Hjälp! Ni som av olika anledningar inte kommer överens med/ tycker om era bonusar- vad gör ni för att uthärda tiden ni har dom? Vi har bonus varannan vecka, och den veckan har jag ångest, är stressad och känner mig lättretlig. Vet inte hur jag ska göra för att komma ur detta? Orättvist och fel emot hela familjen, men jag vantrivs verkligen med livet när bonus är här.. hjälp mig snälla!
Vi är alla vuxna människor och beter oss därefter. Om man ska undvika alla man inte klickar med eller gillar, ska maken då låta bli att bjuda in barnets partner?
För du verkar anse att man inte ska ens försöka hålla god min........
Jag hade såklart kunna skriva en hel roman över hur du förstör ditt styvbarns uppväxt genom att innerst inne ogilla det, men det har jag gjort alldeles för många gånger på familjeliv redan och märkt av att styvmorsorna här inne bryr sig inte om någon annan än sig själva. Minst av allt - sina styvbarn. De hamnar oftast i lägre rang än en död fisk från hamnen.
Så, jag hoppar till att fokusera på detta ur ditt perspektiv. Därför att jag märker att bland stuvmorsorna på familjeliv så är det det enda perspektivet ni ändå kan se genom - ert egna.
- flytta.
För din skull.
Vill du leva varannan vecka med de känslor du gör? Nog med att du förstör familjens livsförhåll men framförallt ditt eget.
Vill du ha de känslor varannan vecka? Må så dåligt? Flytta. Ditt barn blir varann vecka barn men om du vill må bra så har du inget annat alternativ.
Ganska tragiskt tycker jag personligen att välja leva halva sitt liv med de ångest tankar du har varannan vecka. Inget för mig!
Nej, men du kunde (i allafall ibland) planera in annat när din mans barn kommer så slipper både du och dem någon som de inte uppskattar att träffa.
Om det är som för rippan123 som fick uppleva hela uppväxten att pappans fru inte ville ha henne där, tror du inte att det skulle ha varit skönt att i alla fall ibland få slippa den personen som försurat stora delar av ens barndom då?
Eller för dig, som uppenbarligen räknat ner dagarna tills din mans barn inte längre kom på schemalagt umgänge och som beskrivit hur du planerade ditt liv för att slippa vara med dem så mycket som möjligt när de kom hem till sin pappa, vore det inte rimligt att du fortsatte ditt avståndstagande?
Vad är det som gör att "den sociala polityren" kommit på nu? Det verkar ju inte ha hindrat dig förut när barnen var för små för att ha något att säga till om. Låter mer som om du antingen vill ha kontroll på deras umgänge eller att du kommit på ett sätt att begränsa barnens tillgång till sin pappa genom att se till att alltid vara med och göra träffarna med pappa så lite behagliga som möjligt.
Det är ju ingen skillnad alls mellan umgänge på x antal dagar och när de hälsar på några timmar en kväll..........
Jag vet inte hur ni gör när ni bjuder hem gäster, men vi bjuder som ett par och vi bjuder även in gästerna att komma som ett par.
Sen har de inte mer att säga till om gällande vår familj nu än när de kom på umgänge.
Men ponera att vi gör som du tycker, jag stannar borta på kvällen. Ska maken säga till barnet att lämna sin partner hemma då han inte har så mycket till övers för hen?
Det handlar trots allt om att kunna sitta ner vid ett bord och kunna umgås några timmar. Jag står ut med hans barn och han står ut med min släkting ibland som han har svårt för, ta och ge.
Ok, så din mans barn har inte en sådan relation till sin pappa att de kan föreslå en fika på stan/gå på fotbollsmatch eller bio tillsammans, utan de får vänta på att pappa bjuder hem dem på parmiddag för att de skall kunna träffas?
Skulle de kunna bjuda hem bara sin pappa eller skulle han välja att inte besöka dem då?
Och som du själv skriver ÄR det skillnad på umgänge i X antal dagar och att umgås några timmar, så din man har nog inte lika svåra upplevelser i bagaget vad gäller relationen med sitt barns partner som barnet har efter att ha bott hos er där hen inte var välkommen.
Men visst, om barnens partner fått din man att känna sig oönskad och ovälkommen under många år, ja då kanske han (som alltid varit vuxen i relation till sitt barn) skall stå upp för sina känslor och säga till sitt barn att hens partner behandlar honom som skit och att han därför vill umgås ensam med sitt barn.
Dock, återigen, varför är den sociala polityren, och att du nödvändigtvis ska vara med, så viktig för dig NU när du inte ville ha med barnen att göra när de bodde hos sin pappa?
Är det som du skriver bara för att sätta dem på plats och visa att "de inte har mer att säga till om i er familj än när de kom på umgänge" som du skall vara med varje gång de skall få träffa sin pappa?
Eftersom vi har mindre barn så är det att bjuda hem som är enklast.
Partnern är en besserwisser som har förmågan att trampa över gränserna, därför är det ingen av oss som är förtjust i hen. Men hen är ändå accepterad som gäst här.
När de var på umgänge x antal dagar Sävar det skönt att syssla med sin hobby på dagarna, sen umgicks vi på kvällarna.
Varför skulle jag vilja "sätta någon på plats"?
Så han träffar dem aldrig på deras initiativ utan bara när ni bjuder hem dem? Låter som om de inte har en särskilt bra relation till sin pappa heller.
