Jag ska skilja mig efter 5 års äktenskap och nästa 10 års relation. Smärtan över att två barn inte längre kommer att ha sin kärnfamilj kvar är så stark och får mig under stundom att vackla i mitt beslut.
Bakgrund; en relation som blivit allt mer fylld av aggression och bråk medan kärleken och intimiteten dött ut.
Hoppas att någon där ute i samma sits vill dela tankar och känslor här och kunna ge och få stöd när allt känns svart.
Min sambo vill separera eller bli särbo. Han säger inte varför och säger inte heller att han inte älskar mig. Jag ska dessutom ha vårt tredje barn om ca 3 veckor. Och han vill att jag flyttar så fort som möjligt. Vägrar dessutom diskutera något ang praktiska lösningar mm.
Jag är helt förstörd. Kan inte äta eller sova. Ska kolla på en lägenhet nästa vecka men det är en liten 2a och det funkar inte rent praktiskt egentligen. Har 2 barn sen innan med så rent löjligt egentligen att ens titta på den, 6 st i en sån liten lägenhet 
Känns mest som jag drunknar nu. Hur överlever jag? Hur ska jag få svar från honom om vad som pågår och varför? Jag känner mest att jag accepterar inte detta och han kan rent praktiskt inte slänga ut mig väl?
Jag var i liknande sits :( Lider med dig. Vi valde dock att fortsätta ihop tillslut när han kommit på andra tankar. Nu är vi dock tillbaka och kommer nu skiljas. Har du familj och vänner runt om dig? Se till att ta emot all hjälp och stöd du kan få.
TS, (Malin), har du någon gång känt och tänkt att man knappt "får lov" att skilja sig när man har en man som är delaktig mkt i hushållssysslor hemma? Att man "borde" då bara vara nöjd och tacksam över vad man har? Jag brottas lite med detta.... för det verkar vara så vanligt att kvinnor lämnar sina män pga att de inte hjälper till hemma, men det gör ju min och din, man...
På ett sätt, folk tycker ju att det är en bra man på det viset. Dock kom han hem i fredags efter att jag varit själv mån-fre och så gnällde han på att diskmaskinen luktade illa och att jag inte rättat till filt och kuddar i soffan, så det kändes bara så skönt att inte längre behöva ta åt mig av hans missnöje.
Svårast är att inte berätta all skit han gjort och sagt eftersom jag inte vill att folk ska ogilla honom.
Hur går det för dig i övrigt?
Precis, de framstår ju som hyvens män därför. :/
Men fy vilket trist o drygt beteende! Jag förstår dig... Om man inte levt med en sån person själv går det nog inte förstå att det blir så många mer eller mindre outtalade krav som hänger i luften hela tiden, att man aldrig riktigt kan känna sig tillräcklig... o vad är det att vara tacksam för?? Det subtila är också jobbigt, suckarna osv... men vet du vad, jag börjar nästan förakta detta beteende...! Att man kan lägga så mkt av sin energi på sånt, o på missnöje, och så lite på att vårda mänskliga relationer! Blä...
Men eller hur, man vill egentligen förklara vad andra inte ser, men samtidigt inte ställa mannen i dålig dager, inte minst för barnens skull... man vill inte heller att det ska framstå som ett försvarstal.
Läget här står väl rätt still just nu, i semestertider, knatar på med semesterplanerna för barnens skull.
Hur går det för dig annars?
Hatar att ha semester, orkar inte vara en bra mamma, skäller och gnäller på allt och alla. Gråter och självömkar om vart annat. Hatar solen också förresten. Ge mig regn och frikort för att häcka soffan.
Har du pratat med honom om skilsmässa ännu?
Vi har klarat av de besök som ska göras; släkt som planerat att komma har varit här. Jobbigt som bara den, men när min man började gnata på mig om all möjlig skit igår så sa jag bara att jag skippar den gemensamma utflykten. Stannade hemma och städade mattor med våld och rökte (vilket jag normalt inte gör). Kände mig lika stark som Bridget Jones ungefär!
Hatar att ha semester, orkar inte vara en bra mamma, skäller och gnäller på allt och alla. Gråter och självömkar om vart annat. Hatar solen också förresten. Ge mig regn och frikort för att häcka soffan.
Här kommer en rapport från *andra sidan*!
Jag och barnens mor växte ifrån varandra. Inga konflikter, inga bråk, hyfsat jämställt faktiskt, men våra olikheter överlevde inte åren i småbarnsträsket
Efter 20 år gick vi isär, då var yngsta barnet 2 år. Hennes beslut, men jag insåg redan där och då att vi inte kunde fortsätta.
Det var så smärtsamt! Visste seriöst inte var jag skulle ta vägen, var spyfärdig av all sorg och vanmakt.
Men:
- vi skötte allting cleant och snyggt.
- vi berättade tillsammans för barnen.
- varannanveckaslivet funkade bra från första början.
Ja, allt blev bra! Barnen mår bra, och barnens mamma och jag har en jättefin relation.
Jag älskar henne! Men inte så att det går att vara ihop. Och hellre nära vänskap än en dålig relation där kärleken dött.
Och: det är viktigt att visa sina barn att man ibland måste fatta svåra beslut för att få det bättre. Den som lever olycklig och säger att det är *för barnen skull* - vilket självbedrägeri, och vilket skuldbeläggande mot barnen.
Så till er som står vid vägskälet vill jag säga:
- Det finns många skäl till att du står där idag.
- Livet kan faktiskt bli bättre. För alla inblandade.
Här kommer en rapport från *andra sidan*!
Jag och barnens mor växte ifrån varandra. Inga konflikter, inga bråk, hyfsat jämställt faktiskt, men våra olikheter överlevde inte åren i småbarnsträsket
Efter 20 år gick vi isär, då var yngsta barnet 2 år. Hennes beslut, men jag insåg redan där och då att vi inte kunde fortsätta.
Det var så smärtsamt! Visste seriöst inte var jag skulle ta vägen, var spyfärdig av all sorg och vanmakt.
Men:
- vi skötte allting cleant och snyggt.
- vi berättade tillsammans för barnen.
- varannanveckaslivet funkade bra från första början.
Ja, allt blev bra! Barnen mår bra, och barnens mamma och jag har en jättefin relation.
Jag älskar henne! Men inte så att det går att vara ihop. Och hellre nära vänskap än en dålig relation där kärleken dött.
Och: det är viktigt att visa sina barn att man ibland måste fatta svåra beslut för att få det bättre. Den som lever olycklig och säger att det är *för barnen skull* - vilket självbedrägeri, och vilket skuldbeläggande mot barnen.
Så till er som står vid vägskälet vill jag säga:
- Det finns många skäl till att du står där idag.
- Livet kan faktiskt bli bättre. För alla inblandade.