Jag ska skilja mig efter 5 års äktenskap och nästa 10 års relation. Smärtan över att två barn inte längre kommer att ha sin kärnfamilj kvar är så stark och får mig under stundom att vackla i mitt beslut.
Bakgrund; en relation som blivit allt mer fylld av aggression och bråk medan kärleken och intimiteten dött ut.
Hoppas att någon där ute i samma sits vill dela tankar och känslor här och kunna ge och få stöd när allt känns svart.
Hoppar in här också.
Efter en 6 år lång relation (inga barn) har jag och sambon separerat av flera anledningar. Vi skildes först åt som vänner, och har hållt kontakten efter att jag flyttat ut. I takt med att tiden gått så har jag mått bättre och bättre och känner att det var rätt beslut att bryta upp. För mitt ex är det dock tvärtom. Han har gett indikationer på när vi pratat de senaste gångerna att vi borde försöka igen och berättat om hur mycket han saknar mig. Idag sa jag tydligt att jag inte vill försöka igen. Det krossade honom totalt. I all sorg och frustration så slängde han ur sig många hemska saker som sårade mig något enormt. Och jag känner mig riktigt rutten. Trots det dåliga samvetet så står jag fast vid mitt beslut, vi är inte rätt för varandra. Men vad ont det gör att såra någon man tycker om och har haft ett liv ihop med. Ser framför mig hur han gråter hela tiden. Det känns så hemskt att vi ska skiljas som ovänner efter all denna tid.
Relationen är inte så sund. Vi bråkar mycket. Jag blir ledsen och osäker, som du säger, när jag tänker på skilsmässan, men samtidigt, ser ingen annan väg ut.
Kram
Det låter väldigt jobbigt Har din man någon diagnos eller historik på psyk? Det du beskriver låter inte alls bra. Vad menar du med att han "psykiskt inte orkat med" att vara föräldraledig? Fungerar det bra när han har barnen så att det känns bra att han har dem på halvtid?
Är det alkohol eller någon form av våld inblandad. Eller känns det som att han manipulerar din hjärna? Kränkningar? Förminskningar?
Då är det inget att fundera på.
Tack för empatin! Nej, ingen diagnos. Han har ätit antidepressivt en period då han var f-ledig ett par dagar i veckan o blev deprimerad. (Vi fick avbryta hans f-ledighet.) Så utöver den korta perioden med lite f-ledighet på deltid så har jag tagit allt. Nja, han har ju problem med humöret, är lättstressad och pedantisk, därav att jag är orolig över hur barnen kommer ha det där. Känner mig så himla kluven, jag vill markera att det inte är ok, o visa det för barnen, men samtidigt - hur vet jag vad som är bäst för dem och hur kommer de ha det hos honom när jag inte kommer finnas där? Vill ju inte heller att deras kontakt ska bli sämre utan vill bidra till att upprätthålla goda relationer mellan barnen och deras pappa. Han är en bra och ansvarsfull pappa på många sätt som älskar dem, men han har förändrats. Min förhoppning är ju att han skulle få mer energi av lite egentid o få mer tålamod o ödmjukhet, när vi "avlastar" varandra på varsitt håll, men det finns ju inga garantier.... dessutom vill han inte detta själv, ser inte det som en lösning... Säger att det bara blir ännu värre om vi skulle flytta isär. Men jag är desperat efter att försöka få en bättre sits för oss alla, o vet varken ut eller in.
Barn kan ju vara krävande och jag säger inte att jag är felfri, men jag tycker det är skillnad på VAD man säger till barnen, att vissa saker inte är ok, hur påfrestande det än är...
Jag känner inte mig uppskattad. Det finns gamla konflikter som vi kan inte reda ut.
Hans mamma är på besök och har gjort det värre.
Känner mig så ensam och förvirrad
Hur gamla konflikter? Är hans mamma involverad i dem?
Från ett par år tillbaka. Ja, det är hon.
Hon har alltid tyckt att jag är skit. Nu gjorde hon allt för att skaffa konflikter som sluta med ett stort bråk mellan min man och jag.
Tack för empatin! Nej, ingen diagnos. Han har ätit antidepressivt en period då han var f-ledig ett par dagar i veckan o blev deprimerad. (Vi fick avbryta hans f-ledighet.) Så utöver den korta perioden med lite f-ledighet på deltid så har jag tagit allt. Nja, han har ju problem med humöret, är lättstressad och pedantisk, därav att jag är orolig över hur barnen kommer ha det där. Känner mig så himla kluven, jag vill markera att det inte är ok, o visa det för barnen, men samtidigt - hur vet jag vad som är bäst för dem och hur kommer de ha det hos honom när jag inte kommer finnas där? Vill ju inte heller att deras kontakt ska bli sämre utan vill bidra till att upprätthålla goda relationer mellan barnen och deras pappa. Han är en bra och ansvarsfull pappa på många sätt som älskar dem, men han har förändrats. Min förhoppning är ju att han skulle få mer energi av lite egentid o få mer tålamod o ödmjukhet, när vi "avlastar" varandra på varsitt håll, men det finns ju inga garantier.... dessutom vill han inte detta själv, ser inte det som en lösning... Säger att det bara blir ännu värre om vi skulle flytta isär. Men jag är desperat efter att försöka få en bättre sits för oss alla, o vet varken ut eller in.
Barn kan ju vara krävande och jag säger inte att jag är felfri, men jag tycker det är skillnad på VAD man säger till barnen, att vissa saker inte är ok, hur påfrestande det än är...
Kanske testa rådgivning om du inte vill skiljas?