Hon vill inte träffa min son

Du har rätt i mycket av det du säger MEN att säga att det fattas något grundläggande hos kvinnan är fel, att du eller ts anser det är en sak men inte nödvändigtvis en sanning för den här kvinnan eller alla andra barnlösa.

Det borde fattas något grundläggande hos kvinnan utifrån mannens synsätt om dom ska vara tillsamman för hon har ju gjort klart från början vad hon vill ha och inte vill ha.
Det är ju faktiskt ts som förälder som gjort fel, om man nu ska prata om rätt och fel, då han har valt att vara tillsammans med denna kvinna på dessa premisser eftersom han är föräldern.

Hon har inte gjort fel eller varit oärlig, hon har valt hur hon vill leva ts däremot startar ett förhållande med någon som inte vill träffa hans barn, han har slösat både sin egen tid och denna kvinnas tid om han gör slut pga av att hon inte vill träffa hans barn, om han nu inte fortsätter vara ihop med henne, det låter inte helt omöjligt men då ligger fortfarande inte felet hos henne eller hur för som du sa "det här borde vara en definitiv dealbreaker för den som sätter sitt barn först"

Jag har en sjuårig son sedan tidigare. Nu har jag träffat en ny kvinna sedan tre år som inte har barn sedan tidigare, och vi är särbo. Vi träffas de veckor jag inte har sonen.
Min nya kvinna är inte så pigg på att träffa sonen, och hon är inte så barnkär över huvud taget. Vi har träffats kanske fem gånger på de här tre åren. Sonen börjar undra varför han aldrig får vara med när och träffa min nya, och vara med när vi gör roliga grejer.
Sonens mamma har träffat en ny, och dom bor ihop och den "bonuspappan" är närvarande i vardagen i det hemmet. Min nya har antytt att vi kanske kan flytta ihop senare när min son blir stor nog att han klarar sig själv. Hon fantiserar om att sonen kanske flyttar utomlands tidigt eller flyttar långt bort. Jag vill att min nya kvinna träffar min son mer och att dom bygger upp en relation. Hon säger att hon också vill det, men att det sker "i hennes egen takt". Jag inväntar hennes initiativ, men jag ser inte att något händer på den fronten. Min nya kvinna har uppenbara problem med att inte vara nummer ett för mig. Är vi på fest så blir hon väldigt lätt störd av att jag pratar med andra och inte "ser" henne. När vi träffats tillsammans med min son har hon ibland blivit arg för att min då femåriga son får mycket uppmärksamhet av mig. Hon har svårt att förstå att barn kräver mer uppmärksamhet än vuxna. Hon är en väldigt intelligent medelålders kvinna annars, så just detta tycker jag är ganska märkligt.
Men nu är jag orolig för framtiden. Sonen blir ju större. Han förstår redan att min nya kvinna inte vill träffa honom. Jag befarar att när han blir lite större och börjar välja själv vem han ska vara hos, så kommer han välja bort att vara hos mig om det en svartsjuk svärmor här, som aldrig riktigt verkat velat träffa honom. Han är så snäll, så han skulle aldrig säga det. Men jag förstår ju att det är så han kommer tänka.
Jag älskar min son, och han är det viktigaste som finns för mig. Hans behov går alltid först för mig. Jag älskar också min nya kvinna, men inombords gör det mig rasande att hon verkar tänka att min son ska växa upp och flytta utomlands så att hon slipper se honom. Jag vill ju att han ska vara hos mig så mycket som möjligt. Mitt hem är hans hem, och så kommer det förbli, oavsett hur gammal han är. Jag har försökt förklara för min nya kvinna att det man måste ge ett barn är TID tillsammans, men hon envisas med att vi ska träffas på tre timmars playdates en gång i halvåret och då ska hon överlämna en present. Så bygger man inte en relation i min värld, men jag når inte fram med det. Jag och sonen kan förstås inte spontanbesöka henne, utan möten måste förhandlas och förberedas minutiöst.
Finns det någon som har några råd hur jag ska göra i den här situationen? Kommer min son att kunna växa upp och förstå? Min nya är inte på något sätt fientlig, utan är snäll mot min son när vi träffas, sedan tar hon ut sin frustration på mig efteråt. Hon är benhård med att saker måste ske på hennes villkor för att det ska funka för henne.
Någon som växt upp med en avlägsen/frånvarande svärmor? På ett sätt är det ju värre med någon som är ständigt närvarande, lägger sig i, och visar sitt missnöje där. Men kylan talar ju sitt språk också, något som ett litet barn så väl förstår.

Om hon är bra i sängen tycker du ska degradera henne till din KK och samtidigt börja leta efter någon mer barnkär att bilda familj med där din son självklart ingår som en viktig person. 

Det låter som om att det är ts som redan är hennes KK 

och han har själv satt sig i den situationen,
hon har inte ansvar för ts son men det har han så låt oss lägga skulden där den hör hemma dvs ts har ansvar för sitt barn men det är alltså först nu efter 3 år som han nu börjar fundera på om detta är rätt? nja..

 Och hon är verkligen ingen dålig människa. Jag vet att hon verkligen, verkligen velat etablera en relation med min son. Men det skulle innebär att hon på något sätt blev vuxen på riktigt, och det vore ett väldigt stort steg för henne att ta. Hon har nog väldigt mycket jobb kvar att göra med sig själv, och frågan är väl om det är något hon behöver sköta på egen hand, utan mig och min son. Om hon ens klarar av det.