• Marskvinna

    Psykisk misshandel

    Jag och min sambo har levt ihop i snart tre år. Första året var han som en dröm, uppvakta, stöttade, omtänksam och hans dåliga sidor (som han visa då) va sånt som man utan tvekan kan leva med!

    Sen blev jag gravid och hans beteende ändrades...

    I början va det inte så ofta men det har ökat med tiden.

    Han har väldigt svårt att ta minsta tillsägelse, exempel; 'kan du inte ställa ner disken i diskmaskinen istället för på diskbänken' eller 'kan du inte hjälpa till med att plocka undan lite'. Diskutionen kan börja lugn men han dra snabbt upp diskutionen till ett gräl istället och tycker att jag säger att han ALDRIG hjälper till och bara klagar, aldrig är tacksam för det han gör följt av skällsord och kan ofta sluta med att han gör sönder något!

    Ibland vet jag inte vad som utlöser hans beteende, känns som jag inte behöver ens vara med i diskutionen då han har redan klart för sig vad jag tycker, tänker och känner. Spelar ingen roll om jag säger att det inte är som han tror..

    Han kan även köra den då han inte pratar med mig och stänger in sig med Ipaden i sovrummet och ignorerar mig om han är sur.. kan pågå i dagar, ibland veckor!

    Har fått stå ut med väldigt mycket som jag inte ens orkar skriva här då det blir för mycket text isf..

    Men kommentarer som;

    Du har mindre värde än hunden för mig..

    Du är ett jävla psykfall..

    Jävla misstag..

    Idiot.. osv...

    Finns perioder som är bra också.. men sen börjas det igen!

    Nu har jag börjat prata med en på familjerådgivningen som satt ord på vad jag utsätts för... psykisk misshandel...

    Har ställt han mot väggen nu och kräver en permanent förändring och att han söker hjälp!

    Är det någon som har erfarenhet av detta och där mannen lyckas ändras?

    Värsta är ju att han är så himla go snäll och underbar när vi är med andra men annan när vi är själva! Så blir svårt att bli trodd! Ingen kan ju ens föreställa att han har den andra sidan...

  • Svar på tråden Psykisk misshandel
  • Marskvinna
    KlunsSmurfen skrev 2017-07-29 19:02:05 följande:

    **Du har två val, stanna eller lämna, stannar du har du två val, kräva att han söker hjälp och skärper till sig eller så stannar du ändå


    Har krävt detta och börjat kolla på annat alternativ, det är inte så lätt när man lever under dessa omständigheter som vissa verkar tro.

    Jag frågar därför om erfarenheter som varit i liknande situation och om det ens finns en chans att en person som utför kan ändra sig, om det finns någon vet...

    Att lämna krävs kraft och styrka som man inte har så mycket av just nu.. när man dagar inte orkar med alls, svårt att förstå och sätta sig in i om man inte själv upplevt kanske..
  • Anonym (Erfarenhet)

    Ja, tyvärr har jag erfarenhet av en sån man. Jag lämnade honom.

    Min erfarenhet är att dessa personer är väldigt svåra att ändra på. Mitt ex skärpte sig ett par gånger precis så mycket att jag inte skulle lämna honom där och då. Men snart var han tillbaka i gamla gängor igen..

    Han lovade t ex att han skulle söka professionell hjälp, men sedan förhalade han det så att han helt enkelt aldrig kom iväg till en terapeut.

    Jag tror det är svårt att kräva att någon ska förändras, utan det måste i så fall komma inifrån, att personen själv VILL förändras.

    Mitt ex var också "drömmannen" de första två åren. Jag tror det är något den personlighetstypen kör med. Visst fanns det lite varningssignaler som jag kan se så här i efterhand, men inget jätteallvarligt. Sedan flyttade vi ihop och då brakade det lös med tjafs, drickande och helt vansinnniga beskyllningar.

    Så, med mina erfarenheter i bagaget skulle jag råda dig att lämna. Jag förstår att det är svårare när man har barn ihop och jag är inte den som skriker "lämna" reflexmässigt men jag tror faktiskt inte det där går att rädda.

