Jag ska skilja mig efter 5 års äktenskap och nästa 10 års relation. Smärtan över att två barn inte längre kommer att ha sin kärnfamilj kvar är så stark och får mig under stundom att vackla i mitt beslut.
Bakgrund; en relation som blivit allt mer fylld av aggression och bråk medan kärleken och intimiteten dött ut.
Hoppas att någon där ute i samma sits vill dela tankar och känslor här och kunna ge och få stöd när allt känns svart.
Jag tackar ödmjukast för rådet men jag tycker att det är ett synnerligen dåligt sätt att generalisera relationer där någon lider av psykisk ohälsa.
Psykisk ohälsa är inte en generell term och det leder inte heller per automatik till att den ena i relationen blir "dörrmatta".
Jag har träffat många par där relationsproblemen berott på psykisk ohälsa och en överväldigande majoritet av dessa har tagit tag i problemen när de kommit till insikt om dem hos mig.
Att ge rådet att "den friska parten lämnar direkt", särskilt när det är barn inblandade är ett synnerligen dåligt förslag. Relationer, familjer och människor är mycket mer komplicerade än så. Jag hoppas du förstår det.
Åh, det förstår jag! Kanske just det man behöver för att verkligen bli totalt övertygad om att man gjort rätt! Vilken belöning efter allt tråkigt som varit, det är du värd... Hur träffades ni?
Själv kan jag känna att det säkert skulle vara omöjligt att träffa någon ny...
Amen på det!
Exakt så. Vet precis hur du menar! Och det vet man nog bara när man varit en dörrmatta.... Lätt att döma den som stannar. Det ska man ju, det har man ju lovat inför Gud och allt heligt Men när man har försökt att stå bakom den som mår dåligt år efter år efter år så finns man inte mer. Man är tom. Känner sig som hens slav.
Håll ihop men inte på bekostnad av att en människa urlakas.
Det var en nätdejt!
Jag kände också att det skulle vara omöjligt, men han är också separerad med barn och verkar samma önskan med vårt umgänge; sex och bra samtal, lite starköl och träning.
Perfect match!
Hur får ni loss tid att ses? Är era barn ganska stora eller?
Väldigt små! Mina är 2 och 5 år. Hans lite äldre. Vi ses när ingen av oss har barnen. Nu i helgen lämnar jag barnen hos mina föräldrar och ger mig hän. Så underbart.
Man slutar aldrig förvånas i detta landet. Här lämnar vi iväg barnen för att gå och pippa en nätdejt år 2018 :)
Mommy of the year!
du är bara avundsjuk!
Jag vill börja med att säga att det är bra att så många lyckats hitta ett sätt att stötta varandra på detta sättet vid separation eller skilsmässa.
Jag skulle dock vilja komma med en liten uppmaning till många som skriver här.
Särskilt ni som har barn. Tänk efter om en separation eller skilsmässa verkligen är den enda och slutgiltiga lösningen på problemen.
Jag ser många par som tänker i banorna av separation och skilsmässa innan de uttömt alla andra alternativ. En separation eller skilsmässa är inte lätt att gå igenom och särskilt tungt blir det för barnen. Jag ser att många tar en kort period av hur barnen reagerade och ser det som sanning. En skilsmässa för ett barn är en livslång process. Ett barn kommer aldrig glömma en skilsmässa. Under tonåren, eller när de själva ska bilda familj, kan de börja fundera på varför föräldrarna inte lyckades och det är väldigt vanligt att det är ett trauma som kommer dyka upp under tider då andra svårigheter dyker upp i livet. Det är inte heller ovanligt att det uppstår hat mot föräldrarna vid någon period i livet.
Därför förordar jag alltid att man försöker allt annat innan skilsmässa. Verkligen ALLT annat. Det gäller särskilt vid de fall då någon i relationen har förlorat känslorna, attraktionen eller känner att relationen är död. Dessa tillstånden är alltid reversibla om BÅDA parterna vill och är medvetna om vad som behöver göras för att vända på relationen. Sannolikheten är mycket stor för att man hittar en ny partner och efter några år när vardagslivet gör sig påmint igen så kommer samma problem som med den nuvarande partnern. Statistiskt är det bara 1 av 5 som skiljer sig som blir lyckligare i sån långvariga relationen efter skilsmässan.
Människan behöver bli sedd, uppskattad, älskad, känna sig trygg osv. När detta försvinner i relationen så slocknar också gnistan och passionen. Inget konstigt. Men det fantastiska är att det går att vända om ni blir uppmärksamma på vad ni gör för fel så att ni kan hitta tillbaka till varandra.
Jag har lite litteratur som jag skulle vilja tipsa om. Först rekommenderar jag denna:
www.nextory.se/bok/bullshit-de-tio-dummaste-myterna-om-varfor-en-relation-inte-kan-halla-eva-rusz/9789187371233
Läs den gärna med er partner.
Därefter, för långsiktiga resultat, denna:
www.bokus.com/bok/9789186935115/upptack-karlekens-olika-sprak/
Även om det i slutändan skulle visa sig att skilsmässa va det enda rätta så kommer det hjälpa er i nästa relation.
Lycka till allihopa!