Psykisk misshandel

Mitt ex hade som sagt aldrig det beteendet att han kontrollerade mig. Han uppmuntrade till och med att jag skulle gå ut med mina kompisar, han unnade mig att ha roligt.

Just att han kontrollerar dig är förstås ett väldigt dåligt tecken!! Allt han gör - de nedsättande orden, de sönderslagna sakerna, kontrollerandet - leder till att du bit för bit bryts ner och till slut inte tror att du är värd bättre. Att ingen annan än han skulle stå ut med dig eftersom du är så hopplös... :(((

Tyvärr tror jag inte riktigt att kontrollbehovet dyker upp för att han inte kan hejda sig. Förmodligen är det inte helt medvetet (???) men just att han pendlar mellan det "normala" och "misshandelspersonligheten" är ju en strategi för att göra dig rejält förvirrad.

Om han vore elak och hemsk hela tiden skulle du ju snart ge upp, eller hur...? Det är de där stunderna då han frågar om du vill ha kaffe som gör att du tror att han kan bättra sig, tror jag. Du ser att han kan, och du hoppas att du kan förmå honom att "hejda" elakheterna och hela tiden istället vara sitt "rätta jag"...?

Men! Du skulle göra klokt i att se på de "snälla" stunderna som undantagen, inte tvärtom. Att han går in och luktar på toaletten för att se om du talat sanning är ju inget annat än ett sjukligt kontrollbehov!!! Det finns INGET som kan väga upp för sådant beteendet!

Till slut blir man på något sätt beroende av de där humörsvängningarna, åtminstone blev det så för mig, fast jag inte kan förklara det på något bra sätt. Men mitt ex visste ju efteråt att han hade betett sig illa, och kunde gå och köpa choklad till mig eller något liknande. Då blev jag liksom överdrivet tacksam, och klamrade fast mig vill honom alltmer.

Men så kanske det inte är för dig... :((

Han verkar inte förstå att han bär sig illa åt. Men han är säkert väl medveten om att du blir riktigt förvirrad av hans svängningar. Till slut, när han fått dig att inte våga trotsa honom genom att tex träffa dina vänner, så är du helt utlämnad till hans verklighetsuppfattning. Och tyvärr kan även den starkaste person brytas ner av det...

Jag och min sambo har levt ihop i snart tre år. Första året var han som en dröm, uppvakta, stöttade, omtänksam och hans dåliga sidor (som han visa då) va sånt som man utan tvekan kan leva med!

Sen blev jag gravid och hans beteende ändrades...

I början va det inte så ofta men det har ökat med tiden.

Han har väldigt svårt att ta minsta tillsägelse, exempel; 'kan du inte ställa ner disken i diskmaskinen istället för på diskbänken' eller 'kan du inte hjälpa till med att plocka undan lite'. Diskutionen kan börja lugn men han dra snabbt upp diskutionen till ett gräl istället och tycker att jag säger att han ALDRIG hjälper till och bara klagar, aldrig är tacksam för det han gör följt av skällsord och kan ofta sluta med att han gör sönder något!

Ibland vet jag inte vad som utlöser hans beteende, känns som jag inte behöver ens vara med i diskutionen då han har redan klart för sig vad jag tycker, tänker och känner. Spelar ingen roll om jag säger att det inte är som han tror..

Han kan även köra den då han inte pratar med mig och stänger in sig med Ipaden i sovrummet och ignorerar mig om han är sur.. kan pågå i dagar, ibland veckor!

Har fått stå ut med väldigt mycket som jag inte ens orkar skriva här då det blir för mycket text isf..

Men kommentarer som;

Du har mindre värde än hunden för mig..

Du är ett jävla psykfall..

Jävla misstag..

Idiot.. osv...

Finns perioder som är bra också.. men sen börjas det igen!

Nu har jag börjat prata med en på familjerådgivningen som satt ord på vad jag utsätts för... psykisk misshandel...

Har ställt han mot väggen nu och kräver en permanent förändring och att han söker hjälp!

Är det någon som har erfarenhet av detta och där mannen lyckas ändras?

Värsta är ju att han är så himla go snäll och underbar när vi är med andra men annan när vi är själva! Så blir svårt att bli trodd! Ingen kan ju ens föreställa att han har den andra sidan...

