Otrohet - vad tycker du?

Det blir det väl också ifall båda föräldrarna till barnen är otrogna och skaffar nya barn lite här och där? Resultatet blir oavsett att vissa kommer leva ensamma med sina barn. 

Då är det enda rätta att man separerar och hittar en som tycker likadant (inte att man är otrogen). Om båda partnerna har så olika värderingar ska ingen kräva att den andra ska behöva ändra på sig.  

Det är egentligen ingen skillnad mot de par där den ena inte vill något hellre än skaffa barn, medan den andre inte alls vill ha barn. Om det inte går att kompromissa fram något, så får man inse att man helt enkelt inte är kompatibla.

Lever man med en omonogam person som gett sig ut för att vara monogram. Känner man det på sig om man är känslig man mår skit när denne förnekar. Man anar det.

Jo, men det tycker jag som sagt absolut att man ska göra i första hand.

Jag är öppen för att otrohet inte måste leda till något negativt för ett förhållande och som du läste i mitt förra inlägg efterfrågade jag också vilka positiva effekter du kan se (då du tidigare i tråden nämnt detta i förbigående). Du verkar vara av den uppfattningen att jag vill driva mina resonemang in absurdum (dvs otrohet kommer alltid att bli upptäckt, kommer alltid resultera i katastrofala resultat för förhållandet, innebär en massa könssjukdomar och oplanerade bebisar osv). Så är inte fallet.


Nej det gör det inte. TS efterfrågade logiska skäl till varför det är rimligt att kräva att ens partner inte är otrogen. Om en handling i bästa fall leder till ett oförändrat resultat för den som blir bedragen (i detta fall att otroheten aldrig upptäcks och inga komplikationer uppstår) och i sämre fall leder till negativa resultat (se tidigare inlägg) vore det irrationellt att se den handlingen som önskvärd.

Exakt hur ofta det uppdagas eller innebär negativa följder är egentligen inte av någon större betydelse och du hakar upp dig på att jag använder ord som ofta eller vanligt utifrån vad jag själv tror trots att du kryddar dina egna texter med dem. Vad vi med all säkerhet vet är att när otrohet uppdagas leder det i många fall till negativa följder. Om du vill hävda att mitt resonemang är felaktigt behöver du visa på positiva effekter som otrohet kan resultera i för båda parter (och det måste vara mätbart på något sätt, en studie t ex). 


Jag är väl införstådd med hur de sprids och användande av kondom ger ett markant bättre skydd mot bl.a HIV, gonorré, klamydia, syfilis och herpes typ 2 (Effectiveness of condoms in preventing sexually transmitted infections, Holmes, Levine, Weaver 2004). Om du inte kan se det uppenbara sambandet mellan att inte använda kondom samt inte försäkra sig om att ens sexuella partner är frisk och ökade risker för att bli smittad (samt i förlängningen också smitta sin partner) blir det nog svårt att diskutera vidare.

På samma sätt ökar naturligtvis riskerna att kvinnan blir gravid om kondom inte används. Framförallt i de fall hon inte använder ett preventivmedel (vilket män vanligtvis saknar möjlighet att kontrollera) men även i de fall hon gör det innebär det ett ytterligare skydd.


Jag tror du missade det samband jag ville tydliggöra. Om män som lever i ett monogamt förhållande men enligt studien i relativt hög grad har varit otrogna och slarvat med kondom har lika mycket könssjukdomar som människor i ett öppet förhållande som haft betydligt fler sexpartners säger det något om hur vanligt det är. Var mest en avstickare med tanke på hur extremt osannolikt du verkade finna det att bli smittad om man var otrogen.



Som jag skrev tidigare har jag aldrig syftat på att det måste förhålla sig så i samtliga fall. Du verkar ha mycket av ett "ni tänk" där du buntar ihop oss andra och våra åsikter som inte överensstämmer med dina egna. Det är möjligt att jag uttryckt mig i lite för definitiva ordlag vilket är lätt hänt när det gäller ett ämne man har tydliga åsikter kring men jag tycker att det nu bör framgå att jag inte menar att otrohet alltid måste leda till någon typ av katastrof.


Fast förhållandet kan ju lida under den tid otroheten pågår. Här tror jag dock inte vi kommer längre då det säkerligen är väldigt individuellt och en del människor kanske överkompenserar sin otrohet gentemot partnern snarare än att dra sig undan från denne. Jag håller med dig om att det inte måste leda till svåra följder och är även öppen för möjligheten att det i vissa fall kan ha en positiv inverkan (även om jag tror att det är betydligt mer ovanligare än det motsatta).


Vi är eniga om att löften kan påverkas av rådande omständigheter men då under det förbehållet från min sida att det är ett löfte som inte går att garantera. Att t ex lova att man ska bli hälsosammare är ett exempel på den typen av löfte. Till att börja med är det extremt vagt då definitionerna av vad som är hälsosamt spretar ännu vidare än när det gäller att definiera otrohet. Vidare finns det ingen garanti att man inte drabbas av en sjukdom vilket kan leda till sämre hälsa och ligger utanför personens kontroll. På samma sätt är känslobaserade löften inte nödvändigtvis hållbara.

Att vara otrogen kräver dock en aktiv handling och är något som ligger inom full kontroll för den människa som lovat att inte vara det. Därför menar jag att det faktiskt är bokstavligen att förhålla sig till.


