Jesper f skrev 2017-02-27 15:19:02 följande:
Om du bor i Stockholm eller däromkring, har du möjlighet att få snabbtest redan idag, vilket jag skulle förorda till att börja med, för din egen skull. Även om beskedet absolut inte är det man vill ha, är det nånstans ändå bättre att "veta", och det oavsett vilken diagnos man har - tycker jag.
Sen precis som andra redan sagt, leva med Hiv idag, är inte konstigare än Diabetes. Ja, det är en kronisk sjukdom, men dessbättre, i absoluta majoriteten går den att behandla. Sen ev. andra tycker om det eller inte, ja, det är faktiskt deras problem - inte ditt, inte din PV:s. Det viktigare är att ta reda på hur du kan ge dig själv absolut bästa vård och förutsättningar, för att få ett fortsatt så bra liv som möjligt.
Även OM du skulle visa dig smittat, skulla jag i den sitsen ta det lungt med att berätta för familjen, om nu redan nu har "shaky" relation. Då är det viktigare att ni fokuserar på att ni ska gifta er - då är det både viktigare och vettigare, än att börja redovisa ev. diagnoser. Faktiskt har ingen annan "rätten" att få veta det, om du själv inte vill berätta det. Och i ett läge med trassliga relationer, kan det vara ett effektivt sätt att lägga ved på brasan.
Däremot undrar jag, hur vet ni att det är just 6 år sen han blev smittad? 6 år är ändå ganska lång tid, några symptom borde ha börjat uppenbara sig innan... Vad var det som avgjorde att han gick och testade sig just nu?
TS, jag förstår att allting känns upp/ned just nu, men allting KOMMER att ordna sig, oavsett vad beskedet för dig kommer bli. Ska man nu få en kronisk diagnos, är det bättre att få en som är behandlingsbar än någon som du inte kan göra något åt. Och det är det viktiga att tänka på just nu. Sen vad resten av omvärlden tänker, ja... Skulle man ta hänsyn till det i varje skeende i livet skulle livet bli outhärdligt, för det är ALLTID nån som tycker nått om nått. Det måste man skjuta undan, för det är inte det viktiga för dig.
Stora styrke kramar!!
Jag gjorde snabbtest idag och det känns bättre nu att veta. Jag är inte lika rädd längre eller så orkar jag inte gå och vara rädd konstant bara. Jag koncentrerar mig också på att ta hand om min pojkvän så slipper jag övertänka allt...
Jag vill berätta för min familj ändå, men inte nu. Jag måste landa och samla tankar och fixa allt praktiskt med vården och börja medicinera och sånt. Så får jag se hur jag berättar sen.
Vi vet att min kille varit smittad i 6 år eftersom den som han blev smittad av fick sin diagnos för ett tag sen och genom smittspårning eller vad det heter så fick min pojkvän reda på att han var smittad, fast han hade kanske fått reda på det ändå eftersom han varit rätt sjuk på sista tiden. Min pojkvän låg bara en gång med denna killen och det var 6 år sen så det är så vi vet. MIn pojkvän har varit mycket sjuk under denna vintern, men innan dess inget utöver det vanliga.
Tck!