycket. Vi kan börja bråka om tillexempel att en tjej la till honom på facebook och det slutar med att jag packar min väska och ska lämna honom för att han är världens sämsta människa som tar sönder mig och får mig att må psykiskt dåligt. Jag beskyller honom för allting, det är hans fel att jag är som jag är. Det är hans fel att förhållandet inte kommer fungera. Han är ful, han är värdelös och jag är med han för att ingen annan vill ha honom. Jag skrattar åt att han inte fick sina känslor besvarade förut av en annan tjej. Jag kommer lämna honom en vacker dag för en bättre kille som kan ge mig det jag behöver. Han kan inte tillfredsställa mig. Ja och så fortsätter det.

Detta är saker jag säger mitt uppe i "det svarta". Det liksom svartnar för mig och jag säger saker jag inte menar och jag minns inte alltid vad jag säger. Jag säger så hemska saker till honom för att jag ska känna mig bättre med mig själv.
När jag "vaknar upp", det kan ta flera timmar och ibland några minuter innan jag inser vad jag håller på med.
Jag lugnar ned mig och får sån ångest och såna skuldkänslor och ber om ursäkt och gråter och talar om för honom vilken fin och underbar människa han är och att jag aldrig älskat någon som jag älskar honom. Och det är sant. Allt jag säger när jag är normal menar jag, men det andra som slinker ur mig är helt sjukt. Jag förstår inte hur jag kan göra så?
Jag vill leva med honom och vi har det jättebra när jag är normal. Men vissa dagar så spårar jag ur. Jag kan vakna på ett konstigt humör och hela dagen är förstörd. Jag bara bråkar om ALLT. Kommer på nya saker att klaga på. Ibland håller jag på i flera dagar och sedan lugnar jag ned mig och det kan gå flera dagar ibland 2-3 veckor innan jag får nästa utbrott.

Detta går i perioder och just nu mår jag väldigt dåligt. Och jag tar ut det på honom. Jag vill inte vara sån här och jag och han pratar väldigt mycket om det och jag ska söka hjälp för det. Men jag har hört att det kan ta lång tid innan man får träffa en expert. Jag skulle behöva råd av er, hur ni hanterar era situationer och kom med alla tips ni kan på hur jag ska tänka när jag är arg över något för att slippa ta ut det på min pojkvän och ge honom skulden.
För jag älskar honom så mycket och vill inget annat än att vara med honom. Jag är så rädd att han ska lämna mig och därför har jag blivit kontrollerande och osäker. Och jag vet att han förmodligen kommer lämna mig om jag inte ändrar på mitt beteende. Men hur ska jag börja?

Det är första gången jag någonsin vågar prata "öppet" om detta. Trots att jag är anonym så är det jätteläskigt. Det är bara jag och min pojkvän som vet vad som sker innanför våra väggar..

Och jag behöver tips av er som har ERFARENHET. Ni som kommer in för att tala om för mig vilken hemsk människa jag är kan likaväl lämna lika fort. Jag vet om att det jag gör är FEL. Jag vet att jag har problem och jag vill ha HJÄLP. Jag försvarar absolut inte mitt beteende. Jag vet bara inte hur jag ska lära mig att hantera min ilska och mina impulser..

Vad tror ni, kan detta vara borderline? Känner ni igen er?

Lilium

Äldre 11 Feb 01:48

#11

Alltså TS, sök hjälp omgående. Vill du inte gå via VC, kan du göra en egen vårdbegäran till öppenpsyk (i mitt län finns ett nummer man kan ringa, exempelvis).

Kan känna igen mig i tankemönstret, helt klart, där varje småsak förstoras in absurdum och man bara vägrar tro att en människa man har så nära inpå sig kan vara ärlig och trogen.
Det är ett svårt mönster att bryta utan professionell hjälp, men du kan ju smygbörja med lite MBT.

Devisen inom MBT är; "att se sig själv utifrån och andra inifrån". Betänk hur ditt beteende uppfattas och tolkas av personen du har framför dig. Man får även öva på att analysera uttalanden och inte agera på ren impuls. Exempelvis; En tjej lade till min kille på Facebook. Jag frågar honom vad det är för en och han reagerar med en rynka i pannan och ett snäsigt; Jag vet inte! Hur kommer det sig att han reagerade så? Lät jag mer anklagande än vad jag själva uppfattade det som? Kanske känner upplever han att jag förhör honom? Kan jag ställa samma fråga på ett sätt som inte är hotfullt eller onödigt hårt?

