Jag vill ligga med min kollega, är gift

Måste bara svar Herr Orolig man, eller amatörpsykolog. 

Vi har en trådstartare som efterfrågar lite hjälp, tankar, om det hänt någon där ute (som känt likadant) och hon efterfrågar inte vissa svar. 

Jag försöker svara utifrån det perspektiv som jag haft på en liknande upplevelse, jag säger inte att det är moraliskt rätt, men jag talar om vad som hände och hur jag kände. 

Låt oss hålla oss till hennes frågeställning och dilemma. 

Dina sista påstående om jag älskar min man, om det bara är det livet, ekonomin så kan jag svara dig så här:

- Jag tjänar väldigt bra med pengar på mitt yrke. Ungefär dubbelt så mycket som min man som även han är höginkomsttagare, men vi är inte ihop pga pengar ellelr boende. 
- Jag tror mig veta om jag älskar honom eller inte. Nu råkar jag veta att jag älskar honom, men jag vet också att passionen som vi hade efter 5 år eller 20 år, aldrig går att jämföra med förälskelsens tid i början då behovet att sömn eller mat totalt överskyggades av vara klistrade på varandra. 
- Jag känner många som glidit ifrån sin partner med tiden, framförallt när barnen börjar flyga ut då man slutat intressera sig för allt runt omkring eller andra människor. Vi har aldrig förnekat för varandra om vi sett en snygg man eller kvinna för varandra. 
- Vi hade bra sex innan, vi har ännu bättre sex nu. 
- Dessutom är vi varandras bästa vänner vilket är viktigt, sex kan du inte ha 23 timmar per dygn. 

Nog om mig, nu håller vi oss till TS, som står inför sitt livs val, vilken riktning det än går. Oavsett vad du kommer fram till, kommer något i dig lida lite grann framöver. 

Sen en frågeställning att reflektera över:

- Psykisk otrohet är inte det lika illa som fysisk?
- Sex är ändå bara sex, en drivkraft som nästan alla människor har. Jag blev inte en annan människa, en annan mamma eller annat fru bara för att jag delade det med en annan man. Kanske lite lugnare i själen.

Vem är du som anser dig ha rätt att fördöma en annan människa?
Vare sig Maria, TS eller någon annan har sagt något som tyder på att de skulle skita i alla andra och bara tänka på sig själva.
Tvärtom har ju båda vittant om sin kärlek till sin fasta partner!

Du som flera här kan inte skilja på sak och person, och väljer att bemöta TS, Maria, mig och andra som att vi skulle ha varit otrogen mot dig. 

Jag tycker det är intressant att resonera runt såväl Marias berättelse som TS frågor och funderingar, och därav följer min fråga till dig och andra: 
Rent faktabaserat, vad är det som är så himla dramatiskt med att ens partner har en tillfällig sexuell upplevelse med någon annan? 
Alltså om allt annat är lika, t ex att vår ömsesidiga kärlek till varandra är opåverkad? Eller att kärleken kanske tom är starkare?

Om min fru har en sexuell upplevelse med en annan och jag aldrig får reda på det: Vad är då rent faktabaserat de negativa konsekvenserna?

Tycker synd om din man som slösat bort sitt liv på en egoistisk liten människa som dig. 
Hur kan du ens inbilla dig att du skulle veta något om vad hennes man tycker om henne, om deras liv och om deras kärlek?
Det är ju faktiskt fullt möjligt att han tycker lika som jag, alltså att han inte vill veta om hon har varit otrogen eller ej!

Om min skulle läsa allt detta, hur jag tänkt på att vara otrogen men kommit fram till att det inte är värt det, och ändå komma fram till att han vill skiljas. Ja, då är det ju så. Jag skulle bli väldigt ledsen, men det skulle han också om han läste allt här förståeligt nog. Ingen vill att ens respektive ens ska fundera på någon annan om man lever monogamt.

Jag har kastat om en del fakta som jag kan bli identifierad på. Det är ju bara sunt förnuft, och inte för att luras. Det påverkar inte saken eller min situation i sig.

Varför jag blev orolig över den tråden? För att möjligheten finns ju trots allt att om man känner mig och lägger ihop ett och annat så FINNS ju möjligheten att min man vet att det är jag. Som sagt, händelserna är inte fiktion. Men jag förstod rätt fort på det (orolig man) skrev i den tråden att det inte var min man.

 Min man vet att vi hänger mkt m varann, han vet att vi hörts på insta, han vet om den gången vi sågs utanför kontoret. Han vet att jag fick en present av X när han varit på resa. Jag och X åt lunch igår, det berättade jag för min man också.

Det finns ju också en möjlighet att han oroar sig och visst bryr sig men inte vågar fråga för att han inte vill få "fel" svar...

Eftersom X får mig att må bra och vi har sjukt kul ihop, så ja därför vill jag ha honom som vän. Vi kommer nog dock aldrig vara vänner utanför jobbet, dvs om någon byter jobb. Jag tror inte det. Där tror jag bakgrunden sätter käppar för det mentalt hos oss båda, iaf hos mig (tyvärr).

Att min man inte reagerar som du säger..ja, vi har haft diskussioner förr om åren om just det, att han verkligen är så icke-svartsjuk, att jag ibland nästan VILL att han ska reagera nångång. Han menar på att han litar på mig till 100% och därför inte ser nåt behov alls av att vara svartsjuk. Det har han verkligen kunnat göra under alla dessa år, tills jag inte litade på mig själv i höstas, (men nu känner läget under kontroll igen.)

Visst kan jag även känna så i den här situationen ibland, att jag tänkte att ?nu säger han väl ändå nåt? när jag kom hem med en present till exempel. Men nej. Jag tror dock att det säkert KAN gnaga nånstans, men att han inte vill göra en grej av det. Jag vet inte. Om han känner nåt eller nån oro hoppas jag ändå att han säger nåt, det skulle ju såklart göra det ännu lättare för mig att helt bryta om det var så.

Om man utgår från att det är på det viset skulle jag också agera så. 

Jag har varit inne på det tidigare, jag vill inte ha restriktioner på min partner. Uppfyller hon behov utanför förhållandet är det bra. Jag är medveten om att jag inte är ofelbar och komplett. Söker hon/han efter något är det något jag inte ger henne/honom. Blir hon/han glad är jag glad. 
Det behöver inte vara uttalat för min del. Det ligger ett visst värde i att få "hemlighålla" något för sin partner ibland, ett spänningsmoment. 

Har också varit med om en kvinna som reagerade starkt på att jag inte tog illa vid mig och luskade när hon utvecklade något med en kollega. Hon släppte hintar ofta.
- Ha ha. Vet du vad X sa i dag. Bla, bla. Han är så himla rolig.
- X nästan bor på gymmet. Det kanske är för att han är singel.
Jag plockade inte upp signalerna. På att jag skulle reagera och agera svartsjukt då, att de hade en ovanlig relation fattade jag givetvis. Det hela slutade med ett storbråk i frågan. Det är märkligt att låtsas vara svartsjuk när det inte ligger i ens natur och de flesta tycker att det är ett jobbigt beteende. 
Man lär så länge man lever.