Anonym (Villmenfårinte) skrev 2019-03-12 13:02:40 följande:
Vi hade ett möte idag. Satt kvar och pratade när vi var klara. Vi pratade bl.a. om vänner och folk i omgivningen som skiljer sig, båda konstaterade att ingen av oss är där, att många tror att ett nytt liv med någon inte skulle bli samma vardag vilket vi var överens om att det visst blir. Om folk som är otrogna med typ grannen. Att det inte är värt det. Vi pratade inte om oss, men det kändes det som att det var precis det vi gjorde och att vi mentalt tog i hand på att vi båda är nöjda med livet som det är. Vi sa mycket utan att säga nåt, och min känsla är iaf väldigt bra, och jag känner mig både glad och lättad. Vi är vänner, och inget annat är värt det, för nån av oss, och idag nånstans sas det högt utan att sägas.
Tycker det är påfallande att ni alltid kommunikerar indirekt och symboliskt.
Genom kroppspråk, som när han biter sig i läppen för att förhindra sig själv att säga vad han egentligen tänker på när han lyssnar på dig, genom låttexter om forbjuden attraktion och vemod över omöjlig kärlek, och här genom att låtsas prata om andra när ni äntligen efter ett år erkänner era känslor för varann.
Det är en mycket förrädisk form för kommunikation, eftersom man behöver aldrig formulera sig klart tilll mottagaren vad man själv vill, känner och tänker utan kan bara skicka iväg en signal och låta mottagaren bestämma vad den betyder.
Detta, tillsammans med omöjligheten att öppet visa sina förbjudna känslor på en arbetsplats, gör att man lätt hamnar i en bubbla där alla känslor förstärks till det tiodubbla. Tror att du har hamnat i en sån bubbla av blandad attraktion och vemod, som du själv måste punktera.