I din situation verkar du hänga upp dig grovt på det förflutna och jag kan bara säga detta: Du har ingenting att göra med hans förflutna. De han varit med, vad han sagt till dem, hur de såg ut eller vad de gjorde är none of your beeswax. Låter hårt kanske, men det är så det ligger till. Så länge han inte flörtar vilt med någon i sitt förflutna, sitter och gråter över deras bilder eller på annat sätt indikerar att det finns någon saknad, är det ett avslutat kapitel.
Detta är för din egen skull. Det som har hänt, har hänt och det finns INGET att hämta från det förflutna. Särskilt när det inte har med dig att göra. Ge f-n i att jämföra dig med andra och använd inte hans förflutna som anledning att slå sönder din egen självbild.

Kan inte påstå mig vara någon förebild i denna avdelning, då jag själv gärna tittar på min sambos ex och funderar vad i helvete han gör med ett skogstroll som mig. Men han verkar nöjd, så jag lär ju tro honom. Men uppenbarligen är ju karln blind. Jag kan ju inte kritisera hans val alltför mycket, det skulle ju indikera att han inte är kapabel att göra sina egna val - vilket han faktiskt är.

Det kan ta tid att träffa en psykolog, precis som du skriver, men ordna det så snart som möjligt!
Men under tiden du väntar kan jag ge dig lite råd: Ta ett djupt andetag innan du reagerar, välj noga dina ord i ett bråk och gör ingenting du inte kan stå för senare. Låter enkelt, eller hur? Det är det inte, men du kommer lära dig, jag lovar.

Sist, men inte minst; Jag har valt att hantera min ångest, mitt kontrollbehov och min enorma osäkerhet genom rak och ärlig kommunikation. Blir jag osäker på min sambos ex, eller andra saker, ställer jag frågor för att lindra min oro. Exempelvis; Är jag ful? Saknar du dina ex? Vad menar du? Varför? Hur? Osv, osv osv. På så vis kan jag bryta tankemönster innan de tar över fullständigt och jag/vi slipper situationer som baseras på föreställningar eller missförstånd. Ett tips från coachen, liksom.

Nu blev det här overkligt långt, men jag hoppas att det ger dig något på vägen.

Of all the things I've lost, I miss my mind the most.

Anonym (Samma)

Äldre 11 Feb 08:09

#12

Lilium skrev 2017-02-11 01:48:36 följande:

Alltså TS, sök hjälp omgående. Vill du inte gå via VC, kan du göra en egen vårdbegäran till öppenpsyk (i mitt län finns ett nummer man kan ringa, exempelvis).

Kan känna igen mig i tankemönstret, helt klart, där varje småsak förstoras in absurdum och man bara vägrar tro att en människa man har så nära inpå sig kan vara ärlig och trogen.

Det är ett svårt mönster att bryta utan professionell hjälp, men du kan ju smygbörja med lite MBT.

Devisen inom MBT är; "att se sig själv utifrån och andra inifrån". Betänk hur ditt beteende uppfattas och tolkas av personen du har framför dig. Man får även öva på att analysera uttalanden och inte agera på ren impuls. Exempelvis; En tjej lade till min kille på Facebook. Jag frågar honom vad det är för en och han reagerar med en rynka i pannan och ett snäsigt; Jag vet inte! Hur kommer det sig att han reagerade så? Lät jag mer anklagande än vad jag själva uppfattade det som? Kanske känner upplever han att jag förhör honom? Kan jag ställa samma fråga på ett sätt som inte är hotfullt eller onödigt hårt?

I din situation verkar du hänga upp dig grovt på det förflutna och jag kan bara säga detta: Du har ingenting att göra med hans förflutna. De han varit med, vad han sagt till dem, hur de såg ut eller vad de gjorde är none of your beeswax. Låter hårt kanske, men det är så det ligger till. Så länge han inte flörtar vilt med någon i sitt förflutna, sitter och gråter över deras bilder eller på annat sätt indikerar att det finns någon saknad, är det ett avslutat kapitel.

