5 htp

Jag var för ärlig, ville ha en ärlig relation med läkaren, för att jag tror att det är så man bygger upp något som håller. Men du har helt rätt i att ´man lika gärna kan fejka. låtsat, hitta på. Min läkare ville ge mig mirtazepin, jag har haft citalopram förut, läste på om mz och man går upp i vikt av dom. Då får jag ju ännu ett problem.

Problemet är inte bara den enstaka läkaren.  När jag väl bestämt mig för att gå till läkaren tog det två månader innan jag fick träffa honom och väl där kände jag ändå att han satt och kollade klockan. Går man på drop-in så har man ungefär tjugo minuter på sig, känner sig lite stressat. Men en bokad tid är inte så mycket bättre.

Jag förstår helt grejen med attl låtsat ta ett preparat och att man gör det för att försäkringskassan ska känna sig lugna och det vara också doktorns argument för att jag måste visa upp något. Jag ville inte ens träffa deras kurator eftesom jag redan hade haft så mycket kuratorkontakt, jag behövde enbart vila. Faktum är att den dag fk ringde så fick jag mer förståelse ifrån dom än från doktorn så jag tror han överdrev sin oro. Han borde ha oroat sig mer för min hälsa än vad den där jävla fk ska säga. Lättare sagt än gjort förstår jag men men.

Läste just i dagarna att kuratorskontakt och ssri vara överskattatde, att en vanlig sjukskrivning ger bra reparation. Men det hjälper ju inte att en tidning kommit fram till samma konklusion som jag. Det finns helt enkelt tillfällen när man inte ska påtvinga någon en kuratior eller att ta ssrr.

Så problemet i mitt fall är att jag inte orkade låtsas. Jag visste bäst själv vad jag behövde men jag lyckades inte förmedla det till läkaren, och jag vågar inte ta upp det med någon annan för jag är rädd som att framstå att "jag vill ju bara ha en sjukskrivning och typ att jag satsat på att bli sjukskriven för resten av livet, typ sjukpensioär. Jag tycker det är svårt att stå upp för sig själv.

Jag har använt 5-htp i perioder och för mig har det funkat superbra.

Efter en längre period med stress både hemma och på jobbet så bröt jag mer eller mindre ihop. Jag fick problem med hemska ångestattacker och sov inte på nätterna, hela kroppen bara skakade och var allmänt på helspänn. Gick till en läkare som direkt ville skriva ut citalopram mot ångesten. Jag var desperat efter att bli frisk och tog tabletterna. Fick hemska insättningssymtom och biverkningar.

Till slut så försökte jag hitta info på eget håll om vad jag själv kunde göra, (läkarna ville ju bara trycka i mig SSRI) och ramlade då över Mia Lundins bok "kaos i kvinnohjärnan" Allting föll på plats om vad som gått snett i min kropp och vad jag kunde göra åt det.

Jag trappade ner citalopramen på eget bevåg och hade hemska utsättingssymtom i nästan 1 månad innan det släppte. Började sen med 5-htp och efter 3 dagar så var ångesten mer eller mindre borta. Fortsatte ta det i några veckor till och så småningom så var jag tillbaka till mitt vanliga jag och kände mig för första gången riktigt GLAD igen! :)

Jag köpte mina tabletter från Danmark. Senare från en hälsokostbutik i min stad som hade det på lager men inte framme i butiken.

5-htp framställs av en ört som heter griffonia. Alltså kan inte läkemedelsföretag ta patent på det iom att det är en växt. Därför inte lönsamt =förbjud det. Så tror jag i alla fall.

Serotonergt syndrom är nog inte särskilt stor risk att få tror jag om man ser till att göra uppehåll då och då och inte tar SSRI eller SNRI-preparat samtidigt (absolut förbjudet!)

