• Wilhelmina

    Gravid 47 år!

    Hej,
    vet inte hur jag ska göra! Upptäckte igår att jag är gravid 47 år gammal. Bara v 5 men ändå. Vi har redan tre barn, 16, 13 och 9 år. Jag får panik över att det blivit så här. Men samtidigt snurrar tankarna. För några år sedan ville vi ha en till, men fick bara missfall. Åren har gått och jag hade gett upp tanken. Samtidigt har vi inte skyddats oss. Ja, dumt, vi vet ju hur barn blir till... 
    Jag älskar ju små bebisar, men kommer bli väldigt ensam i den här situationen. Alla våra vänner är ju klara med barn för länge sen. Min man är så flexibel, han tycker jag får bestämma... Hade jag varit 43 så kanske det hade varit ett lättare beslut att behålla.
    Om vi behåller blir det ett väldigt stort glapp till de andra barnen. Hur ska jag hinna med dem alla? Samtidigt tror jag de skulle älska ett litet syskon. Men jag är så gammal! Vi kommer vara 48 och 55 när bebisen kommer till jul. Och risken för skador och komplikationer. Visserligen stark och vältränad och kärnfrisk. 
    Jag får panik över vad alla ska tycka och tänka. Hur ska livet bli?
    Jag vet inte hur jag ska resonera.

  • Svar på tråden Gravid 47 år!
  • bfaigusti17

    Jag tycker du ska tänka på barnet i första hand. För oavsett vad kommer barnet att älska er föräldrar och att då redan i 15-årsåldern ha föräldrar på 62(?) och 70 år kommer bli oerhört psykiskt påfrestande för barnet. Att ständigt oroas över hur ni mår, hur länge det dröjer innan han/hon kommer få ta hand om er på hemmet och hur många fler år han/hon kommer få ha kvar er i livet. Han/hon kommer säkert inte reflektera över era åldrar de första 10 åren, men tänk lite längre än så. Hade du velat ha föräldrar i pensionsåldern innan du ens börjat gymnasiet? Hade du velat se dina föräldrar bli "gaggiga" redan när du tar studenten?

    Förstår att det är ett oerhört svårt beslut, men jag tycker du ska tänka på barnet i första hand och istället inse att din tid som gravid är över. Glädjs istället för barnen du redan har och vänta in barnbarn :)

  • Birgitta02
    bfaigusti17 skrev 2017-04-20 14:30:43 följande:
    Jag tycker du ska tänka på barnet i första hand. För oavsett vad kommer barnet att älska er föräldrar och att då redan i 15-årsåldern ha föräldrar på 62(?) och 70 år kommer bli oerhört psykiskt påfrestande för barnet. Att ständigt oroas över hur ni mår, hur länge det dröjer innan han/hon kommer få ta hand om er på hemmet och hur många fler år han/hon kommer få ha kvar er i livet. Han/hon kommer säkert inte reflektera över era åldrar de första 10 åren, men tänk lite längre än så. Hade du velat ha föräldrar i pensionsåldern innan du ens börjat gymnasiet? Hade du velat se dina föräldrar bli "gaggiga" redan när du tar studenten?
    Det där stämmer inte alls. Min systerdotter är 20 och pappan är 72. Han är pigg som få och springer fortfarande ute och orienterar i nationella tävlingar. Modern är 62. Inte heller hon har minsta krämpa och otroligt frisk. Åldern är faktiskt bara en siffra.
  • VourinVour

    Abort. För många genetiska fel. Kvinnor över 30 bör vara tveksamma. Du är 47.

  • Birgitta02
    VourinVour skrev 2017-04-20 14:37:01 följande:
    Abort. För många genetiska fel. Kvinnor över 30 bör vara tveksamma. Du är 47.
    Kvinnor över 30? ??????
  • gamlapappan
    VourinVour skrev 2017-04-20 14:37:01 följande:

    Abort. För många genetiska fel. Kvinnor över 30 bör vara tveksamma. Du är 47.