Detta är för din egen skull. Det som har hänt, har hänt och det finns INGET att hämta från det förflutna. Särskilt när det inte har med dig att göra. Ge f-n i att jämföra dig med andra och använd inte hans förflutna som anledning att slå sönder din egen självbild.

Kan inte påstå mig vara någon förebild i denna avdelning, då jag själv gärna tittar på min sambos ex och funderar vad i helvete han gör med ett skogstroll som mig. Men han verkar nöjd, så jag lär ju tro honom. Men uppenbarligen är ju karln blind. Jag kan ju inte kritisera hans val alltför mycket, det skulle ju indikera att han inte är kapabel att göra sina egna val - vilket han faktiskt är.

Det kan ta tid att träffa en psykolog, precis som du skriver, men ordna det så snart som möjligt!

Men under tiden du väntar kan jag ge dig lite råd: Ta ett djupt andetag innan du reagerar, välj noga dina ord i ett bråk och gör ingenting du inte kan stå för senare. Låter enkelt, eller hur? Det är det inte, men du kommer lära dig, jag lovar.

Sist, men inte minst; Jag har valt att hantera min ångest, mitt kontrollbehov och min enorma osäkerhet genom rak och ärlig kommunikation. Blir jag osäker på min sambos ex, eller andra saker, ställer jag frågor för att lindra min oro. Exempelvis; Är jag ful? Saknar du dina ex? Vad menar du? Varför? Hur? Osv, osv osv. På så vis kan jag bryta tankemönster innan de tar över fullständigt och jag/vi slipper situationer som baseras på föreställningar eller missförstånd. Ett tips från coachen, liksom.

Nu blev det här overkligt långt, men jag hoppas att det ger dig något på vägen.

Det där sista. Att lindra ångest genom att ställa frågor har jag också gjort.

Jag har förklarat att även om det är jobbigt för killen en liten stund så hjälper det verkligen mig. Raka å ärliga svar på de mest korkade frågorna.

Problem uppstod dock med mitt ex som inte va ärlig. Han ljög för mig om massa saker, särskilt tjejer och vad för slags kontakt de hade. Typ "vi är bara klasskompisar", sen upptäckte jag när han hade glömt datorn på med messenger framme att de skrev privat flera gånger om dagen.. flirtigt liksom. "Du är så bra", "har så kul med dig jämt" osv...

Jag blev galen. Jag blir så triggad av folk som ljuger! Det är det värsta jag vet. Jag vet nu att jag aldrig kommer kunna vara tillsammans med nån som inte vågar vara ärlig i ALLA lägen. Även när det är jobbigt.

i-o

Äldre 11 Feb 09:35

#13

Är glad att jag inte är er eller lever i någon relation.

Jag har funnit att oavsett vad man gör, hur trevlig och vänlig man är, så får man ändå skit av någon i någon omfattning oavsett om man har en relation till dom eller inte. Inte ens godis hjälper för att blidka dessa emotionella skräcködlor.

drmcstuffin

Äldre 11 Feb 09:43

#14

Jag blev diagnostiserad med borderline, depression och fobisk personlighetsstörning för ca 1,5 år sen.

Mina största problem när det gäller borderline:

* mina depressiva perioder svänger extremt fort kan vara någon timme till en dag

* jag ser svart/vitt antingen är allt bra eller skitdåligt

* svår separationsångest

* besvikelse, ledsenhet m.m som blir extrem

* ilska som är okontrollerbar och extrem (i förhållande till vad det handlar om)

* själförakt, dålig självkänsla/självförtoende

Det är vad jag kommer på nu. Har börjat med individuell Mbt behandling efter ju och i förra veckan började jag gruppterapi. Hela behandlingen är 18 månade. visst har jag sämre perioder fortfarande men är på rätt väg. Har faktiskt trappat ner medicin så istället för 250 mg sertralin som jag ätit i mer än 3 år ligger jag nu på 50 mg.

Anonym (Samma)

Äldre 11 Feb 10:04

#15

Ok en fråga till er som HAR diagnostiserats. Det har nämligen inte jag men mitt beteende i relationer påminner verkligen om borderline.

Jag är misstänksam, svartsjuk, osäker, livrädd för att bli lämnad/ljugen för/förd bakom ljuset/

Kan bli fruktansvärd orimligt arg och få panik om min kille tex blir vän med nån fin tjej.

