Abort vecka 17+
Jag behöver skriva av mig. Jag mår så dåligt och är så ledsen.
Är gravid nu i vecka 17+0. Det var oplanerat. I början var jag glad... eller jag har varit glad hela graviditeten fram tills för några dagar sen. Jag har varit väldigt naiv.
När jag plussade var sambon glad, men också orolig eftersom jag inte hade jobb då. (Vilket jag har nu samt att jag pluggar). Men vi var båda glada men eftet ett par veckor blev han mer och mer orolig och jag förstår honom nu för vi har inget fast boende. Sen var han glad igen och klappade magen och vi pratade om hur vår lilla bebis kommer se ut vem han/hon kommer likna osv. Fram tills i fredags. Då får han verkligen panik och den har smittat av sig på mig. Vi är inte redo för ett barn nu. Jag är 21 år och jag känner att det är för tidigt och vi kan inte ge allt det som ett barn behöver. Vi kan inte ge den tryggheten. Jag är helt förtvivlad. Sambon säger blir det ingen abort så får du ta allt ansvar för barnet. Och jag förstår honom det är ju inte hans fel det här. Vi vill ha barn men inte just nu. Känner mig ensam. Har ingen att prata med. Jag skäms så. Är rädd för att om jah behåller så kommer barnet inte få ett bra liv. Är rädd för att min sambo som jag älskar så otroligt mycket kommer må dåligt över att bli pappa när han inte vill . Jag hatar mig själv för att jag är så pass långt gången och pratar om abort. Och det är inte bara det med boendebiten.. det är massa andra saker.Jag har gråtit ihjäl mig sen i fredags. Om jag bokar en tid för abort tror ni att jag hinner göra den innan veckans slut?
På något sätt så vill jag inte genomföra abort. Hjärnan säger gör abort men hjärtat säger behåll barnet. Fyfan vad jag hatar mig själv just nu. Idag är jag i vecka 17+1. Behöver stöd.