Jag kan utläsa följande av vad du skriver:

Han är:

1. Lättkränkt, tål inte att kritik av något slag

2. Fattar humör likt ett litet barn som inte får som han vill, t o m slår sönder saker.

3. Nedvärderar dig, trycker ömsom ner dig till värdet av idiot, etc, höjer dig ömsom till skyarna och behandlar väl

4. Olika beteende bland andra, livet utanför hemmet jämfört med när ni är ensamma.

5. Behandlar/kontrollerar dig med härskartekniken "silent treatment" för att få dig osäker och försvagad = stärka honom

Frågor:

Framhäver han sig själv bland andra? Perfektionist, tycker om att glänsa?

Känns det som om endiskussion med honom är "omöjlig" att han skulle kunna påstå hela natten att "himlen är grön och en gaffel är en sked" (absurda påståenden alltså), att det sms du visar upp som t ex ett bevis på vad ni kom överens om nyss "inte är relevant" eller pratar som om det t o m inte existerar.  

Nedvärderar han dig ibland utan anledning på ett subtilt sätt inför andra?

TS, jag har inte levt med en person som misshandlar mig men varit /är/gjort slut vad det nu är, med en kille som psykat mig och som aldrig inser vad han gjort. Allt är mitt fel, det är för att jag reagerar som jag gör som han slagit mig, det är "normalt" att vilja veta vad jag gör/vart jag är/när jag kommer hem osv. Med andra ord, skulle kunna dra upp tusen saker, så har jag varit utsatt för psykisk misshandel och även fysisk, och fast att vi inte bor ihop eller har barn eller att han ens träffar mina vänner eller familj så har han lyckats bryta ner mig. Det jag vill komma fram till är att det är helt jävla livsfarligt att vara med en sån person. Även om han skulle kunna förändra sig så är det nåt han måste inse själv och ta tag i. Och även OM han har en diagnos så är det inte ditt ansvar att ta skit. Det är inte en ursäkt. En del kan vara en förklaring men ska du stå ut med det bara därför? Att jag säger det här och samtidigt har svårt att själv bryta med ett jävla psykfall är bara bevis på hur komplicerat det är. Men oavsett om han har psykiska problem eller någon diagnos (vilket ni ju inte vet) så är det fortfarande HAN som måste ta tag i det. Du kan inte vara 200%, du kan inte ens vara 100% eftersom ni har barn. Det är så jävla lätt att ursäkta männen, vare sig det är pga barndom, psykiska problem, diagnoser, olika kulturer eller va fan de nu skyller på. INGET är en ursäkt. Förklaring, ja, men så länge en människa själv inte inser problemet kan man slå huvudet i väggen en miljon gånger utan att komma nånstans och den som förlorar mest på det är en själv. 

Hela beskrivningen låter misstänkt likt hur mitt ex fungerade. Efter 18 år av förvirring, ångest och nednött självkänsla, hände en sak som fick mig att gå till en terapeut. Efter ett år av samtal sa hon plötsligt, jag kan inte ställa diagnoser på personer jag inte träffat,men vill du att jag ska berätta vad jag verkligen tror att detta rör sig om? Jag sa självklart ja eftersom jag funderat så länge och var förtvivlad.

Hon trodde att han hade starka drag av narcissism t o m renodlad narcissistisk personlighetsstörning. Jag började genast läsa på och försöka skaffa mig kunskap, vilket hjälpte mig otroligt mycket. Plötsligt hade jag verktyg att hantera kränkningarna bättre. Alltså de gånger jag forfarande var tvungen att ha kontakt.

Jag vet idag att jag aldrig kommer att kunna hjälpa honom att må bättre, det kan han bara göra själv. Att jag var tvungen att minimera kontakten, eftersom jag fungerade som en energikälla till störningen, att han behövde "någon som hävstång" för att hela tiden upprätthålla sin position och inte hamna i något underläge. Personer med narcissistisk personlighetsstörning har inget annat mål än sig själva och bryr sig inte om vad deras handlingar innebär för andra, inte på någon nivå eller vare sig det gäller barn eller gamla.

Mitt ex kunde ena sekunden vara otroligt omtänksam och "bästa mannen man kan tänka sig" men  plötsligt utan anledning kunde jag få ett tyst men lika hörbart "idiot, hur kan man vara så jävla dum" för att något saknades i kylen eller liknande. Absolut känner jag igen de subtila kränkningarna när vi satt t ex på en middag, det kunde vara något han visste jag inte blev glad av och så lyfte han just det, utan att röra en min helt kallt. 

Fri kvinna idag.