Jag ska skilja mig efter 5 års äktenskap och nästa 10 års relation. Smärtan över att två barn inte längre kommer att ha sin kärnfamilj kvar är så stark och får mig under stundom att vackla i mitt beslut.
Bakgrund; en relation som blivit allt mer fylld av aggression och bråk medan kärleken och intimiteten dött ut.
Hoppas att någon där ute i samma sits vill dela tankar och känslor här och kunna ge och få stöd när allt känns svart.
Nej, men jag är öppen för det om vi börjar bråka för mycket. Just nu finns ingen tredje part eller så, men jag tror att det skulle kunna ta fram fuls sidor i oss.
Okej. Hur känner du inför allt nu då?
Mest sorg över den förlorade kärnfamiljen. Själv?
För att göra en lång historia kort. Min fru är sjukskriven sedan en längre tid. Redan innan hon blev sjuk gjorde jag nog ca 60% av allt arbete här hemma. Numera har du nog blivit ca 80%. Hon gör lite saker som hon tycker är kul medan jag får göra det tråkiga. Gömd bakom sjukdomen och vad hennes terapeut säger, gör saker du mår bra av.
Sakta men säkert har min kärlek till henne svalnat. Känner inget när jag tittar på henne längre. Vill inte ha sex med henne.
Många kanske tycker jag är ego men dör kärleken så dör den. Jag har kämpat så många år för min familj nu och orkar knappt längre. Har tappat intresset för mycket. Har varit tvungen att lägga så mycket tid för att allt ska funka att jag tappat bort mig själv. Inga kompisar kvar egentligen för har inte hunnit underhålla de relationerna.
Vi har två barn. Har också tänkt mycket på dem. Hur blir det för dem om vi skiljer oss. Det är gott är hållit tillbaka mig och håller tillbaka mig.
På sista tiden har jag dock känt mer och mer att skilsmässa är enda vägen att gå. Men jag är jätterädd på hur det ser ut/kommer vara på andra sidan.
Hänger på här.
Separerad sen 2 månader, 1 gemensamt barn. Jag bor kvar i huset, löste ut min exman. Har en villa på landet med lite mark och hästar. Barnet är 10 år och bor varannan vecka. Kan också känna sorg över att barnet inte får växa upp i kärnfamilj.... Har helt ok kommunikation med min exman. Vi har egentligen aldrig bråkat eller så men kände att kärleken bitvis försvann eftersom jag upplevde att han aldrig var riktigt nöjd och jag försökte ändra min för att rädda äktenskapet.
Hänger på här.
Separerad sen 2 månader, 1 gemensamt barn. Jag bor kvar i huset, löste ut min exman. Har en villa på landet med lite mark och hästar. Barnet är 10 år och bor varannan vecka. Kan också känna sorg över att barnet inte får växa upp i kärnfamilj.... Har helt ok kommunikation med min exman. Vi har egentligen aldrig bråkat eller så men kände att kärleken bitvis försvann eftersom jag upplevde att han aldrig var riktigt nöjd och jag försökte ändra min för att rädda äktenskapet.
Jag ska skilja mig efter 5 års äktenskap och nästa 10 års relation. Smärtan över att två barn inte längre kommer att ha sin kärnfamilj kvar är så stark och får mig under stundom att vackla i mitt beslut.
Bakgrund; en relation som blivit allt mer fylld av aggression och bråk medan kärleken och intimiteten dött ut.
Hoppas att någon där ute i samma sits vill dela tankar och känslor här och kunna ge och få stöd när allt känns svart.
40+ kille här. Är mitt i en skilsmässa, två barn inblandade. Har också tidigare känt en del ångest över att splittra kärnfamiljen. Men nu när vi varit separerade ett tag så inser jag att det är inte kärnfamiljen som är det viktiga, utan att man är lycklig och mår bra. Och jag själv mår så mkt bättre nu, när man är på varsitt håll så får man verkligen perspektiv på den eländiga situationen man harvat runt i alltför länge. Och man inser att man klarar även detta, och att även barnen gör det. Så mkt bättre för dem om föräldrarna inte bråkar hela tiden eller att det är den där kyliga eller likgiltiga stämningen hemma. Tänk om man lär dem att det är det som är det normala...?
Ibland tänker jag att det är en sån skilsmässa som är svårast; ingen uppenbart skäl som otrohet eller våld. Eller var det nån särskild händelse som fick dig att ta steget?
Jag ska skilja mig efter 5 års äktenskap och nästa 10 års relation. Smärtan över att två barn inte längre kommer att ha sin kärnfamilj kvar är så stark och får mig under stundom att vackla i mitt beslut.
Bakgrund; en relation som blivit allt mer fylld av aggression och bråk medan kärleken och intimiteten dött ut.
Hoppas att någon där ute i samma sits vill dela tankar och känslor här och kunna ge och få stöd när allt känns svart.