Var du en s.k. pojkflicka som barn och hur har det i så fall påverkat dig? (Långt)

Jag var väl i så fall också en pojkflicka. Hade bara killkompisar ända upp i högstadiet, då blev det lite konstigt. Var inte intresserad av killar förrän då.

Tjejer kunde jag också umgås med, och lärde mig det mer och mer ju äldre jag blev.
Har alltid varit storasyrran i killgänget, dvs mina pojkvänners kompisar har helt tagit in mig i gruppen och "accepterat" mig på ett annat sätt än andra flickvänner. En kille jag gjorde slut med för många år sedan hade fyra vänner som vi var väldigt tighta med, och de tappade helt intresset av att umgås med honom när jag inte var med längre, tyvärr får jag nog säga för hans del.

Men jag träffade en man från en annan kultur som inte accepterade killkompisar alls. Vi skaffade barn och fick tre pojkar ;)

Efter 11 år så gick vi skilda vägar, och jag bor med mina tre grabbar i vårt lilla kollektiv och är ensam tjej, vilket jag trivs våldsamt mycket med. Inga tjejkonflikter att handskas med.

Min pappa var den som var hemma mest med oss när vi var små, det kan kanske ha något med saken att göra. Mamma jobbade mycket kvällar och helger.

Enda nackdelen med detta är att jag har lite svårt att förstå vissa grejer. Som att det är pinsamt att visa sig naken. Gummituttar. Löshår. Plastnaglar. Fläskläppar. Det retar mig, men jag försöker att ignorera det.
Och så män... jag har svårt för gränssättning. Jag fattar inte alltid att de förutsätter att jag vill ligga om jag är trevlig och kamratlig. Vilket jag är. Jag dansar, pratar, flamsar, skålar, kan gå på toa samtidigt som en killkompis om vi är mitt uppe i en diskussion (likaväl som med en tjejkompis. OBS! Det har hänt en gång och jag insåg att det inte såg bra ut alls, så jag har inte gjort om det).
Det kan vara svårt för tjejer också att fatta att jag INTE är ute efter deras gubbe, han är bara roligare än du att umgås med.
Jag hänger helst vid grillen med en öl med grabbarna. Gå du in i köket om du vill, det är ett fritt land ;)
Men jag har anpassat mig, jag vet vad som lämpar sig. Jag ser normalt tjejig ut på jobbet, med smink och klänningar, men går bara i Dr Martens och sandaler, är stark som en oxe och klättrar ibland på lagerhyllor eller skruvar ihop möbler och drar grova skämt med grabbarna på rasten (jobbar på kontor, vi är bara tre tjejer och femton killar. Passar utmärkt).

Man kan anpassa sig, men ränderna går aldrig ur ;)

Jag var en flickpojke. Det är betydligt mer komplicerat tror jag. Grabbarna tyckte att jag pratade sönder saker började ofta jävlas/retas på ett sårande sätt. Tjejerna var inte intresserade av mig. En kille skulle ju vara tyst, lugn och trygg. Alternativt vara så där charmigt stökig och trulig. Inte prata om sina känslor och upplevelser hela tiden. Jag är 100% hetero och har alltid haft en stark sexdrift. Blir snabbt förälskad. Älskar kvinnokroppen men har haft svårt att se mig själv som ett sexuellt subjekt.

Nu är jag medelålderns och upplever att det är mer en tillgång att vara sådan här nu. Men när jag var ung var det tufft.

"Pojkflicka" vet alla vad det är, men det finns inte ens ett etablerat ord för en pojke som är feminin.

Jag var också en typisk pojkflicka och det var inte populärt hos mamma. Därför blev jag tvingad att gå i klänningar med volanger, blusar och kjolar e.t.c Jag hatade det. Minns att jag klippte mig själv en gång, kort. Jag fick så mycket smisk. :(

Men såna är väl trevliga! Min äldste son är lite sån. Man kan prata djupt med honom och han har alltid funderat över känslor och sånt, och han brukade/brukar umgås mycket med tjejer.  Det som brukar funka bra då är kommunikationen med kvinnor och då borde man vara ganska attraktiv som partner. I alla fall när om man inte hänger sig upp på ytligheter.

Jag är lite av en flickpojke och skulle nästan säga att det är värre. Pojkflicka kan ha en positiv klang. Det signalerar styrka och att ta för sig, detta medan statusen för en flickpojke är så låg att det knappt finns ett etablerat namn för det haha..

