Psykisk misshandel

Medvetenhet är första steget.

Kram (vi har en stödgrupp som heter "Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning" här på FM. Gå in och var med och samtala om du vill:).

Så tämligen alla som läser din ts skulle nog komma på tanken att han är en psykopat. 

Men skulle han verkligen vara någon psykopat, hade den attityden visat sig redan innan ni fått något barn.
Självklart ska du inte ha det så här, men, missförstå mig rätt nu, att bli förälder kan ändra hela världen. Det är inte alltid enbart en dans på rosor. Frågan är, hur mycket har du förändrat dig efter födelsen? Jag har upplevt unga mödrar som blivit rena mardrömmen efter födelsen, menar svårt att umgås för andra. 

Jag tänker inte skylla på dig, men hur mycket har du förändrat ditt beteende mot din man efter födelsen?

För en person som lever med ständiga kränkningar av det slag som TS beskriver, så kan en sådan här kommentar vara ett hårt slag att läsa. Det förstärker känslan som misshandlaren vill skapa d v s förminskning att du blir illa behandlad och får veta dagligen att du är en "idiot" , det är egentligen eller skulle kunna vara ditt eget fel.

Visst kan man förämdras och bli en "klagande" person, inte konstigt - man vill förändra för att slippa bli kränkt, men de är en del i den djävulsdans som det innebär att vara med en narcissist.

De tål inte minsta kritik, därför kommer bara mer elände från dem, ders favorit i osynlig psykisk nedbrytning är "silent treatment". En dag är man nedfrätt ner till fotknölarna. 

Inget illa menat, men när man läser alla dessa svar här på fl, så har väl majoriteten av den svenska befolkningen någon diagnos, främst bipolaritet, ADHD, ADD, autism... osv. enbart för att de inte beter sig som önskat.

TS, lämna honom om du mår så dåligt. Inte svarare än så.

Har levt så under flera år med min exfru, tillslut brast allting. Jag vaknade upp och insåg att jag orkar inte längre, jag vill inte längre, jag vill inte ta i henne, jag vill inte göra något mer med henne.

Jag har blivit kallad för idiot xxx gånger, jag har fått skäll när hon tappat något i golvet, jag har fått verbala övergrepp under flera år. Har tassat på tå för att inte reta upp henne. Skulle kunna skriva en bok.. som någon skrev om Narcissism, allting handlade bara om henne, hon hade inte förmågan att se mig i relationen. Samtidigt så kunde det vara väldigt trevligt stundtals, goda skratt, trevliga utflykter och resor.

Vi försökte med terapi under långtid, ingen skillnad.

Tillslut kom jag till en punkt då jag bara gav upp. Ett tufft beslut med barn inblandat. Nu har det gått en tid och jag känner att livet är så mycket bättre, jag är en mycket bättre förälder som inte behöver göra allt som hon gör det etc, nu är det på mina villkor, just den tanken att jag är en bättre förälder gör att jag vet att beslutet var rätt, har tvivlat men då tar jag fram den tanken och känner mig lite stolt och känner att detta beslut var nödvändigt.

Det låter som TS försökt få stopp på detta, min erfarenhet är att det finns en period som det kan gå att rädda relationen, men passerar man linjen bakom är det kört. Då slutar det med förakt även från den misshandlades sida och då är det bara en väg ut om man ska överleva.