Eftersom jag redan har tagit ssri under en period i mitt liv så anser jag att jag vet om jag vill ta det igen eller inte. Dessutom så finns det kritiska röster mot ssri och jag anser inte att man ska bli pressad att ta dom om man inte känner sig trygg med det. Jag har tex läst en tråd här på familjeliv om att läkemedelsföretag vill att man ska ta ssri trots att de inte hjälper för de flesta utan att det endast handlar om placebo-effekten. Det finns en grupp på Facebook som heter Whocaresinsweden som är väldigt måna om att nå ut med sin "information" om hur farliga ssri är. Jag vet ju inte om det här är foliehattar som står bakom, jag har inte satt mig in i forskningen, alla studier som det refereras till, inte granskat källorna, så jag vet ju inte, men jag anser att jag måste ha rätt att avgöra vad jag vill stoppa i min kropp. Och eftersom jag faktiskt har varit med om biverkningarna av ssri så anser jag att jag kan bedöma om jag vill utsätta mig för det igen. Och dessutom, eftersom min läkare inte visade förmåga att diskutera det här ordentligt med mig så tappade jag förtroendet och då vill jag än mindre prova.

Jag har som sagt två små barn som jag tar hand om ensam större delen av dagen och då kan jag inte riskera dessa biverkningar.

Jag vet inte. Jag försökte ju säga det sist att jag inte ville riskera biverkningarna, jag fick ungefär samma respons som du att jag skulle tänka på att det numera fanns andra sorter. De jag använde för ungefär femton år sen var citalopram. Jag tyckte mig bli hjälpt av dom då men jag har som sagt inte råd med insättningssymtomen idag. Det som min läkare ville skriva ut var mirtazepin, eftersom jag har så stora sömnproblem. Men jag läste på att en vanlig biverkning var viktökning, och inte så lite heller. Jag har som har kämpat så länge med att gå ned i vikt, jag skulle må skitdåligt av att gå upp tio kilo.

Strax därefter kom jag igång med gym och träning. Plus att jag hittade 5-htp. Gymmet och 5-htp fick mig att må mycket bättre. Men jag kämpar fortfarande med sömnproblemen och det kan knäcka mig ibland. Ibland funderar jag på om de där mirtazepin hade varit bra för mig ändå, jag hade kanske tillhört de få som inte går upp i vikt, men jag har läst om de som inte har mått så bra av mirtazepin också, så vilken ssri man än tar så tycker jag det är en chansning på vad som ska hända med en. Med 5-htp känns det inte som att man tar så stora risker. 

Kommer du att fortsätta testa fler ssri-varianter om läkaren ber dig? Håller du med om att dina anhöriga kan hjälpa dig igenom de första veckorna? Det där låter ju inte roligt att du mår så dåligt av tabletterna, minst sagt.

Absolut! Hennes arbete handlar om kvinnor och våra hormoner och hur stor påverkan det kan få på en om nån av dom är i obalans.

Det behövs inte alls mycket!

Många tror att dom är deprimerade eller tex utbrända när det egentligen är hormonerna och signalsubstanserna i hjärnan som har hamnat i obalans.

Det finns en jättebra självguide i hennes bok där man med hjälp av olika "mallar" fastställer sin egen hormonella fas och sen via en guide får hjälp steg för steg med vad som är fel och hur du kan åtgärda det.

Hon förklarar grundligt och bra hur hjärnan funkar överlag, vad man behöver för att upprätthålla balans och hur man påverkas om man får tex låg nivå serotonin, dopamin eller nån annan av signalsubstans i hjärnan.

Vissa tycker kanske att det är för mycket djup info i boken men för mig var det en riktig ögonöppnare och jag fick en helt annan förståelse för mig själv och att jag faktiskt KAN prova att rätta till det. En aha-upplevelse som jag är väldigt glad att jag upptäckte! :)

Kaos i kvinnohjärnan av Mia Lundin. Hon har även alldeles nyligen öppnat en egen klinik i Stockholm som riktar sig enbart till kvinnor med dessa problem. Det blev ett stort gensvar för så många kvinnor lider i det tysta och får ingen riktig hjälp här i Sverige då läkare är otroligt dåligt pålästa om detta och direkt sätter diagnosen depression. Hon har klinik i USA sen flera år tillbaka.

Kan även tipsa om några intressanta podavsnitt med Mia där dom tar upp många av dessa frågor. Podcasten heter 4-life med Anna Sparre. Finns 2 eller 3 avsnitt tror jag med Mia där dom går ig enom olika områden :)

Varför skulle allt detta bara vara tillämpligt på kvinnor och inte män?