Som liten lekte jag med bilar och lego och så vidare. Jag gillade inte tjejer och lekte aldrig med dom. Jag gick verkligen inte ihop med flickor och tyckte inte dom lekte roliga lekar. Antingen var det mamma pappa barn, eller hästlekar. Under skolåren hade jag mycket svårt för tjejernas tisslande och tasslande. Det var skvaller och intriger och sånt har verkligen aldrig intresserat mig. Fortfarande som vuxen är jag totalt ointresserad av skvaller och prat om andra människor. Ägnar mig inte åt sånt, med undantag för med nån ytterst nära vän möjligen.

Jag kan också tillägga redan nu att jag är helt hetero. Jag tänder inte på killar!

Men som pojke var jag aldrig intresserad av våldsamma lekar. Jag hatade lagidrott och onödigt tävlande hela tiden. Kände igen mig i tjuren färdinand för jag hatade allt knuffande och stökande med killarna i klassen, där man skulle dra i varandra o knuffas och kliva varandra hårt på fötterna när man stod i kö. Alltid skulle det knuffas hela tiden, och de andra skulle tränga sig genom dörrar. Många tyckte också om att vara destruktiva. Slå sönder saker, klotttra och förstöra. Sånt såg jag aldrig någonsin nåt roligt i när jag växte upp. Jag ville skapa nåt! Inte ha sönder.. Min syn på konflikter var att diskutera och komma på gemensamma lösningar. Det krockade hårt med verkligheten kan jag säga haha! Jag var väldigt lillgammal och inte särskilt grabbig.

Pappa nästan mobbade mig för det, och mamma tyckte jag skulle vara mer framåt. Men om jag försökte så bromsade dom samtidigt mig! Det var "inte typiskt mig" fick jag höra. Jag blev väldigt förvirrad av de här dubbla signalerna, men mina föräldrar var väldigt mycket mer stöttande mot min syster som var utpräglad pojkflicka. Även om det för hennes del innebar att hon faktiskt ofta var elak mot andra och var oärlig och använde vassa armbågar för att ta sig fram. Det var bra att hon stod på sig hette det då!?

Som vuxen föredrar jag att umgås med kvinnor. Normala kvinnor alltså! Inte extremt feminina och kvinnliga kvinnor, och inte heller grabbiga och manhaftiga kvinnor som har dåligt tålamod.

Men jag har generellt sett lättare att kommunicera och prata med kvinnor. Har vansinnigt svårt för att umgås med killar och män. Med undantag för ett fåtal iofs. Jag har trots allt några kompisar!

Men jag jobbar på en mansdominerad arbetsplats och jag har så svårt att prata med folk. Viss kan jag kallprata med de flesta så det är inte det, men jag tycker det är så meningslöst och onyanserat. Samma gamla utslitna standardskämt som går på repeat. Tycker att tjejerna är lättsammare och både djupare och bredare i sina samtal. De lägger märke till detaljer på ett annat sätt. Det blir helt andra samtal.

Intressant läsning! Jag både känner igen mig och känner inte igen mig. Jag står nämligen nånstans i mitten, för mycket kvinna för att ha kallats pojkflicka men för mycket man för att fungera bra socialt alltid.

Till personligheten är jag relativt kvinnlig (känslomässig, medlande, inte så tuff) så det kanske är det som "räddat" mig från pojkflickestämpeln. Annars var och är jag precis som du beskriver: stor pappas flicka, bara "manliga" intressen som jakt och tv-spel och en stor oförståelse för många kvinnliga saker som shopping och smink och inredning.

Under uppväxten började jag få stora problem med vänner från ca 10 år och uppåt, i takt med att folk kom i puberteten. Då började det märkas på riktigt att de andra tjejerna och jag hade få gemensamma intressen och att jag inte alls förstod det allt mer komplicerade sociala spelet (med bästisar, skvaller, tjejkvällar, utfrysning, prata om kändisar och sånt) men samtidigt vågade jag inte umgås med killarna så jag hamnade helt utanför i båda grupperna.

I vuxen ålder upplever jag också att jag liksom faller mellan stolarna - att jag varken är en tillräckligt bra kvinna eller en tillräckligt kompetent man - men som tur är inte lika ofta. Eftersom jag är lite manligt asocial sådär och helst inte jobbar med folk har jag sett till att få ett sånt arbete där jag jobbar hemifrån och slipper träffa random folk eller förhålla mig till arbetskamrater, så mina utvalda vänner och familj är de enda jag träffar och det håller problematiken på ett minimum. (Har lyckats gräva fram tjejkompisar med samma intressen som jag.)

De gånger jag som mest känner att min "okvinnlighet" är ett hinder är i vardagliga släktsammanhang, för vi bor ute på landet och här är alla de andra kvinnorna så hiiiiimla kvinnliga - det ska bakas pajer och plockas blommor och göras handarbeten hit och dit och jag upplever att det förväntas av mig också fastän det (förstås!) inte förväntas av min sambo. Han kan ju snickra... vilket jag så klart aldrig lärt mig, eftersom jag är tjej... Som sagt, man faller mellan stolarna en del, men det går att leva med. Får väl lära mig nåt handarbete antar jag.