    Att han tar sönder saker är också en stark varningssignal för att han skulle kunna bli fysiskt våldsam.

  • KlunsSmurfen
    Marskvinna skrev 2017-07-29 19:09:16 följande:
    Har krävt detta och börjat kolla på annat alternativ, det är inte så lätt när man lever under dessa omständigheter som vissa verkar tro.

    Jag frågar därför om erfarenheter som varit i liknande situation och om det ens finns en chans att en person som utför kan ändra sig, om det finns någon vet...

    Att lämna krävs kraft och styrka som man inte har så mycket av just nu.. när man dagar inte orkar med alls, svårt att förstå och sätta sig in i om man inte själv upplevt kanske..
    Lätt har inte med saken att göra när man tänker på vilket alternativ som är bäst, att något är väldigt svårt och att man kanske behöver hjälp för att gå igenom det gör inte alternativet till det sämre.

    Den krassa verkligheten är ofta att många inte skärper till sig förrän de mist det som de inte kunde värdesätta innan, de måste hamna på botten innan de får en tankeställare.

    Han kanske kan skärpa till sig men ska du gå igenom hela den processen som tar lång tid och kanske bara hjälper tillfälligt när du har tre barn att sätta före både dej och sambon?

    Det handlar ju inte om någon som vid en eller två tillfällen som någon tappat spärrarna och sagt något svinigt, det är någon som är svinig och anser sig ha rätt att vara det.
  • Marskvinna
    Anonym (Erfarenhet) skrev 2017-07-29 19:37:29 följande:

    Ja, tyvärr har jag erfarenhet av en sån man. Jag lämnade honom.

    Min erfarenhet är att dessa personer är väldigt svåra att ändra på. Mitt ex skärpte sig ett par gånger precis så mycket att jag inte skulle lämna honom där och då. Men snart var han tillbaka i gamla gängor igen..

    Han lovade t ex att han skulle söka professionell hjälp, men sedan förhalade han det så att han helt enkelt aldrig kom iväg till en terapeut.

    Jag tror det är svårt att kräva att någon ska förändras, utan det måste i så fall komma inifrån, att personen själv VILL förändras.

    Mitt ex var också "drömmannen" de första två åren. Jag tror det är något den personlighetstypen kör med. Visst fanns det lite varningssignaler som jag kan se så här i efterhand, men inget jätteallvarligt. Sedan flyttade vi ihop och då brakade det lös med tjafs, drickande och helt vansinnniga beskyllningar.

    Så, med mina erfarenheter i bagaget skulle jag råda dig att lämna. Jag förstår att det är svårare när man har barn ihop och jag är inte den som skriker "lämna" reflexmässigt men jag tror faktiskt inte det där går att rädda.

    Att han tar sönder saker är också en stark varningssignal för att han skulle kunna bli fysiskt våldsam.


    Tack för ditt svar! Det hjälper att höra från dig med liknande erfarenheter, får nog sluta hoppas och inse att som du säger att förändring måste komma från hans vilja att ändras inte min...
  • Marskvinna
    KlunsSmurfen skrev 2017-07-29 19:38:25 följande:

    Lätt har inte med saken att göra när man tänker på vilket alternativ som är bäst, att något är väldigt svårt och att man kanske behöver hjälp för att gå igenom det gör inte alternativet till det sämre.

    Den krassa verkligheten är ofta att många inte skärper till sig förrän de mist det som de inte kunde värdesätta innan, de måste hamna på botten innan de får en tankeställare.

    Han kanske kan skärpa till sig men ska du gå igenom hela den processen som tar lång tid och kanske bara hjälper tillfälligt när du har tre barn att sätta före både dej och sambon?

    Det handlar ju inte om någon som vid en eller två tillfällen som någon tappat spärrarna och sagt något svinigt, det är någon som är svinig och anser sig ha rätt att vara det.


    Jag inser nog vad jag behöver göra...

