Hon vill inte träffa min son

Min son har just insett att hans pappa har en relation med en kvinna som inte verkar tycka om honom. Det funkar inte, för det sårar min son och försämrar vår relation som far och son.

Det är båda som blir ihopfösta. Vill hon bo med ts så får hon sonen på köpet, vare sig hon vill det eller ej!

Jag har en sjuårig son sedan tidigare. Nu har jag träffat en ny kvinna sedan tre år som inte har barn sedan tidigare, och vi är särbo. Vi träffas de veckor jag inte har sonen.
Min nya kvinna är inte så pigg på att träffa sonen, och hon är inte så barnkär över huvud taget. Vi har träffats kanske fem gånger på de här tre åren. Sonen börjar undra varför han aldrig får vara med när och träffa min nya, och vara med när vi gör roliga grejer.
Sonens mamma har träffat en ny, och dom bor ihop och den "bonuspappan" är närvarande i vardagen i det hemmet. Min nya har antytt att vi kanske kan flytta ihop senare när min son blir stor nog att han klarar sig själv. Hon fantiserar om att sonen kanske flyttar utomlands tidigt eller flyttar långt bort. Jag vill att min nya kvinna träffar min son mer och att dom bygger upp en relation. Hon säger att hon också vill det, men att det sker "i hennes egen takt". Jag inväntar hennes initiativ, men jag ser inte att något händer på den fronten. Min nya kvinna har uppenbara problem med att inte vara nummer ett för mig. Är vi på fest så blir hon väldigt lätt störd av att jag pratar med andra och inte "ser" henne. När vi träffats tillsammans med min son har hon ibland blivit arg för att min då femåriga son får mycket uppmärksamhet av mig. Hon har svårt att förstå att barn kräver mer uppmärksamhet än vuxna. Hon är en väldigt intelligent medelålders kvinna annars, så just detta tycker jag är ganska märkligt.
Men nu är jag orolig för framtiden. Sonen blir ju större. Han förstår redan att min nya kvinna inte vill träffa honom. Jag befarar att när han blir lite större och börjar välja själv vem han ska vara hos, så kommer han välja bort att vara hos mig om det en svartsjuk svärmor här, som aldrig riktigt verkat velat träffa honom. Han är så snäll, så han skulle aldrig säga det. Men jag förstår ju att det är så han kommer tänka.
Jag älskar min son, och han är det viktigaste som finns för mig. Hans behov går alltid först för mig. Jag älskar också min nya kvinna, men inombords gör det mig rasande att hon verkar tänka att min son ska växa upp och flytta utomlands så att hon slipper se honom. Jag vill ju att han ska vara hos mig så mycket som möjligt. Mitt hem är hans hem, och så kommer det förbli, oavsett hur gammal han är. Jag har försökt förklara för min nya kvinna att det man måste ge ett barn är TID tillsammans, men hon envisas med att vi ska träffas på tre timmars playdates en gång i halvåret och då ska hon överlämna en present. Så bygger man inte en relation i min värld, men jag når inte fram med det. Jag och sonen kan förstås inte spontanbesöka henne, utan möten måste förhandlas och förberedas minutiöst.
Finns det någon som har några råd hur jag ska göra i den här situationen? Kommer min son att kunna växa upp och förstå? Min nya är inte på något sätt fientlig, utan är snäll mot min son när vi träffas, sedan tar hon ut sin frustration på mig efteråt. Hon är benhård med att saker måste ske på hennes villkor för att det ska funka för henne.
Någon som växt upp med en avlägsen/frånvarande svärmor? På ett sätt är det ju värre med någon som är ständigt närvarande, lägger sig i, och visar sitt missnöje där. Men kylan talar ju sitt språk också, något som ett litet barn så väl förstår.

Hej ts,

Jag har varit i en liknande situation som jag tänkte berätta om. Jag hade en fyra år lång relation med en vuxen, barnlös man och har själv två. Jag tror han ville, i teorin, bli en del av min familj men han var alldeles för avvaktande och rädd. Senare insåg jag att rädslan inte var begränsad till barnen utan all form av verkliga åtaganden fick honom att backa.

Vi träffades med barnen oftare än ni och han var alltid snäll och vänlig mot dem. Men gång på gång avbröt han träffarna i förtid, skyllde på trötthet mm. Vi hade t.ex. kunnat planera bio och middag hemma hos mig med barnen och sen avvek han efter filmen för han hade huvudvärk. Mina barn hade inget emot honom men de knöt ju inte direkt an till honom heller och tanken att flytta ihop var helt främmande efter fyra år.

Hade det bara varit familjelivet som han tvekade inför hade jag nog kunnat köpa det men precis som med din särbo var det ju fler saker som spökade. Han var på många sätt omogen och bekväm, han var själv ensambarn med en mycket liten familj. Stöket som blir av att vara ha mycket folk runtomkring sig tröttade ut honom, så även att träffa min familj eller mina vänner funkade sisådär. Det föll honom inte heller naturligt att alltid ställa upp på sina närmaste utan han behövde fundera och hittade hinder och problem. Han var ganska egocentrisk på det viset. Att andra agerade annorlunda gjorde honom förvånad, han ville exempelvis bjuda ut mig på en dyr middag för att jag dragit tidigare från jobbet en dag för att köra hans mamma till sjukhus. Något som jag självklart gjorde eftersom jag kunde och hon behövde det men han verkade tycka det var extraordinärt vilket gjorde mig mest generad.

Är man ganska ensam i livet tränas man inte på vad som krävs för att bilda familj och jag kände till sist att jag inte kunde ta på mig den rollen. Gång på gång gjorde han mig besviken och till slut tog det slut. Han var i övrigt en jättefin, klok och härlig människa och när det bara var han och jag i vår lilla bubbla hade vi det fantastiskt. Men livet är ju ingen bubbla.

Jag tror ni vill för olika saker. Jag hoppas ni kan sätta er ned och prata om det utan bråk så ni förstår varandra, även om resultatet blir att ni bryter upp.

Det fattas något grundläggande i den här kvinnan. Något som inte går att kompromissa med så långt som hon eller hennes sätt att (dys-)fungera kräver. Hur krävande hon dessutom är när sonen inte ens är där och ni är runt andra människor, det talar sitt tydliga språk. Det finns många skavanker i ens älskades personlighet man kan ha överseende med, men det här borde vara en definitiv dealbreaker för den som sätter sitt barn först och inte heller är livrädd för att vara ensam. Är du rädd att inte hitta en bättre partner? Inte hitta en partner alls?

Du har rätt i mycket av det du säger MEN att säga att det fattas något grundläggande hos kvinnan är fel, att du eller ts anser det är en sak men inte nödvändigtvis en sanning för den här kvinnan eller alla andra barnlösa.

Det borde fattas något grundläggande hos kvinnan utifrån mannens synsätt om dom ska vara tillsamman för hon har ju gjort klart från början vad hon vill ha och inte vill ha.

Det är ju faktiskt ts som förälder som gjort fel, om man nu ska prata om rätt och fel, då han har valt att vara tillsammans med denna kvinna på dessa premisser eftersom han är föräldern.

Hon har inte gjort fel eller varit oärlig, hon har valt hur hon vill leva ts däremot startar ett förhållande med någon som inte vill träffa hans barn, han har slösat både sin egen tid och denna kvinnas tid om han gör slut pga av att hon inte vill träffa hans barn, om han nu inte fortsätter vara ihop med henne, det låter inte helt omöjligt men då ligger fortfarande inte felet hos henne eller hur för som du sa "det här borde vara en definitiv dealbreaker för den som sätter sitt barn först"