Jag ska skilja mig efter 5 års äktenskap och nästa 10 års relation. Smärtan över att två barn inte längre kommer att ha sin kärnfamilj kvar är så stark och får mig under stundom att vackla i mitt beslut.
Bakgrund; en relation som blivit allt mer fylld av aggression och bråk medan kärleken och intimiteten dött ut.
Hoppas att någon där ute i samma sits vill dela tankar och känslor här och kunna ge och få stöd när allt känns svart.
Vill bara göra ett tillägg till mitt egna inlägg som citeras ovan. Tänkte på att det kanske låter som att jag bara vill se och jobba på min mans sämre sidor (som vi ju alla har) och tror att jag är felfri, men så är inte fallet. Jag är skuldmedveten av mig och har även rannsakat mig själv mycket och är medveten om mina sämre sidor - skillnaden är att jag försökt göra något åt dem. Jag har tex problem med pms men har letat info, läst böcker och forskning, sökt hjälp och provat diverse metoder mot besvären. Likaså de sidor hos barnen som är utmanande och svårhanterliga (och som frestar på min mans humör) har jag sökt information om, beställt och läst böcker om (som han som sagt inte läst färdigt än idag), vänt mig till olika forum i ämnet och även sökt professionell hjälp utifrån för (dock utan större framång tyvärr). Min man däremot har inte försökt göra något åt vare sig sina egna problem eller lära sig mer om hur han bättre kan hantera situationer som uppstår med barnen, säger att han inte hinner/orkar. Han har stängt av på något vis. Kan knappt nå honom längre.
Hoppar in här också.
Efter en 6 år lång relation (inga barn) har jag och sambon separerat av flera anledningar. Vi skildes först åt som vänner, och har hållt kontakten efter att jag flyttat ut. I takt med att tiden gått så har jag mått bättre och bättre och känner att det var rätt beslut att bryta upp. För mitt ex är det dock tvärtom. Han har gett indikationer på när vi pratat de senaste gångerna att vi borde försöka igen och berättat om hur mycket han saknar mig. Idag sa jag tydligt att jag inte vill försöka igen. Det krossade honom totalt. I all sorg och frustration så slängde han ur sig många hemska saker som sårade mig något enormt. Och jag känner mig riktigt rutten. Trots det dåliga samvetet så står jag fast vid mitt beslut, vi är inte rätt för varandra. Men vad ont det gör att såra någon man tycker om och har haft ett liv ihop med. Ser framför mig hur han gråter hela tiden. Det känns så hemskt att vi ska skiljas som ovänner efter all denna tid.
Du behöver inte ursäkta dig här. Jag har en känsla av att du är ganska lik mig. Jag är en känslomänniska. Bryr mig om att alla mår bra. Har en tonåring med NPF Aspergers och en 5 åring som ofta går in i affekt. Jag går på möten, söker kunskap, läser böcker och sätter upp vardagsstruktur.
Han däremot förnekar, det är väl smidigt. Avstängd.
Tack. <3 Ja det låter som att vi är lika! :) Känner med dig, verkligen... anar ibland att min äldsta har samma problematik som din tonåring har!
Men hur mår du nu mitt i allt?
Att din man tagit så lite ansvar hemma låter sjukt jobbigt. Jag o mannen är åtminstone jämställda på det planet... men det är lite farligt också, för man tänker lätt att "jag borde bara vara nöjd och tacksam att han tar ansvar hemma", o slätar över den emotionella och intellektuella torka man lever i och det destruktiva beteendet.
Jag behöver inte titta på klockan och våndas. Vi skulle skiljt oss för länge sen. Fast å andra sidan, då hade jag inte haft min minsta skatt.
Har din man någon diagnos eller historik på psyk? Det du beskriver låter inte alls bra. Vad menar du med att han "psykiskt inte orkat med" att vara föräldraledig? Fungerar det bra när han har barnen så att det känns bra att han har dem på halvtid?
Hej allihopa!
Tack för den här tråden!
Vi ska ta beslutet med.
På sista tiden har vi bråkat väldigt mycket.
Vi har tillåtit andra att påverka oss. Min mamma och hans mamma har kommit mellan oss.
Min mamma trodde att han var otrogen och gjorde mig osäker. Han har aldrig förlåtit mig för att jag tog mammas sida och inte hans.
Hans mamma tror att jag är en dålig människa och har sagt det till honom många gånger.
Vi älskar varandra men kan inte sluta bråka. Vill inte skiljas men...
Har ni nåt råd?
Kramar
Hej allihopa!
Tack för den här tråden!
Vi ska ta beslutet med.
På sista tiden har vi bråkat väldigt mycket.
Vi har tillåtit andra att påverka oss. Min mamma och hans mamma har kommit mellan oss.
Min mamma trodde att han var otrogen och gjorde mig osäker. Han har aldrig förlåtit mig för att jag tog mammas sida och inte hans.
Hans mamma tror att jag är en dålig människa och har sagt det till honom många gånger.
Vi älskar varandra men kan inte sluta bråka. Vill inte skiljas men...
Har ni nåt råd?
Kramar
För 3v sedan kom jag på mig själv att tänka att vi kanske kunde bo ihop, för barnens skull. Men så såg jag honom sitta i fåtöljen, med mobilen, och ignorerade att ena barnet slått sig. Så att jag, som ammade bebisen, fick trösta och fixa plåster. Nä. Jag gick runt med ett stresspåslag. Låg alltid på max när han var hemma. Fick ett tryck över bröstet när han kom hem på kvällen. Tassade på tå.
Nu mår jag bra! Känner mig fri! Som när man körde bil första gången efter man tagit körkort Jag behöver inte titta på klockan och våndas. Vi skulle skiljt oss för länge sen. Fast å andra sidan, då hade jag inte haft min minsta skatt.
Bebisen ja... Han var inte ens med på förlossningen, tyckte att jag kunde ta tåget hem från bb. Höll honom 5 korta ggr på 6 månader. Hur avstängd kan man vara?
Han har bara haft tid att ha barnen några ggr nu på nästan 3v, alltid iväg på sitt intresse. Stackars barn!
Blir du ledsen när du tänker på skilsmässa? Känner du dig osäker? Då behöver du kanske fundera en vända till. Så länge relationen är sund har du tid att stanna och fundera.
Den dagen du känner att du är redo är du redo.
Kram
Nej. Min man är som Funderars. Han var en ungkarl när vi träffades, anpassade sig en aning till familjelivet, tröttnade och sket i allt. Efter näst sista barnen för 5 år sedan slutade han att försöka mer. Jag jobbar, pluggar, tar barnen, hemmet och dessutom renoveringen av huset. Han checkade ut och la sig i soffan med mobilen och har legat där sen dess.... Förutom när han sysslade med sina fritidsintressen, då fanns det möjlighet att ta ledigt från jobbet och all energi i världen.
Jag har dessutom fått ta allt ansvar för familjeplaneringen, inköp, styra upp lekar, semestrar, allt.... Det finns inget GO i människan. Jag fick smsa och ringa och påminna honom om allt!
Nä usch. Nu är jag ensam utan ett mähä i soffan.
