Otrohet - vad tycker du?

Oj! Det har hunnit komma typ 30 inlägg sen jag kollade senast! Jag ska försöka besvara alla som riktar sig till mig (jag läser så klart alla oavsett) - om jag missar nån så är det inte avsiktligt! Fråga i så fall gärna igen, om ni vill ha svar :)

Det är ju fruktansvärt... :( Men hade ni inte pratat öht om det innan? Om hans inställning, menar jag? För med största sannolikhet var det ju inte frågan om att du inte dög eller nåt sånt, utan bara att han ville ha lite variation... det är ju svårt för en enda person att täcka in hela spannet av möjligheter liksom. På samma sätt som att man behöver flera vänner för att de tillgodoser olika behov ? inte för att de inte var och en för sig är alldeles fantastiska.

Jag håller med dig här. Helt och hållet - även om jag inser att jag var otydlig med det från första början. Jag har liksom bara alltid tagit det för givet att man har försökt med ärlighet till att börja med. Jag förstår hur du menar... det är definitivt ett character flaw hos mig - jag tittar alltid på logiken i saker och ting, istället för att låta känslor avgöra. Hela mitt psyke är ett allmänt känslokaos, så om jag fattar beslut, eller gör bedömningar av saker och ting baserat på känslor, så går det vanligtvis käpprätt åt skogen. Jag har väldigt svårt att  avgöra vilka känslor som är rätta och riktiga, och vilka som bara är produkter av min konstiga hjärna (och jag har väldigt många tankar och idéer av den senare sorten; inte av ett psykopatiskt slag, får jag väl dock tillägga :) ). Alltså använder jag logik, fakta och rationalitet som verktyg. Det är hjälpsamt i många fall, men det gör också att jag feltolkar situationer ibland, och gör människor upprörda utan att ha menat det. Det är därför jag ber om hjälp med att förstå rationalen bakom saker som så många verkar vara överens om, men som det ändå, så vitt jag kan se, inte finns nån logisk grund till. Förstår du hur jag menar? Nu är det naturligtvis inte så att jag är en maskin som totalt kopplar bort mina känslor - de påverkar ju också, förstås, och jag fattar känslomässiga beslut, och reagerar känslomässigt också, ibland (tyvärr, i mitt fall), men erfarenheten har lärt mig att det för min del oftare blir ett dåligt utfall när jag reagerar känslomässigt, och ett bra utfall när jag istället litar på logik och fakta.

Sen tror jag ju, precis som du antyder, att de som faktiskt blir så knäckta av otrohet att de tar livet av sig har andra problem, och att det inte är otroheten i sig som gör att de handlar som de gör, utan att det bara är det som får bägaren att rinna över. Det är ju fruktansvärt tragiskt, men samtidigt så går det ju inte att utforma principer för hur man ska leva utifrån hur de emotionellt mest instabila människorna skulle kunna tänkas reagera. Jag säger inte detta med någon form av hånfullhet eller känslokyla alls; jag bara konstaterar att skulle man ta hänsyn till alla eventualiteter när det gäller hur en väldigt liten minoritet skulle kunna påverkas av ett visst beteende, då skulle vi till slut inte ha några gemensamt acceptabla beteenden kvar. Jag tillhör själv en sån "psykisk minoritet", och det skulle inte falla mig in att anse att generellt accepterade beteenden ska utformas utifrån hur jag reagerar emotionellt.

Slutligen: det är klart att det kan komma goda saker ur otrohet! Sen om de goda sakerna uppväger de onda är ju en annan sak.

Och allra mest slutligen: om du har tid och lust får du hemskt gärna bemöta de svar jag skrivit till dig på dina olika frågor och kommentarer genom tråden - men jag fattar om du inte hinner :) Däremot hade jag väldigt gärna velat veta vilken tråd det var du refererade till igår, där det hela hade mynnat ut i pajkastning. Jätteschysst om du bara ville berätta det :)

Fast här pratar du ju om situationer där du kan tänka dig att det är ok med sex utanför förhållandet; inte om otrohet, eller hur? Håller helt med om dina argument till detta dock :) Och jag tycker även att det finns fler argument än dessa, som t ex att en enda människa inte rimligtvis kan förväntas klara av hela spannet av möjligheter när det gäller att ge och få sexupplevelser.