Men skulle han inte kunna träffa barnen någon annanstans, så skulle både du och de slippa varandra? Du har ju uppenbarligen inte någon behållning av mötena och de skulle nog inte misstycka om du inte var med. Klarar han inte av att ta hand om era gemensamma barn utan att du är med (och måste de följa med varje gång han umgås med sina vuxna barn)?
Du anser inte att det är skillnad på att någon "är en besserwisser" och att någon räknat dagarna tills ett barn skall åka till sin andra förälder? Men, om din man nu mår så dåligt av att träffa sitt barns partner får han väl ta det med sitt barn.
Tja, av uttrycket att de "inte har något att säga till om" i er familj så verkar det ju som ett sätt att sätta dem på plats att du närvarar varje gång de träffar sin pappa trots att du inte gillar dem och de troligen skulle uppskatta att få vara ensamma med pappa.
Vem förväntas stå för kalaset om de ska träffas ute?
Jag undrar fortfarande hur du tänker när du anser att ett regelbundet umgänge är att jämföras med att träffas över en middag ibland............?
Tja, maken är vuxen nog att kunna träffa partnern några timmar eftersom det är barnets val att va tillsammans med vederbörande.
Vad anser du att de tidigare barnen har att säga till om gällande VÅR familj?
Om det handlar om vuxna människor kan väl var och en betala för sig själv? Din man får väl helt enkelt se till att de inte går till ställen som han inte har råd med, eller så kanske barnen kan bjuda ibland om er ekonomi är så ansträngd att han inte har råd med en fika på stan. Samma gäller naturligtvis barnen, att de får styra så att aktiviteten inte blir dyrare än vad de har råd med.
Och återigen, kan inte barnen bjuda sin pappa hem till sig ibland så att du slipper deras besök och de får umgås med honom själva?
Ja, för DIG kanske det är OK att du kan "stå ut" över en middag, men om vi tar Rippan123 som exempel så skulle hen vilja träffa sin pappa utan hans partner (som visade Rippan att hon inte ville ha Rippan i sitt liv under hens uppväxt) men får inte det. Från pappans partners perspektiv är det säkert lättare att "stå ut" när det bara handlar om en middag ibland men Rippan uttrycker ju själv att hen skulle önska att hen slapp partnern som uppenbarligen aldrig gillat hen.
Om jag hade haft en partner vars barn jag inte uppskattade och som jag under hela mitt och partnerns förhållande visat att jag inte vill ha särskilt mycket med att göra skulle jag sett min chans att göra annat när partnern träffade de vuxna barnen istället för att klamra mig fast och vägra låta dem få tid tillsammans själva. Jag tänker att både jag och "barnen" nog skulle ha uppskattat det. I ditt fall skulle du väl kunna ägna dig åt din hobby även nu? Eller hitta på något med dina barn som de skulle tycka var kul. Det handlar väl inte direkt om att din mans barn "har något att säga till om" vad gäller er familj. Men det att du alltid skall vara med när de träffar sin pappa skulle definitivt kunna tolkas som ett maktutspel från din sida; att du fortfarande gör ditt bästa för att deras umgänge med pappa skall vara så lite behagligt som möjligt så att de skall vilja träffa sin pappa så lite som möjligt och därmed besvära dig så lite som möjligt.
Den stora skillnaden är att pappas fru slipper mig när hon inte har lust att vi ses, men jag slipper aldrig henne.
Hon kan ju lugnt utesluta mig från sitt födelsedagsfirande och bara fira med sina barn och sin släkt. Men om jag vill bjuda min far kommer hon med på köpet vare sig jag vill eller inte. Och det gäller ju alla situationer där jag vill träffa min pappa.
Jag tycker inte att det borde behöva vara så, min pappa skulle gott kunna komma utan henne vid vissa tillfällen, men det tillåter hon inte. Hon är där och kontrollerar vår relation, alltid.
För mig är hon bara en plågsam påminnelse om hur hon förpestade min uppväxt - tänk scenariot att behöva umgås med sin mobbare. Mobbaren kanske inte tycker att det är så jobbigt, men den mobbade kommer att uppleva det hela så plågsamt att den hellre avstår.
Fast om jag inte ställer upp och kommer vid de tillfällen när jag bjuds in till pappa och frugan, så får jag skit för det. Hur jag än gör känna jag aldrig göra rätt.
Och Ess, jag tror aldrig du kommer att förstå. Du ger tydligt intryck här på FL att vara en person som har mycket svårt att se andra människors behov, du ser bara dina egna. Du verkar inte förstå att alla människor har känslor och behov, inte bara du. Du verkar också ha svårt att förstå att samma situation kan uppfattas olika av dem som deltar i den.
En middag med dig och din man och hans barn kanske är helt okej för dig, men samma middag kan vara helt outhärdlig för bonusbarnen som har helt andra upplevelser i bagaget.
Det är väl knappast onormalt att i ett par umgås med människor på egen hand? Tex sin syster, egna vänner, arbetskamrater. Så gör de flesta som lever i par, man umgås ibland i par och ibland var för sig.
Så ni bonusmorsor som ägnat styvbarnens uppväxt åt att önska att de inte fanns. Ta chansen och slipp dem när de är vuxna. Men fortsätt inte att förstöra relationen mellan dem och deras förälder! Och såsmåningom mellan barnbarn och morförälder.