Och om diagnosen depression är fel, vad skulle det egentligen ha kunnat vara till exempel menar hon?

Därför att män inte har samma uppsättning hormoner som vi kvinnor har? Mäns hormoner ändras inte utefter deras ålder. De får inte rubbningar på samma sätt lika lätt. De hamnar inte i klimakteriet tex och får därför inte problem med det.

Signalsubstanserna däremot gäller ju både män och kvinnor så visst finns det en del nyttig info även för män om man vill läsa om det. Det är klart att man även kan vara deprimerad och att det faktiskt är det det beror på. Och då får man ju hjälp att behandla även det. Men ofta så är det det läkare tänker på först utan att ens se över andra möjliga orsaker. Och det är där hennes sätt att jobba kommer in.

Det är ju mycket ett spel, jag tyckte överhuvudtaget att det var svårt att gå till läkare och be om sjukskrivning, fast jag var övertygad om att det var det enda som skulle hjälpa mig. Idag, två och ett halvt år senare, nu när jag inte mår så där dåligt längre, är jag än mer övertygad om att en sjukskrivning på kanske tre-sex månader hade gjort att jag kunde ha repat mig mycket bättre. Idag hade jag lätt kunnat argumentera för varför en sjukskrivning är det enda rätta men då när jag mådde så dåligt så kände jag mig bara så värdelös och som en stor bluff.

Jag lyssnade nyligen på ett radioprogram, Kropp och själ på P1 om patienter som vet mer än sina doktorer, kanske tjugo minuter in i programmet är det en kvinna som under många år har vistats inom psykiatrin, varit inlagd och så där, och hon beskrev hur hon i alla år justerat sig efter läkare, vad hon ansett att hon måste göra för att få det hon själv ansett sig behöva, för att bli inlagd till exempel, om hon skulle ha tvättat hår, inte tvättat hår, verka glad, inte verka glad. När det en dag blev bestämt att hon själv skulle få bestämma när hon behövde bli inlagd så behövde hon inte ägna sig åt det spelet längre och det var då det vände och hon blev bättre.

Jag känner igen det där på nåt sätt, att jag gick till vårdcentralen och var så rädd att bli hånad för att jag ville bli sjukskriven från att vara arbetslös, hur jag skulle bli misstrodd, för när man är arbetslös gör man ju ingenting så vad skulle jag bli sjukskriven ifrån liksom. Jag funderade på hur jag skulle behöva framstå för att bli trodd. Nu gjorde jag väl inget särskilt för det, jag försökte inte få mig själv att verka sämre än jag var, jag fick en kortare sjukskrivning som jag fick tjata mig till och det var jag ju glad för till en början men jag hann ju inte göra några livsförändrande saker under den tiden, jag kände faktiskt knappt att det var den vila som jag behövde. Jag tjatade mig till några förlängningar men till slut gav kontakten med läkaren bara mer ångest än vad sjukskrivningarna gav vila att jag beslöt mig för att det var bättre att bara låtsas söka jobb i stället.

Idag kan jag tänka att det kanske hade varit bättre att ha låtsats ta de där tabletterna men jag vet ändå inte om jaedg hade fått mer sjukskrivning för det. Och så är jag så dålig på att ljuga.

Det var faktiskt jag som tog upp tanken på ssri till en början, då ville han inte skriva ut det m ed en gång, sen hann jag ändra mig till nä sta gång vi träffades och vill inte längre ta ssri, då var det som att det var det enda som skulle hjälpa mig enligt honom. Eller om det var för att Försäkringskassan inte skulle ifrågasätta det hela.  

Hur många ssri har du provat vid det här laget? Har du någonsin blivit hjälpt av det? Har du fått prova något annat än ssri? Jag blir lite brydd om dig att du mår så dåligt av det men ändå erbjuds det gång på gång.

Spännande om det kanske går att hitta något nyttigt här. Ska försöka granska det närmare. Jag kan bara ytligt om signalsubstanserna så inte så påläst om substanser och hormoner inte orkat bry mig så mycket. Tack för tips :)