Min terapeut säger att jag har en otrygg ambivalent anknytning i grunden, inte borderline. Men att det påminner mycket. Jag har inget självskadebeteende och detta visar sig BARA i nära kärleksrelationer. Inte i relationer till vänner, jobbarkompisar eller familj.

Anonym (...)

Äldre 11 Feb 15:35

#16

Anonym (Bordis) skrev 2017-02-10 05:39:00 följande:

Det kunde varit jag som skrivit detta inlägg!!!

Jag har borderline och jag fungerar exakt så!!!

Enbart mot sambon precis som du.

Jag fick vänta för länge på rätt hjälp, han orkade inte mer utan gjorde slut efter 9 år.

Nu har han en ny och jag har gått under totalt. Varvade med snälla sms och fruktansvärt vidriga sms efter han gjort slut, där jag anklagade honom (och den nya ibland) för allt möjligt.

Senast igår mailade jag att jag hatar honom lika mycket som han hatar mig. Sanningen är att jag aldrig har älskat någon så mycket och enligt både honom, hans familj, arbetskamrater och alla hans vänner är jag hans livs kärlek.

Men enligt honom kunde han tyvärr inte leva med mig pga mina svängningar. "Gråter"

Har kommit med i MBT terapi vilket är det bästa för oss med borderline eftersom man blir helt frisk, men behöver få ledigt från mitt nya jobb vilket verkar svårt så jag blir nog tvungen att tacka nej till MBT och försöka igen om 1 år......om jag ens lever då.

Kolla in videon på youtube som heter "what borderline feels like (trigger)"

En katt i början av videon så är det rätt. Känner du igen mycket där kan det vara en indikation på borderline.

Men begär en utredning och sök hjälp omgående OM det är borderline du har.

It's hell !

Intressant angående det där med MBT, har inte hört om det tidigare men läste lite om det nu innan jag skrev här till dig. Jag själv går på DBT (dialektisk beteende terapi) som också sägs vara för folk med borderline. Jag gissar mig till att de är rätt lika, men uppbyggda på olika sätt. Enligt min behandlare (psykolog) har DBT ungefär 80-90% "tillfrisknande" för personer med borderline som slutfört kursen. Så jag hoppas innerligt att det ska hjälpa mig må bättre, för som du säger är det ofta outhärdligt med dessa humörsvängningar. Tack vare att jag har så kraftiga känslor och själv har svårt att tolka dem rätt, så har jag utvecklat socialfobi. Så umgås knappt med människor förutom min familj och min sambo :(

Hursomhelst, skriver ni kontrakt på ett år och sådant inom MBT? Det gör vi iaf. Sedan fick vi även gå en förberedelsegrupp för DBT där vi lärde oss om behandlingen och för att vi skulle kunna se om det passade oss.

Jag tycker att du ska ta chansen och gå på MBT när du nu har den. Ditt mående är viktigare än ditt jobb, och eftersom du är orolig ifall du ska överleva ett år tills nästa tillfälle ges tycker jag du verkligen ska priotera behandlingen. Har du någon samtalskontakt som kan hjälpa dig med olika alternativ för att lösa det här med ditt jobb och MBTn? För nu är jag lite osäker, men jag tror inte din nya chef kan neka dig ledighet för behandling. En läkare kan säkerligen skriva ett sjukintyg till dig där de förklarar för din chef att behandlingen är viktig för ditt tillfrisknande (utan att nämna varför du får behandling om du inte vill det).

Anonym (...)

Äldre 11 Feb 16:00

#17

Anonym (Samma) skrev 2017-02-11 10:04:15 följande:

Ok en fråga till er som HAR diagnostiserats. Det har nämligen inte jag men mitt beteende i relationer påminner verkligen om borderline.

Jag är misstänksam, svartsjuk, osäker, livrädd för att bli lämnad/ljugen för/förd bakom ljuset/

Kan bli fruktansvärd orimligt arg och få panik om min kille tex blir vän med nån fin tjej.

Min terapeut säger att jag har en otrygg ambivalent anknytning i grunden, inte borderline. Men att det påminner mycket. Jag har inget självskadebeteende och detta visar sig BARA i nära kärleksrelationer. Inte i relationer till vänner, jobbarkompisar eller familj.

