Han älskar mig inte längre.....

Jag förstår inte varför det är så bråttom. Två månader är inte särskilt lång tid i mitt tycke. Ja, det är hemskt, fruktansvärt och vidrigt att vara i situationen att man älskar någon som inte vill ha en och ha blivit lämnad, men tyvärr får de flesta uppleva det någon/några gånger i livet. Mitt senaste förhållande tog över ett år att hämta mig från, trots att vi inte varit tillsammans särskilt länge. Och hela det året mådde jag naturligtvis inte dåligt konstant heller, utan det blev långsamt bättre med tiden. Jag tror heller inte på att dejta andra som ett sätt att komma över olycklig kärlek.

Jag kan inte låta bli att tänka och vilja kolla om han svarat på min fråga: Hur mår du?

Den som jag skrev för snart en vecka sedan och kollade dagen efter om han hade svarat och nej det hade han icke!

Tror inte han har svarat....Jag skulle uppskatta om någon frågade hur jag mår, men men alla är vi olika....

Vet om jag kollar om han svarat hur dåligt jag skulle må. Hur jag åter igen skulle hamna gråtandes inne på golvet i duschen med kläderna på eller liggandes på köksgolvet, eller i soffan med tusen kuddar runt mig plus en filt(Man placerar sig verkligen på konstiga platser när man blivit dumpad...)

Nåväl. Ibland tänker jag inte på han alls. Men mest finns han i mina tankar hela dagarna. Jag kör i 110 för att försöka ha fullt upp. Det har jag gjort sen dagen D. Men jag märker nu hur trött jag blir av allt detta.

Det tar på krafterna att bli dumpad av någon man älskar. Det tar slut på all ens energi...

Det skulle nog bli lättare för dig om du vågade få svar på dina frågor och sluta undvika allt som är jobbigt.

Nu vill du inte veta svaren för du är rädd att han ska säga sånt du inte vill höra. Så du kan behålla hoppet om honom och er två.

Tycker du att du kommer vidare på det här sättet?

Genom att fortsätta hoppas?

Vad spelar det för roll om han frågar hur du mår eller inte. Varför är det så viktigt, och vad händer när han frågat och du fått berätta?

Du kommer bara hitta nya grejer vad du vill att han ska fråga dig eller göra. Du vill att han ska sakna dig och att han ångrar sig.

Du vill aldrig ha ett slut, du kommer aldrig bli nöjd med någonting han gör så länge han inte vill bli ihop igen.

Du gör det väldigt svårt för dig själv tycker jag, som inte accepterar att han valde bort dig.

Du ältar och gråter och längtar efter en person som faktiskt frivilligt avslutade er relation, som inte ville vara med dig mer, som valde att hellre vara ensam eller träffa nya tjejer.

Så ser verkligheten ut just nu.

Du lever kvar i det som var, och så länge du gör det kommer du må såhär dåligt.

Nej ärligt talat jag lever inte på något hopp längre. Jag undviker att kolla om han svarat för att skydda mig själv. Om han inte svarat kommer jag såklart bli ledsen. Om han har svarat kommer jag säkerligen bli ledsen.

För det spelar ingen roll längre om han svarar eller vad han svarar. Jag skriver av mig här. Jag ventilerar mig. 

Nej. Jag vet att han inte vill ha mig. Och faktum med så vill inte jag ha honom, för han vill ju inte ha mig. 

Men jag kan ju inte låta bli att sakna honom. Sakna alla minnen. Jag kan inte stänga av mina känslor hur mycket jag än vill och hur mycket jag än försöker.

För tro mig jag försöker. Kanske inte märks med tanke på vad jag skriver här. Men det är faktiskt mitt sätt att försöka komma över genom att skriva av mig alla mina tankar och känslor jag har inom mig.

Det lättar faktiskt på mitt hjärta. Och det känns faktiskt bättre när jag får respons från er. Det hjälper att ni ger mig snäll respons och tro mig det hjälper när ni ger mig hård respons som du nyss gjorde Anonym (99).

Även fast det inte kanske märks tar jag till mig vad ni skriver. Det får mig att försöka glömma honom. Men åter igen det är svårt att glömma någon man fortfarande har känslor för och faktiskt saknar...

Tyvärr är det så, vill en bryta så finns det inga kompromisser, man bestämmer själv. Det har jag gjort i de relationer jag brutit. Man bearbetar själv, och när man är redo, så berättar man.

Jag är rätt säker på att det gäller även de som brutit med mig.

Nu lever jag i ett förhållande som varit i snart 25 år. Och nej, jag skulle få krupp om vi skulle berätta om våra känslor när de inte är på topp.

Hur vet man och hur känns det när man har kommit över sitt ex?

När du inte bryr dig ifall han träffat nån ny, utan tycker det är roligt för honom. När du på riktigt unnar honom att vara lycklig.

Den dagen du inte mår dåligt och saknar honom när du hör nåt om honom, då är du vidare.

Mina tips till dig:

Acceptera att det är som det är, det GÖR ont att bli lämnad. Det är normalt att vara ledsen och sakna.

MEN! Nu har det gått 2-3 månader, så försök hitta stoppknappen och sluta älta.

Lev på som vanligt, träffa kompisar, gör sånt du vanligtvis tycker är kul, testa nya saker (vet att du bl a ska till ett hundrescue, så himla bra och kul!!!)

Våga lita på att tiden suddar ut och läker, en dag kommer du inse att andra män intresserar dig och du kommer hitta kärleken igen.

Kunde jag så kan du. Jag är en sån som också ältat och ältat och helt gått vilse i självömkan.

Men efter att jag började försöka förstå mig själv istället för någon annan har allt blivit enklare. Samt att jobba med acceptans, att acceptera saker för vad dom är istället för att streta emot.

Våga tänk tanken att ditt ex har träffat en ny, våga ställ frågor du inte vill höra svaret på osv. Möt de tankar du är rädd för istället för att förtränga och skjuta undan dem.

Det har iaf funkat för mig, i längden har det varit mer effektivt än att bara famla i blind och oreflekterad saknad.

Fast jag lever på som vanligt! Jag går till jobbet, jag umgås med vänner och familj, jag går och klättrar, jag springer varje dag efter jobbet, jag pratar med en kurator, jag läser självhjälps bok.

Jag försöker även få honom ur mina tankar. Men det går bara inte! Jag har till och med försökt träffa andra killar för att minska saknaden. Men jag jämför alla bara med honom.

Jag ältar inte längre. Jag tänker inte längre si eller så, om jag hade gjort så, eller sagt nåt, eller träffat honom en sista gång eller skrivit en sista gång. Jag har slutat med det.

Så hur mycket jag än uppehåller mig finns han dagligen i mina tankar och jag tror inte det hjälper om jag får veta om han är med någon ny. Gör nog mig bara mer ledsen..

Och ja jag är på väg mot hundhemmet i Irland just nu..