    Att få skiva av sig och få ta del av liknande erfarenheter hjälper
  • KlunsSmurfen
    Wolfgang Rutz, numera professor i socialpsykiatri i Tyskland och pensionerad svensk psykiater, har arbetat fram en speciell mall, ?The Gotland male depression scale?, som visar hur man kan känna igen depression hos män.

    ??Många män som mår dåligt antar ofta ett psykopatbeteende i stället för att bara ligga hemma och stirra i väggen. De blir aggressiva och utåtagerande, dricker för mycket, saknar impulskontroll och blir så otrevliga att ingen vill ha med dem att göra. Men till skillnad mot riktig psykopati, som är en tidig störning, har det destruktiva beteendet inte alltid funnits, utan mannen har plötsligt ändrat sig.

    Det är vanligt att det är en ledsen fru, en desperat exflickvän, en åldrande mor eller oroliga vuxna barn som ringer och söker hjälp å mannens vägnar. Alla berättar samma historia: Han är inte sig själv. Och det handlar om alldeles vanliga män som har eller har haft familj och barn ? ja, normala relationer ? arbete och hus och vänner.

    ??När de inte fångas upp av vården valsar de runt i missbruksvård, hos sociala myndigheter, hos polisen och kronofogden och orsakar skador vart de än kommer. Jag är tämligen säker på att en stor del av allt våld och familjevåld har sin upprinnelse i obehandlade depressioner, säger Wolfgang Rutz.

    Hur har det blivit så här?

    ??Dels har det med den orimliga mansbilden att göra, dels finns det biologiska kopplingar. Det är fortfarande så att en man ska vara stark och inte be om hjälp. Samtidigt kräver samhället runt omkring oss något helt annat.

    För att klara av dagens krav med både familj, vänner och arbete måste man kunna nätverka. I det ingår att be om hjälp.

    Biologiskt skiljer sig män och kvinnors reaktion åt på grund av könshormonerna. När människor utsetts för psykisk press ökar hormonet kortisol i våra kroppar. Det i sin tur påverkar testosteronet ? hos båda könen ? som också ökar. Men hos män ökar testosteronet mycket mer (eftersom de har högre nivåer av detta från början) och det gör dem aggressiva, utåtagerande och benägna att ta risker inom livets alla områden.

    Men, påpekar Wolfgang Rutz, det här aggressiva beteendet kan man också se hos unga deprimerade kvinnor. Därför är det sannolikt så att miljön spelar en stor roll. Kvinnor lever i dag på ett sätt som män var ensamma om förut.

    ??En orsak till att kvinnor klarar sig bättre verkar paradoxalt nog vara deras större ansvar för barn, familj och relationer. Kärleken de får tillbaka och att betyda något för en annan individ verkar vara en skyddsfaktor. När jobb och and­ra relationer går åt skogen har de åtminstone familjen kvar.

    Arja Lehti kommer fram till liknande slutsatser i sin forskning.

    ??Mansrollen spelar en stor roll. Vi måste våga erkänna det och hitta ett sätt att nå fram till männen.

    I hennes studie hade många av de män som sökt vård uppvisat ett utåtagerande beteende, men så småningom diagnostiserats som deprimerade. Det var män som mist sin naturliga position i och med en flykt till ett annat land eller i och med att de blivit av med jobbet. Wolfgang Rutz bekräftar hennes iakttagelser.
    Wolfgang skriver rätt klockrena saker men han har ändå en tydlig bias, "alldeles vanliga män", ja om de har en rejäl släng av PTSD.

    Jag känner till några av de övriga.
    Dålig copingstrategi sen de var barn (påminner lite om narcissistens), de är inte så trevliga när de närmar sig 30-40 och har rejäla svackor eftersom de skuldbelägger alla andra för dem blir svackorna värre. Det handlar inte om en förvirrad tonåring med problem längre.

    "Mansrollen" Ja deras bild av den som är lite mer grandios än vad den normalt är, sen hatar de sig själva för att dom inte kan leva upp till den de låtsas vara.

