Hjälp! Ni som av olika anledningar inte kommer överens med/ tycker om era bonusar- vad gör ni för att uthärda tiden ni har dom? Vi har bonus varannan vecka, och den veckan har jag ångest, är stressad och känner mig lättretlig. Vet inte hur jag ska göra för att komma ur detta? Orättvist och fel emot hela familjen, men jag vantrivs verkligen med livet när bonus är här.. hjälp mig snälla!
Det är jag fullständigt med på! Att barn behöver gränser och fostran och att de inte ska komma undan med vilket beteende som helst. Det gäller ju alla barn på nåt sätt. Jag säger ifrån till barnens kompisar, kusiner etc om jag tycker att det är lämpligt och behövs.
Men då måste man också ta med i beräkningen hur gamla barnen är och vad som är rimligt att förvänta sig. Det kan också vara lite svårt när man inte har egna barn i den åldern.
Jag tyckte rätt ofta saker om hur andras barn betedde sig som sen känns mycket mer rimligt när mina barn är kom i den åldern/utvecklingsfasen.
Det är däremot inte så rimligt att förvänta sig att barn ska tugga i sig att tvingas leva med någon som ogillar dem bara för att de finns, bara för att de är barn till en annan förälder, bara för att de är i vägen för någons dröm om kärnfamilj eller blir representanter för någons svartsjuka, avundsjuka, dåliga självkänsla.
Vuxna däremot får tugga i sig allt det där, för de har ett val, på ett helt annat sätt än barn någonsin har.
Vad menar du med tyvärr - är det dåligt att kunna sätta sig in i ett barns situation? Är det dåligt att ställa sig på barnets sida och önska att det får leva med mogen vuxna som tycker om det?
Om du inte själv vill att ditt barn ska behöva leva med någon som inte gillar honom varför tycker du att det är okej att andars barn ska göra det?
Och när din bonus blir äldre - vad händer då? Tar relationen slut då, ska han inte finnas i ert liv då? När han är vuxen, då finns han inte mer?
Tyvärr så slipper man ju inte varandra...
Nu skriver jag utifrån det oönskade bonusbarnets synvinkel. Men faktum är att jag slipper aldrig pappas nya fru. Hon önskade inget annat än att jag skulle försvinna när jag växte upp. Men lik förbannat ska hon vara med på saker i mitt liv nu när jag är vuxen.
Tänk om jag skulle kunna bli av med henne nu när jag är vuxen, men nä, hon verkar sitta fast vid höften på min pappa och han får absolut inte umgås med sina barn och barn-barn utan hennes överinseende.
Så nä, det påtvingade umgänget fortsätter och fortsätter trots att jag helst skulle vilja slippa träffa henne nånsin mer i mitt liv.
Tyvärr så slipper man ju inte varandra...
Nu skriver jag utifrån det oönskade bonusbarnets synvinkel. Men faktum är att jag slipper aldrig pappas nya fru. Hon önskade inget annat än att jag skulle försvinna när jag växte upp. Men lik förbannat ska hon vara med på saker i mitt liv nu när jag är vuxen.
Tänk om jag skulle kunna bli av med henne nu när jag är vuxen, men nä, hon verkar sitta fast vid höften på min pappa och han får absolut inte umgås med sina barn och barn-barn utan hennes överinseende.
Så nä, det påtvingade umgänget fortsätter och fortsätter trots att jag helst skulle vilja slippa träffa henne nånsin mer i mitt liv.
Inte helt, men i alla fall det schemalagda umgänget. Ni träffas kanske oftare än vad vi gör?
Men de gångerna vi träffas om året så funkar det att sitta och kallprata lite ytligt. Hade det inte varit för maken så hade vi inte träffats mer, vi har absolut inget gemensamt.