Less på speltjatet!

Ett annat alternativ om du jobbar är ju fritids. Då får de leka av sig med andra barn och kan inte sitta och spela hela eftermiddagen. Låter kanske som en "stor" åtgärd, men är vardagen full med bråk och tjat kanske det ändå är bättre med strukturerad fritidsverksamhet?

Kanske organiserad sport så de får ur sig lite energi? Bråken verkar ju inte vara direkt relaterat till spelandet, utan mer tristess.

Helt klart är det så. Tyvärr bor vi i Norrland och det enda jag kan erbjuda mina barn är hockey. Den äldsta vill inget, mellersta är ingen sportkille alls, det är bara den yngsta som verkligen vill och då är det bara 1 gång i veckan.

Ska det vara annat så måste vi åka 7-8 mil och det har man inte råd/tid med.

Jag och min man satte oss ner igår och gjorde upp hur vi ska ha det.

Att tvärt strypa deras skärmtid känns hårt.

Den yngsta är ju hemma redan kl 13 och då oftast själv en stund.

Jag försöker komma hem så att vi kan vara tillsammans.

Klart allt blir lite lättare när min man äntligen kommer vara pappaledig och hemma med vår minsta. Så kanske jag hinner mer på jobbet när jag inte behöver ta hand om bebis samtidigt. Och då kan ta mig tid att åka hem tidigare.

Men som det ser ut nu blir det klarare regler.

Klarar man inte av att spela utan att bråka/skrika/gapa så får man en varning. Fortsätter det stängs spelet av och tiden minskas varje dag för resten av veckan.

De är hos oss endast varannan vecka.

(Hos fadern finns inga begränsningar vad jag förstått)

Sköter de sig inte kan de leda till att skärmtiden helt försvinner en veckan.

Jag känner mig pepp.

Vill tillägga att pojkarna själv har skrivit en lista på vad de kan göra när de inte spelar.

En toppenlista att ta fram när de säger att "det finns inget att göra"

Jättebra start!
Och just att sitta ner och skriva en lista på saker man faktiskt kan göra är väldigt bra. Det är kul att göra tillsammans, spåna och fundera. Och sen ta fram när det behövs.

Oj, vad långt till närmaste idrottsklubb. Finns det inget för barnen i närheten? Scouter, friluftsfrämjandet eller kommunal musikskola? Finns andra barnfamiljer i grannskapet? Kan ni slå er ihop och göra något tillsammans, ni måste ju ha gott om natur för olika typer av friluftsliv? Klart grabbarna har det tråkigt och går varandra på nerverna om det inte finns något att göra och inga kompisar utan bara bröder. Spelandet är väl det de kan göra, förstår att de vill spela.

Fan, förstår dig TS. Det är tyvärr skitsvårt tycker jag med skärmtiden när man har barnen varannan vecka och den andra föräldern inte har några begränsningar. Så är det i mitt fall också.

Problemet kunde visserligen lösas om man tog bort alla grejer, men då ska man vara the bad cop och lyssna på gnäll i ett antal dagar och tjat om att få vara hos pappa istället. Sen börjar det om nästa gång man har barnen, gnäll gnäll första dagarna.

Min äldsta är snart 13 år och där kan jag tycka att hon måste få ha sin telefon för att kommunicera med kompisar, samt för att hon är kreativ genom att titta på instruktionsvideos om hur man tecknar. Hon sitter då och ritar själv och lyssnar ibland på musik.

Sen har vi 10-åringen som bara vill spela och titta på youtubers, vilket kan va OK i viss dos men vafan inte tretton timmar varje helg.

Senaste iPhone har ju funktionen skärmtid där man kan ställa in med viss precision vilka funktioner som ska vara tillåtna hela tiden (som sms, möjlighet att ringa, lyssna på Spotify) och vilka som ska begränsas. Det har jag ställt in på 10-åringens telefon. Men 12-åringens mobil är för gammal och har ej den funktionen... varpå följden blir att det blir ?orättvist? och ifrågasätts hit och dit.

Och så har de ju varsin dator, som jag plockar undan då o då. Men allt är en ständig kamp och ?det finns ingenting att göööööra? och gnäll gnäll gnäll. Även om sakerna är borta så är ju deras sinnen helt fokuserade på när sakerna ska komma fram igen. Det finns ingen uthållighet i att hitta på andra saker eller att bara koppla av, då allt handlar om när när när skärm igen.

Jag har varit väldigt bra på att göra aktiviteter med dem även på vardagar osv, men upplever att hon som nästan är tonåring nu inte är så jäkla road av att gå på museer eller badhus med mig. Hon kan hänga på på promenad om hon får lyssna på musik samtidigt.

Ibland känns det som att allt ändå är förlorat. När den andra föräldern är så liberal och själv sitter vid sin skärm all vaken tid, hur mycket ska jag slåss mot väderkvarnen?

Känns ibland som att jag får satsa på att mina två yngre barn (med en annan pappa) i alla fall inte ska gå samma öde till mötes.

Vi har från början sagt att tjatar man om spel blir det inget alls, och även stått fast vid detta. Vi har även nolltolerans vid bråk, skrik, gråt av besvikelse osv. Börjar det bli högljutt av andra anledningar än typ Jaaaa, vi klarade sista banan!!!! så varnas barnen EN gång.

Fortsätter bråken/gråten så stängs spelet av med förklaringen att det inte är meningen att man ska bli arg eller ledsen av att spela. Det skall vara roligt och är det inte det längre så får man göra något annat.

Om jag vore du TS skulle jag införa en spelfri månad och förklarat att jag inte orkar med livet med spel som det blivit. Vår familj vill inte ha det såhär och nu är det slutspelat. Hade ungarna blivit arga hade jag gjort absolut ingenting för att roa dem med annat.

Om de däremot själva lugnt och sansat velat hitta på något hade jag försökt vara med på noterna direkt. Kanske föreslagit att vi åkt ut i skogen på utflykt med varm choklad och fika och försökt upptäcka naturens fantastiska värld.

Jag tror på att vara jävligt hård och konsekvent med regler för spelande. Både jag och min syster har liknande approach till spelande och våra barn sköter sig jättebra.

Ska även tillägga att jag verkligen inte tycker att det står mellan att spela eller underhållas av en dödstrött förälder. Barnen skall själva få ha tråkigt tills de hittar på egna lekar eller aktiviteter! Slåss de får de uppehålla sig i olika rum och sköta sitt.

Av den anledningen spelar ingen fortnite längre här hemma. Sonen, som annars är en glad och stabil kille, fick fruktansvärda utbrott när han spelade Fortnite. Han gapade och svor och dämde knytnäven i bordet. Spelandet slutade alltid med att jag fick ryta till och ta bort honom ur situationen. Han blev också aggressiv mot sina syskon.

Vi diskuterade saken flera ggr men inget fungerade så till slut sa jag ifrån att det blir inget mer Fortnitespelande hemma hos oss. Andra spel går bra att spela och sonen är sig själv nu igen några veckor efter han slutade med Fortnite. Han har ADD men är en lugn och fungerande individ i normala fall. Fortnite gav honom horn i pannan och gjorde honom oigenkännlig. Är så glad att slippa tjatet, grälen och problemen som det spelet orsakade i vår familj.