Sharper skrev 2018-11-13 15:44:55 följande:
Han ät inte ensambarn. Vi är 4 barn i familjen + kompisar som kommer, grannbarn som det oftast leks med. Det är ALDRIG några problem. Alla barnen som finns hemma eller i närheten är mellan 1,5-10 år. Jag och min man tror på att hans beteende skulle bli bättre om han och mamman kunde samarbete och prata med varandra och även ha hyffsat liknande rutiner (idag får de ta ansvar på ena stället och bli curlade på det andra och har helt skilda rutiner). Den ena föräldern pratar skit och lögner om den andra inför barnen och i samhället så andra barn har börjat säga saker på skolan om att de har en pappa som e dum i huvudet. Att få höra att man är cp-skadad, dum i huvudet mm och försöker i ett par år att säga till en vuxen men får ändå skulden, då hade jag också börjat göra revolt. Jag förstår att pojken tröttnat och ger igen även om det inte är okej att slå. Men jag förstår att botten blir nådd även för honom. Skolan säger att de gör eller gjort saker men de kan inte säga konkret bäst de gjort och det finns inget nedskrivet, som ett åtgärdsprogram tex. Plocka fram det och jobba med den, sen kan man isåfall ta en utredning om det inte skulle bli bättre då.
Ja, det är förstås svårt att skilja på vad som är vad om föräldrar beter sig som barn och bråkar. Men det brukar gå att samarbeta bättre om man inte bara skyller på den andra parten utan helt enkelt själv visar stor samarbetsvilja. Jag talar av erfarenhet, mitt ex har också försökt jävlas med mig efter skilsmässan. Och jag ignorerade det helt enkelt och bemötte honom sakligt och t.o.m. vänligt i dem fallen där det gick. Och det blev snabbt bättre. Så jag rekommenderar verkligen att föregå med bra exempel. Påtala det ni har gemensamt, inte det som skiljer er åt, t.ex. att ni båda bryr er om barnet.
Man måste inte ha samma rutiner, det kan vara ganska omöjligt att få till det exakt likadant. Om det skiljer sig för mycket kan det förstås vara jobbigt. Men barn förstår mycket väl att det är olika. Det låter lite osannolikt att han blir retad i skolan för sin pappa för att mamman har pratat illa om pappan? Barn brukar ju inte riktigt bry sig om sånt vuxen-tjafs? Jag blir inte klok på historien, men det går antagligen inte att förstå alltihop nu. Men då är frågan om man inte vill flytta honom till en annan skola?
Det kan lätt bli så i skolor att man gör en massa saker och missar att dokumentera allt. Det händer helt enkelt mycket på kort tid och det är alltid viktigast att man gör, inte att man dokumenterar - men det är så klart knepigt om man sedan inte har något att visa för föräldrarna. Eller så har man planerat en sak, märker ganska omgående att det inte är helt idealiskt, ändrar lite och sedan stämmer det inte helt med vad som står där. I en skola händer ju saker hela tiden, så är det.
Hur ser det ut med skolarbetet? Hänger han med på det? Har han svårt att komma igång, att göra saker klart, att göra sånt som han inte har lust med?