    När flickvännen kommer och "gnäller", säger ungefär som du blir svaret typ han har alltid varit så det blir bara värre när han har en svacka, det är du som är blind och har inte velat se varningssignalerna, fråga hans ex. "Första året var han som en dröm" hur var han de 10-15-åren före? Eller så blir det jag har ju försökt att förklara det i flera år men du lyssnar inte. Du är inte bara medberoende du möjliggör beteendet för att du är beroende men du vill inte erkänna det för dig själv.
    När någon låser sig vid ett alternativ som det ända rätta trotts att det är destruktivt, beroende... rädd för att stå på egna ben, vara singel ett tag och få ordning på livet.
     
    "Det är fortfarande så att en man ska vara stark och inte be om hjälp. Samtidigt kräver samhället runt omkring oss något helt annat." ja, att de ska söka hjälp.

    www.angest-stockholm.se/wp-content/uploads/2013/01/Manlig-depression.pdf
    www.dn.se/insidan/varden-missar-deprimerade-man/
    www.ormteatern.se/svensktstal/
  • Marskvinna
    KlunsSmurfen skrev 2017-07-29 19:53:31 följande:

    Wolfgang skriver rätt klockrena saker men han har ändå en tydlig bias, "alldeles vanliga män", ja om de har en rejäl släng av PTSD.

    Jag känner till några av de övriga.

    Dålig copingstrategi sen de var barn (påminner lite om narcissistens), de är inte så trevliga när de närmar sig 30-40 och har rejäla svackor eftersom de skuldbelägger alla andra för dem blir svackorna värre. Det handlar inte om en förvirrad tonåring med problem längre.

    "Mansrollen" Ja deras bild av den som är lite mer grandios än vad den normalt är, sen hatar de sig själva för att dom inte kan leva upp till den de låtsas vara.

    När flickvännen kommer och "gnäller", säger ungefär som du blir svaret typ han har alltid varit så det blir bara värre när han har en svacka, det är du som är blind och har inte velat se varningssignalerna, fråga hans ex. "Första året var han som en dröm" hur var han de 10-15-åren före? Eller så blir det jag har ju försökt att förklara det i flera år men du lyssnar inte. Du är inte bara medberoende du möjliggör beteendet för att du är beroende men du vill inte erkänna det för dig själv.

    När någon låser sig vid ett alternativ som det ända rätta trotts att det är destruktivt, beroende... rädd för att stå på egna ben, vara singel ett tag och få ordning på livet.

     

    "Det är fortfarande så att en man ska vara stark och inte be om hjälp. Samtidigt kräver samhället runt omkring oss något helt annat." ja, att de ska söka hjälp.

    www.angest-stockholm.se/wp-content/uploads/2013/01/Manlig-depression.pdf

    www.dn.se/insidan/varden-missar-deprimerade-man/

    www.ormteatern.se/svensktstal/


    Har varit i kontakt med hans ex som levde med han i ett par år och han hade samma beteende mot henne, tog kontakt med henne då jag börja tro att det kanske va mig det var fel på..

    Om han är deprimerad eller vad det är så är han inte villig att ändra på beteendet han har mot mig och jag kan inte tvinga han. Jag kan bara välja att ta hand om mig själv har jag insett nu och mina barn
  • AndreaBD
    Marskvinna skrev 2017-07-29 19:09:16 följande:
    Har krävt detta och börjat kolla på annat alternativ, det är inte så lätt när man lever under dessa omständigheter som vissa verkar tro.

    Jag frågar därför om erfarenheter som varit i liknande situation och om det ens finns en chans att en person som utför kan ändra sig, om det finns någon vet...

    Att lämna krävs kraft och styrka som man inte har så mycket av just nu.. när man dagar inte orkar med alls, svårt att förstå och sätta sig in i om man inte själv upplevt kanske..
    Vad hände då, när du krävde det? Det verkar ju inte ha blivit någon större förändring. Jag gjorde så här: Jag räckte in skilsmässan, man har ju upp till ett är som man fortfarande kan ändra sig, så jag gav honom ett ultimatum där. Han ändrade sig inte, så jag bekräftade skilsmässoansökan.

