Hej! Som rubriken lyder. Exakt så rakt ut har han sagt. Att han var en maammagris visste jag ju. Men nu är det liksom elakt. Jag har fött tre barn åt oss. Jag är hans fru liksom. Vi har gått igenom mycket och har de rätt jobbigt. Men jag är trött på att höra hur jävla dålig jag är.. men jag vågar inte lämna.
Jag mår bara dåligt av tanken av att vi ska splittras
Där har du fel. Det är bra med lojalitet till sin mamma, men hustrun skall stå en man närmare än mamman. Man ska klippa bandet till sin mor, åtminstone när man flyttar ihop med en annan kvinna. Då skall lojaliteten främst ligga hos hustrun. Jag tänker som så att om mamman kränker mannens hustru så skall mannen gå till hustruns försvar, inte till mammans. Det säger sig självt.
En man som går mammans ärenden och inte hustruns, är en stor jävla mammagris, och en sådan hade jag inte velat dela säng med,. Fy fan.
Nej jag skojar inte. Maken har en fru och två barn. Denna familj skall stå honom närmast. En mammas uppgift är att se till att barnen kan stå på egna ben när de är vuxna, och de skall bilda egna familjer. Att vara mammas gosse när man är 30-40-50 år gör ingen hustru lycklig. Om min man inte stod vid min sida i alla väder så hade han varit utsparkad för längesedan. Jag vill vara trygg med att min man är något att hålla i handen när det blåser. Självklart vill man som mor veta att ens barn ställer upp när det krisar, och självklart skall barnen ställa upp. Men lojaliteten skall främst finnas hos hustrun - under förutsättningen att det är en normal hustru som inte är en häxa och bara vill jävlas med ens mor. Då blir det en helt annan sak. Men i normalrelationen skall man ha sin största lojalitet hos sin fru.
Hade jag snackat skit om min sons fru, till min son, så hade han faktiskt stängt dörren för mig. Och det är så det skall vara.
Att han misshandlar dig verbalt och fysiskt är hett helt annat problem än att han älskar sin mamma mer än dig.
Misshandel och kränkningar är aldrig OK, och det verkar inte helt bra att du lägger fokus på hans relation med sin mor och inte er misslyckade relation.
Du är "bara" en fru. Mamman till hans barn. Självklart är hans egen mamma viktigare. Hon har funnits där sedan befruktning och kommer förmodligen finnas där efter du (förhoppningsvis) lämnat honom, så länge hon lever kommer hon finnas i hans hörna.
En morsgris till.
Jag hoppas verkligen, när sonen stadgar sig, att han inte prioriterar mig före sin fru/sambo, för då har jag misslyckats fullständigt med att klippa navelsträngen.
En man som tänker så, en sådan man hade jag inte stannat hos, i vårt förhållande så prioriterar vi vårt förhållande, de andra relationerna kommer efter det, men så har vi varit tillsammans i snart 25 år så det verkar vara ett fungerande koncept hos oss
Jag skulle nog säga att, om det finns barn med i bilden, att det är din skyldighet att lämna förhållandet, för att skapa de bästa förutsättningarna kring barnen.
Att låta barn växa upp under sådana omständigheter är på gränsen till psykisk misshandel av barnen.
Förlåt att jag är hård där, men du kan inte låta detta fortgå, du och dina barn har rätt till en harmonisk vardag.
Tänk också på vad du ger dina barn för referensramar när det gäller förhållande, vill du att dina barn ska ha en sådan relation som vuxna?
En morsgris till.
Jag hoppas verkligen, när sonen stadgar sig, att han inte prioriterar mig före sin fru/sambo, för då har jag misslyckats fullständigt med att klippa navelsträngen.
En man som tänker så, en sådan man hade jag inte stannat hos, i vårt förhållande så prioriterar vi vårt förhållande, de andra relationerna kommer efter det, men så har vi varit tillsammans i snart 25 år så det verkar vara ett fungerande koncept hos oss