Tack så jättemycket för alla svar, mycket intressant läsning! 

Det vi har gemensamt är ju att vi bryter mot normer och det kan göra andra osäkra. Flickpojkarna hade det betydligt värre, det är jag väl medveten om, och det har förstås med maktaspekten att göra i ett samhälle där mannen åtminstone förr var norm. Det är ju därför folk t.ex. tycker att det är kul med dragqueens men inte lika roligt med dragkings. Det är mer kittlande när en man tar ett steg ned på maktstegen och försätter sig i underläge. 

Jag kan alltså se maktaspekten i det här men samtidigt är jag kritisk till en del av dagens feminism. Eftersom jag kan identifiera mig med både män och kvinnor har jag svårt för polariseringen mellan könen som ofta uppstår, även i trådar här. Normkritik är t.ex. intressant som analysverktyg men ofta stannar det vid att enbart kritisera män som grupp vilket inte leder framåt. 

Det är trist att någon uppfattade det som om vi i tråden nedvärderar konventionell kvinnlighet. Jag förstår inte sådant som produceras för kvinnor eller det som betraktas som konventionellt kvinnligt beteende men det betyder inte alls att jag anser att det är fel. Jag har ofta önskat att jag hade mer av det. Jag har t.ex. en kollega som är klassiskt kvinnlig och hon utstrålar en värme som jag inte har. Jag uppfattas ofta som tuff fast jag inte menar att vara det. Delvis handlar det om uppfostran men också att jag har varit med om en del och kanske helt enkelt personlighet.

Det nämndes i tråden och det vore intressant att veta mer om hur ni pojkflickor, och flickpojkar för den delen, är som föräldrar. Har det påverkat ert föräldraskap? 

Nej, jag kan faktiskt inte utesluta det. Jag har flera drag, specialintressen som jag går upp i helt, stort behov av egentid, blir trött av socialt umgänge med människor jag inte känner. gillar system, har exceptionellt sinne för detaljer och även vissa sensoriska problem, som stämmer med Asperger men sannolikt inte är tillräckliga för att få en diagnos. 

Jag läste att det är vanligt att barn med Asperger känner sig könlösa eftersom de inte relaterar till andra på det sättet och att flickor med Asperger ofta uppfattas som pojkflickor. En sak jag uppskattar med konventionellt manligt beteende är tydligheten. Traditionellt kvinnligt beteende men underförstådda hintar och signaler stressar mig rejält. Det är ett återkommande problem för mig, jag förstår inte alltid det underförstådda. Så visst har jag funderat över Asperger (som du märker). Jag är dessutom rätt säker på att min far hade det.    

Jag kan för egen del tillägga att jag som fd, flickpojke egentligen inte utmärkte mig genom att vara extremt flickig på nåt sätt, utan mer o-pojkig.

Har aldrig identifierat mig särskilt starkt med det manliga könet om man säger så. Kille? Javisst! Hetero? Absolut!

Men jag har aldrig haft nåt behov av att visa det för hela världen! Som barn hade jag en del ganska pojkaktiga intressen för all del, men det var MINA intressen. Det var aldrig nåt som jag förknippade med en större identitet.

(Har heller inte Asperger det vet jag.)

Inte heller som vuxen så går jag runt och känner mig som en man med stort M. Jag är jag, och jag trivs med mig själv. Jag identifierar mig nästan aldrig med män som grupp!!!

Manliga intressen har jag några stycken, men det är intressen var för sig känner jag. Det avgör inte vem jag är.

Men jag är inte gay eller trans eller nåt sånt. Varför ska jag behöva gå och tala om för hela världen att jag är man genom hur jag pratar eller uppför mig? Det ser väl alla ändå tänker jag?

Tycker folk att jag på olika sätt är fjollig så stör faktiskt inte det mig så mycket.

Om någon, och det spelar ingen roll om det är en man eller kvinna*, däremot angriper mig och manlighet med det uttänkta målet att faktiskt såra och skada mig och min självkänsla?

Ja då tar jag ju naturligtvis väldigt illa vid mig. Självklart!

*Kvinnor kan faktiskt ibland vara värst. Tro mig!

Som flickpojke har jag haft väldigt svårt att acceptera olika "ni män"-resonemang. Jag var mest rädd för män. Fick spö av män. Känner mig oerhört provocerad av att mäns våld på något sätt vore mitt ansvar att styra upp och förhindra.