    Risken att få ett sjukt barn är väldigt liten oavsett ålder. Det är sant att den är lite, lite förhöjd för riktigt unga mammor och riktigt gamla mammor, men ändå väldigt liten. 
  • Wilhelmina
    huskur skrev 2017-04-20 13:31:16 följande:
    Jag har ju inte själv erfarenhet, men tänker på ett par som var i en situation väldigt lik er. Skulle inte tro att fyran var helt planerad där. Just i deras fall blev det tyvärr skilsmässa efter några år, fast det berodde säkerligen inte på familjeutökningen, utan hade i deras fall säkert hänt i alla fall.

    Men det får mig att tänka på att det kan vara läge att checka av hur relationen mår. Ingen är ju försäkrad mot skilsmässa och vad orkar man med som ensamstående. Hemska tankar! Men om ni vågar tänka tanken, och kollar av er "relationshälsa", så kanske ni kommer fram till att när det gäller relationen så är den frisk och välmående. Jag bara tänker rent allmänt, så det är inte något du skriver som får mig att tänka i dessa banor.
    Kloka råd. Jodå, vår relation är stabil. Tänker mer på hur ett till barn skulle påverka konstellationerna i familjen. Det är så mycket vi inte kan göra tillsammans då, vi får dela upp oss, en med de stora barnen och en med plutten, och jag tror bebben som nästan blir 10 år yngre än vår yngsta inte får så stark relation till sina syskon.
  • Wilhelmina
    VourinVour skrev 2017-04-20 14:37:01 följande:

    Abort. För många genetiska fel. Kvinnor över 30 bör vara tveksamma. Du är 47.


    Oj! Genetiska fel efter 30? Då skulle alla mina tre barn varit defekta... Jag var 31, 34 och 38.
  • Wilhelmina
    gamlapappan skrev 2017-04-20 15:12:22 följande:
    Risken att få ett sjukt barn är väldigt liten oavsett ålder. Det är sant att den är lite, lite förhöjd för riktigt unga mammor och riktigt gamla mammor, men ändå väldigt liten. 
    Och man kan ta alla tester som finns... Men det är ju ingen garanti mot förlossningsskador förstås.
  • Linneisen
    Wilhelmina skrev 2017-04-20 15:58:16 följande:
    Kloka råd. Jodå, vår relation är stabil. Tänker mer på hur ett till barn skulle påverka konstellationerna i familjen. Det är så mycket vi inte kan göra tillsammans då, vi får dela upp oss, en med de stora barnen och en med plutten, och jag tror bebben som nästan blir 10 år yngre än vår yngsta inte får så stark relation till sina syskon.
    Min ena syster är 11 år äldre än mig och vi har en jättebra relation! När jag var liten var hon ofta barnvakt åt mig och sedan blev det spännande när hon flyttade hemifrån och senare gifte sig och fick barn. Jag fick vara med när hon gjorde vuxen-grejer innan mig och det var väldigt lärorikt.

    Jag vet ju ingenting om era liv, men jag tycker att ni ska behålla den lille/lilla! Ni har ju velat ha ett till barn och detta blev bara lite senare än vad ni hade tänkt er. Tycker att ni ska se på bebisen som en välsignelse/mirakel :) men vara noga att göra kontroller som KUB-testet och noga kontroller på hur du mår under graviditeten.
  • Frökenolson
    Wilhelmina skrev 2017-04-20 10:52:30 följande:
    Tack snälla, jag har också hört det. Och tänker så, att ett barn ångrar man ju aldrig! Det är ju en människa att älska. Men jag undrar hur det känns 15-20 år senare. Skulle vilja höra hur alla tänker som varit med om det.
    Jag bara vacklar, tänker att det är ödet. Jag ser bebisen framför mig, hur den sitter i knät på sina syskon. Igår började min man fundera ett varv till; det kanske är synd om barnet om han är 70 när barnet är 15. Men det är ju bara siffror, allt beror på hur man mår och vi vet inget om framtiden. Jag skulle vilja ha någon som berättade hur det kommer bli, vilket beslut jag ska ta. Jag blir tokig!
    min far var 56 när han fick mig, världens bästa och underbaraste. Mor var 43, idag är far snart 91 och mor 78. det är 19 år mellan min äldsta syrra och mig, hon har en sonsom är sex månader äldre än mig, awsome!!
Svar på tråden Gravid 47 år!