    Jag ska inte säga att jag var i ett sånt läge som du beskriver. Mitt ex var en hel del "försiktigare". Så grova saker sa han inte. Kan såna män ändra sig? Kanske, om de verkligen vill. Men det vill de ju oftast inte. Din man verkar ju inte heller vara orolig och anstränga sig så att du inte lämnar honom. Så, då finns det ingen verklig chans.
  • Marskvinna
    AndreaBD skrev 2017-07-29 22:11:08 följande:

    Vad hände då, när du krävde det? Det verkar ju inte ha blivit någon större förändring. Jag gjorde så här: Jag räckte in skilsmässan, man har ju upp till ett är som man fortfarande kan ändra sig, så jag gav honom ett ultimatum där. Han ändrade sig inte, så jag bekräftade skilsmässoansökan.

    Jag ska inte säga att jag var i ett sånt läge som du beskriver. Mitt ex var en hel del "försiktigare". Så grova saker sa han inte. Kan såna män ändra sig? Kanske, om de verkligen vill. Men det vill de ju oftast inte. Din man verkar ju inte heller vara orolig och anstränga sig så att du inte lämnar honom. Så, då finns det ingen verklig chans.


    Han är inte helt med på att han behandlar mig illa, han tycker det är en sak om jag gör något och om han gör något.. ett exempel när jag är ute med vänner ska jag höra av mig hela tiden när jag kommer hem är han vaken och det är alltid sura miner... när han är ute hör jag inte av mig mer än säger godnatt och jag sover gott när han än kommer hem.., förutom en gång då jag sa att han nog skulle ta sig hem istället för att dra vidare då jan skulle ha hand om våran dotter dagen efter.. detta får jag höra till dödagar att jag sa att han behövde komma hem!

    Har sagt att sök hjälp eller så lämnar jag dig... senast idag så ringde han min telefon när jag va på toaletten... när jag fråga varför jag inte kunde va ifred på toa svara han att jag inte bruka va på toa så länge och frågasatte varför jag hade mobilen med... sa att jag gjorde nummer 2 så gick han in på toa och tyckte inte det lukta så..

    Kände att det va väl kontrollerande och tappa hoppet dör helt... vem gör så?
  • AndreaBD
    Marskvinna skrev 2017-07-29 22:29:02 följande:
    Han är inte helt med på att han behandlar mig illa, han tycker det är en sak om jag gör något och om han gör något.. ett exempel när jag är ute med vänner ska jag höra av mig hela tiden när jag kommer hem är han vaken och det är alltid sura miner... när han är ute hör jag inte av mig mer än säger godnatt och jag sover gott när han än kommer hem.., förutom en gång då jag sa att han nog skulle ta sig hem istället för att dra vidare då jan skulle ha hand om våran dotter dagen efter.. detta får jag höra till dödagar att jag sa att han behövde komma hem!

    Har sagt att sök hjälp eller så lämnar jag dig... senast idag så ringde han min telefon när jag va på toaletten... när jag fråga varför jag inte kunde va ifred på toa svara han att jag inte bruka va på toa så länge och frågasatte varför jag hade mobilen med... sa att jag gjorde nummer 2 så gick han in på toa och tyckte inte det lukta så..

    Kände att det va väl kontrollerande och tappa hoppet dör helt... vem gör så?
    Allvarligt, jag har känt flera män som HADE insikt, som har gått till psykologen och lovat ändringar, och som inte har gjort det. Men det är grundförutsättningarna. En man som inte ens inser det  - det finns inte ens en chans att något ändras. 

    Mitt ex insåg ju allt, därför försökte jag ge honom en chans. Stanna inte för länge, annars kommer han så småningom att övertyga dig att det är ditt fel. Och det är det inte.
Svar på tråden Psykisk misshandel