Psykisk misshandel

[...]
Det intressanta är att sedan jag lämnade honom har han bättrat sig jättemycket. Han tar ansvar för sina sömnproblem och kämpar hela tiden med att inrätta tillvaron så att han mår så bra som möjligt. Han har provat att sluta med kaffe, han mediterar och har börjat med yoga mm.
[...]

Detta blir lite långt, eftersom du önskade höra andras erfarenheter.

Jag levde i ett destruktivt förhållande i nästan tjugo år. Ibland var det bra, ibland var det hemskt. Han klarade inte av motgångar på arbetet, då blev han outhärdlig hemma. Han led av sömnlöshet och mådde dåligt. Då överreagerade han på ALLT, och försökte hitta fel hos mig. 

Han kallade mig faktiskt aldrig fula saker, och nervärderade mig inte så som din sambo gör. Däremot vrålade han att vi hade "ett helvete" och att han skulle ta livet av sig, och så slängde han saker omkring sig, rev sönder kläder han hade på sig och hade sönder inredningen.

Under perioderna då han mådde dåligt gick jag på äggskal, vägde varje ord på guldvåg - men det hjälpte ju inte, han behövde utlopp för sin frustration och hittade alltid något som var fel.

Han gjorde inga klassiska "misshandelssaker", som att förbjuda mig att ha kontakt med kompisar osv. Men jag mådde förstås dåligt ändå - och han tyckte att jag var "överkänslig".

Vi gick i parterapi i flera omgångar, och han sökte faktiskt hjälp för sin sömnlöshet flera gånger. Men perioderna med kaos upphörde inte, och jag kände en stor hopplöshet för jag förstod att det aldrig skulle bli bra.

När vi fick barn blev det värre. Innan det kunde ju jag fly undan, både rent fysiskt genom att gå därifrån, men också psykiskt genom att jag antingen grät och grät eller genom att jag liksom "stängde av". Men när barnen var där var jag tvungen att skydda dem, kände jag, mot hans vredesutbrott, och det gjorde att jag ÄNNU mer än tidigare tassade på tå och hoppades undvika bråk.

Det intressanta är att sedan jag lämnade honom har han bättrat sig jättemycket. Han tar ansvar för sina sömnproblem och kämpar hela tiden med att inrätta tillvaron så att han mår så bra som möjligt. Han har provat att sluta med kaffe, han mediterar och har börjat med yoga mm.

Nu är han en jättebra pappa och jag tycker mycket om honom som en vän (efter att ha varit väldigt arg i några år efter separationen). Allt detta hade varit omöjligt om han inte SJÄLV hade velat ändra sig. Tjugo år av min gråt och förtvivlan räckte inte. Inte förrän han blev ensam blev han tvungen att komma tillrätta med sig själv. 

Tyvärr är detta kanske ganska ovanligt. Det som brukar hända är nog snarare att kvinnan, efter skilsmässa/separation, står med huvudansvaret för barnen och att de lämnade, egocentrerade männen går vidare utan att inse sin egen roll i det kraschade förhållandet.

När jag läser din historia TS tänker jag att du måste lämna för att inte gå under och helt utplåna dig själv och din personlighet. Han verkar inte ha minsta lilla "sjukdomsinsikt" eller vilja att vara snällare mot dig. Och är det så, så är det kört. Så enkelt och så tråkigt är det. Stannar du i förhållandet så kan du räkna med att det aldrig kommer att bli bättre, inte så länge han inte ser själv att han bär sig illa åt.

Jag blev psykisk misshandlad i nästan två år innan jag avslutade. jag tog emot så mycket från honom och även hans familj. När han började slänga sakee emot mig och slå intill mig fick jag nog och insåg vad jag var utsatt för. Trots att psykolog, vänner och familjen påtalat att jag blev utsatt för psykisk misshandel och att han hade kontroll behov så lyssnade jag inte! han var snäll i början sedan blev han förändrad. alla sa att han var så snäll, men innanför våra fyra väggar var han hemsk! hjälpte inte till med någontinf, trots att han var arbetslös. Jag jobbade och studerade och fick laga mat, tvätta, städa osv... efter alla ord osv så valde jag att lämna förra året. en månad efter träffade jag min nuvarande sambo! exet höll på o skrev till mig en månad efter. meterlånga mess på messenger om hur hemsk jag var och att jag förtjänade att leva själv mm. jag var så rädd på slutet så jag spelade in alla bråk. för jag visste att skulle han slå mig så skulle ingen tro på mig för han var ju så snäll utåt... att lämna var tufft men absolut det bästa jag gjort. Jag har fortfarande mardrömmar och mår dåligt över allt han har gjort mot mig, men nu är jag lycklig och lever med någon som älskar mig och som aldrig skulle trycka ner mig och kalla mig diverse ord! Så lämna medan du kan! Jag är så glad att vi inte fick barn! (vi var tillsammans till o från i sex år men de två sista åren blev allt ett helvete!) jag fick mitt liv tillbaka och ser fram emot att bilda familj med min nya sambo. han son stöttar och hjälper mig med allt. när vi träffades var jag så trasig inombords, och han har verkligen fått stå ut med alla mina "saker" som jag mår dåligt av eller påminns om från min förra relation.