Din terapeut vet säkerligen bättre än vad vi gör. Grundstenen i borderline är att man har en ökad känslighet med kraftiga känslor. Dvs, ens känslor är mycket starkare än andras, och bara en liten sak kan kännas som att världen går under. Men känslorna är inte bara åt ett håll, utan det gäller dem allihop (sorg, glädje, ilska m.m.). Man kan skifta snabbt och uppleva känslan att älska och hata någon på samma gång. Man saknar lite gråskala och ser saker ofta i svart och vitt. Vidare har man svårt att tolka sina egna känslor då de är så kraftiga och annorlunda mot hur "normala" har det, vilket gör att man slutar lite på sina känslor och nedvärderar sig själv istället. Många klarar inte av att hantera de väldiga känslorna och har ofta något form av självskadebeteende då man anklagar och bestraffar sig själv. Många har väldiga tomhetskänslor då de tror de är ensamma i hela världen med att vara sådana och att ingen förstår dem. Vissa har blivit avstängda med känslorna (jag kan bli det vid för kraftiga känslor) och kan därmed upplevas som känslokalla. När man har den sorts borderline (de uttrycker sig olika, alla är inte likadana) som jag har så uppfattar omvärlden mig som oerhört stabil, kanske i viss mån autistisk, känslokall (då jag inte visar mina egna känslor för andra), och som om jag ointresserad av omgivningen. Så är det ju inte egentligen, snarare tvärtom, men detta är ett försvarsbeteende jag utvecklar för att hantera min personlighetsstörning. Vidare kan det nämnas att man kan få overklighetsskänslor från och till. Man upplever att verkligheten är en film och att inget är påriktigt. För min del är det en försvarsmekanism som sätter igång när det blir för mycket känslor. Då distanserar jag mig och "stänger av" och upplever att inget är verkligt. Rätt så svårt att beskriva, men de som upplevt det förstår nog vad jag menar.

Hursomhelst, känner du igen dig i detta?

Anonym (...)

Äldre 11 Feb 16:15

#18

i-o skrev 2017-02-11 09:35:58 följande:

Är glad att jag inte är er eller lever i någon relation.

Jag har funnit att oavsett vad man gör, hur trevlig och vänlig man är, så får man ändå skit av någon i någon omfattning oavsett om man har en relation till dom eller inte. Inte ens godis hjälper för att blidka dessa emotionella skräcködlor.

Tro mig det är värre för de som upplever det inom sig. Du kan iallafall bli av med din borderline flickvän eller vän, medans vi får leva med det för resten av livet. Så som du resonerar kring borderline och hur du upplever oss är varför så många skadar sig själva, och varför risken för fullbordat självmord är så högt hos borderliners. Man vet att man är onormal, och önskar mer än något att man slapp vara såhär, men det är tyvärr inget man kan styra hur mycket man än vill det. Vid missbruk, alkohol, droger blir känslorna ännu värre. Därför risken för fullbordat självmord ligger på 50% för de som använder sig av dessa frekvent. Jag har själv slutat dricka alkohol helt hållet då jag blir för labil (kan bli uttåtagerande) och ofta försökt ta livet av mig under influens av detta. Den lilla känslospärr man har hävs helt och hållet.

Sedan ska det till att nämnas att alla borderliners inte är utåtagerande. Jag bråkar aldrig med någon, och undviker konflikter i det stora hela genom att isolera mig. Folk tror snarare att jag inte kan bli arg eller ledsen då jag sällan reagerar negativt. Jag är väldigt förlåtande, och hyser aldrig agg mot någon, istället lägger jag det på mig själv och tycker det är mitt eget fel. Så, vi är alla olika.

i-o

Äldre 11 Feb 16:37

#19

Aww era stackare, det är så synd om er. Kom får ni en kram!

Puss på pannan.

Anonym (...)

Äldre 11 Feb 16:43

#20

i-o skrev 2017-02-11 16:37:01 följande:

Aww era stackare, det är så synd om er. Kom får ni en kram!

Det där vet jag verkligen inte hur jag ska ta? Försöker du vara vänlig eller göra narr av oss?

Borderline? Behöver hjälp!

INNEHÅLL