Nä, den blev otydlig, jag håller med... jag var ute efter situationer där partnern kräver saker som rent allmänt anses orimliga att kräva, och om du då aldrig har gått emot dessa krav bakom ryggen på partnern, bara för att du vet med dig att det är partnern som är orimlig. Men dels blev det otydligt, och dels är det ganska irrelevant i sammanhanget, eftersom de flesta människor inte funkar på det viset (att de har stora krav som är helt orimliga alltså) annat än i trohetsavseendet då (om man nu tycker att det är ett orimligt krav). Äsch, kontentan av det hela är alltså: glöm fråga 4 :)

Det här är en bra parallell, som tydliggör det faktum att bara för att nånting kan ha en positiv effekt så innebär det inte per automatik att det är bra. Det var så du menade va?

Detta är ju förstås helt sant. Men iaf i mitt fall så är mitt uttalande att det kan komma bra saker ur otrohet inte menat som ett argument för otrohet. Jag är, som jag sagt tidigare, absolut inte för otrohet, och har alltså inte nån längtan efter att argumentera för det heller. Jag kan försvara det, för jag tycker att det är orättvist och ologiskt att göra den otrogne till bov i alla sammanhang, men jag är inte för det.  

Så, om uttalandet att det kan komma bra saker ur otrohet inte är avsett som ett argument för otrohet, varför då ta upp det öht? Jo, för att det kan ställas i kontrast till  vad som kan bli resultatet av trohet i ett förhållande där den ene av naturen inte är monogam. I ett sånt förhållande kan otrohet bli positiv för att det motverkar frustration och bitterhet hos den icke-monogama parten, vilket i sin tur kan innebära att förhållandet räddas istället för kraschar. Är du med på hur jag tänker då? 

Det är helt klart en poäng... hm... har inte tänkt på det i de termerna innan... Så egentligen handlar det om en variant av sexmissbruksproblematik, menar du? Hm. Tål att tänka på.

Ja ? och det samma igen :) Håller verkligen med :)

Ja - nu fattar jag precis vad du menar! Och ja, kanske är det så att många som är otrogna faktiskt själva tycker att själva handlingen (inte bara lögnerna om handlingen) är fel, och ja - då håller jag helt med dig! Då kan lögnen mycket väl fungera på det sättet. Min utgångspunkt var dock att man inte har dåligt samvete över själva handlingen, eftersom man inte tycker att man har gjort nåt fel. Och då tror jag att lögnen enbart är för att skydda. Är du med på hur jag menar?

En annan sak som slog mig här också, när det gäller lögner: jag tänker att det är skillnad på lögn och lögn... lögn av modellen där man "bara"  undanhåller sanningen, eller t ex säger att man har träffat en vän när man egentligen har träffat sin älskare/älskarinna tycker jag är "ok" (eftersom den kan skydda), medan lögn av modellen  "Nej, det är klart att jag inte är otrogen!" är mer tydligt fel. Den dag partnern har börjat misstänka, och uttrycker detta, då tycker jag absolut att man ska vara ärlig. Där blir lögnen inte längre ett skydd, eftersom skyddet redan har krackelerat. Men svårt att dra gränsen förstås...

Inte meningen att det skulle vara ett frågetecken där!!

Tvånget ligger i om man har haft en öppen diskussion om det, där båda har uttryckt sin syn på saken, och där den icke-monogama får ge sig, eftersom hen ändå vill leva med den här människan. Är det frågan om två parter som från början har varit helt överens är det givetvis inte frågan om nåt tvång.

Med absolut trohet menar jag att man inte överhuvudtaget tillåts ha sex med nån annan. Men jag borde nog ha skrivit absolut monogami istället, inser jag nu. Blir det begripligare nu?