Hjälp! Ni som av olika anledningar inte kommer överens med/ tycker om era bonusar- vad gör ni för att uthärda tiden ni har dom? Vi har bonus varannan vecka, och den veckan har jag ångest, är stressad och känner mig lättretlig. Vet inte hur jag ska göra för att komma ur detta? Orättvist och fel emot hela familjen, men jag vantrivs verkligen med livet när bonus är här.. hjälp mig snälla!
Ursäkta, spontan tanke - varför flyttade ni ihop före ni visste om det kändes ok för alla?
Tråkig känsla, hur gammal e bonusen? Försök se familjen utifrån ert gemensamma barns framtid-hur när relation dom kan få då er lilla växer o hur viktig bonus kommer att bli en dag för den lilla. Om ni stöder deras relation kommer du få tillbaks tiofalt då den lilla växer upp o du ser med egna ögon hur bonus älskar henne/honom. Vi hade 3+2barn då vi träffades, fått en gemensam som det skiljer 8år mellan yngsta med. Idag är vår lilla redan 13 o övriga vuxna, men kan lova det värmt att under åren se hur otroligt mycket dom stora avgudar denna lilla. Hur dom skött, krupit på golvet, stått över egna grejer för hennes skull. Hur min son då han var 12 i södern tog sådant ansvar över lillasyster på 4 så hon inte skulle tappas bort el hamna i vattnet utan uppsikt...han glömde att simma själv. Idag får hon varje vecka följa med dom unga vuxna (nån av dem) o spela tennis, han på 21år spelar fotboll med henne i timtal, hon får sleep-over kvällar o alltid ställer nån upp om man behöver sköt- eller skjutshjälp.
Tråkig känsla, hur gammal e bonusen? Försök se familjen utifrån ert gemensamma barns framtid-hur när relation dom kan få då er lilla växer o hur viktig bonus kommer att bli en dag för den lilla. Om ni stöder deras relation kommer du få tillbaks tiofalt då den lilla växer upp o du ser med egna ögon hur bonus älskar henne/honom. Vi hade 3+2barn då vi träffades, fått en gemensam som det skiljer 8år mellan yngsta med. Idag är vår lilla redan 13 o övriga vuxna, men kan lova det värmt att under åren se hur otroligt mycket dom stora avgudar denna lilla. Hur dom skött, krupit på golvet, stått över egna grejer för hennes skull. Hur min son då han var 12 i södern tog sådant ansvar över lillasyster på 4 så hon inte skulle tappas bort el hamna i vattnet utan uppsikt...han glömde att simma själv. Idag får hon varje vecka följa med dom unga vuxna (nån av dem) o spela tennis, han på 21år spelar fotboll med henne i timtal, hon får sleep-over kvällar o alltid ställer nån upp om man behöver sköt- eller skjutshjälp.
Du KAN styra känslorna. Du går runt och är trist och sur varannan vecka. Det är ditt ansvar att ta tag i det. Terapi, mindfullness, böcker om att välja glädje. Börja med att läsa på och testa mindfullness. Mycket kring att lära sig styra irritationsimpulser och välja förhållningssätt.
Du får göra ett medvetet val att acceptera situationen och därmed din bonus. Situtationen går ju inte att ändra på så länge ni bor i hop, men du kan ändra på dina tankar och din inställning. Kanske inte helt lätt men arbeta på det för då kommer alla inblandade må bätrre och framför allt du själv.
Det låter normalt att en 7-åring tycker att en snart 2-åring är i vägen. Det hade han tyckt om de varit helsyskon och haft den åldersskillnaden också. Ibland är det förstås så att äldre syskon är väldigt intresserade av och vänligt inställda till småsyskon men det är minst lika vanligt (vanligare) att de inte är det. Det hade du vetat om du haft fler barn och då hade du ju också sluppit ta det personligt och hamnat i försvar angående ditt eget barn.
Rättvisetänkandet som utfaller till egen fördel är också normalt för åldern.