Nej det kan jag inte hålla med om. Jag har tydligt visat på negativa konsekvenser som kan uppstå av otrohet och anledningar till varför den som blir bedragen skulle ställa kravet att deras partner inte har sex med andra (vilket var vad TS efterfrågade). Du har mer eller mindre kategoriskt avfärdat dessa genom att hänvisa till att de inte måste uppstå i samtliga fall eller genom att ifrågasätta ytterst grundläggande fakta som att kondomer minskar spridandet av könssjukdomar markant. I princip alla dina motargument är grundade på antagandet att så länge det inte blir upptäckt blir det inga problem vilket är ett väldigt enkelspårigt sätt att se på saken.

Även om otrohet i vissa fall skulle medföra något positivt är det fortfarande mycket som väger tungt emot varpå man också måste ta ställning till vad som är bäst i slutändan. Skulle de flesta tycka att en chans till en boost i förhållandet är värt det om riskerna vore lika stora eller större att det innebar början på slutet för det? Vore den eventuella chansen till en boost värt det om man får ge upp möjligheten att ha säkert sex med sin partner? Av allt som hittills framkommit i tråden ser jag väldigt få fördelar med att inta en accepterande inställning mot otrohet när man väger in de många nackdelar som finns.

Åh, vilken tråd var det? Nu blir jag nyfiken, så berätta gärna :) Jag hoppas iaf att jag inte bidrog till pajkastningen - om jag gjorde det ber jag om ursäkt...

I alla fall:

1) Jag är inte pro-otrohet; jag tycker inte att ett begrepp som "otrohet" borde existera. Jag hade önskat att situationen inte hade behövt uppstå. Vad gäller att vara swinger så har jag - vad jag vet - aldrig betecknat mig själv som det, men rent krasst har jag ju varit det (och är det, om man kan vara swinger utan att leva i någon form av fast förhållande), om man med swinger menar nån som har gruppsex och sex med andra utöver den fasta partnern. Däremot har jag inte varit med om partnerbyte någon gång. Så, det beror ju på vad man räknar in i begreppet swinger. 

2) Jag har bara levt i ett enda monogamt förhållande. Jag älskade honom, och min önskan var att kunna leva upp till hans krav på monogami. Jag var väldigt tydlig från första början med att jag verkligen inte är monogam, men för honom var det otänkbart att ha ett öppet förhållande. Jag var trogen under många år, men jag kände mig fruktansvärt instängd och frustrerad, trots att jag älskade min man, och ville leva med honom. Detta påverkade både vårt sexliv och vårt övriga liv mycket negativt. Så jag gav till slut upp, och träffade en annan man vid sidan om. Och ja - vårt förhållande fungerade betydligt bättre efter det. Sen var det tyvärr många andra problem med vårt förhållande - problem pga mig (jag är ingen lätt människa att leva med), men även problem pga honom (han var inte heller nån lätt människa att leva med), så till slut bestämde vi oss för att gå skilda vägar ändå. Han fick dock aldrig reda på min otrohet. 

3) Nej, idag är jag väldigt singel. Jag hade några öppna förhållanden innan jag träffade min man, men när vi hade separerat kände jag att det här med förhållanden inte är min grej öht - oavsett om de är öppna eller monogama. Jag har två fasta KK (av vilka den ene är gift), och ibland händer det att det blir nån tillfällig fling.

Hoppas att du fått svar på dina frågor - om jag missat nåt, eller du vill ha en kommentar även på det första du skrev så säg till :) Kan även passa på (nu när du är tillfälligt tillbaka) att tacka för alla dina inlägg - även om du lämnade tråden med kräks i munnen så uppskattar jag mycket att du och alla andra tagit er tid. Jag tycker - till skillnad från hur du verkar uppleva det - inte att tråden är pajkastning där ingen är beredd att revidera sin åsikt. I alla fall jag har fått många saker att fundera över, och jag har insett saker där jag varit otydlig för mig själv och andra. Det som egentligen var min kärnfråga är det däremot ingen som har bemött (än), så där är jag fortfarande kvar i mina ursprungstankar.

Nej det tycker jag är en helt annan sak. När det gäller att skaffa eller inte skaffa barn är ju båda alternativen något som direkt påverkar båda parterna. När det gäller otrohet är det ju däremot inget som faktiskt påverkar den "bedragne" parten - annat än om det som sagt kommer könssjukdomar eller graviditeter med i bilden. Detta är, som jag sagt tidigare, relevanta argument, som gör att jag funderar vidare kring min inställning.

Fast om otroheten kommer fram pga könssjukdomar eller graviditet så kommer väl även sveket och lögnerna fram och det påverkas väl den bedragne också av?

Tyvärr framgår det inte riktigt vad det är du svarar på här - vad det är jag har sagt att jag är med på. Jag förstår inte heller riktigt andra halvan av den sista meningen. Men om du kan förtydliga ska jag försöka svara :)Åh, nä men då har du missförstått mig! Det var menat som två helt olika frågor - frågan om "du" tycker att otrohet är okej, och varför/varför inte är EN fråga; frågan om hur man kan motivera krav på trohet är en ANNAN fråga. Är du med?
 Detta har jag bemött i flera andra inlägg, så jag lämnar det här.Och om man väljer att leva med den som kräver att man ska vara helt utan vänner, och går med på det kravet, då ska man också hålla sig till det menar du? Då är det fel och svinigt att ha vänner i smyg? Hur jag än formulerar detta så verkar tonen ironisk - det är inte meningen. Det är en seriös fråga; jag vill vara säker på att jag tolkar dig rätt.Okej, jag förstår vad du menar, men jag håller inte med. För det första har jag inte sagt att känslomässiga argument inte är relevanta (eller "tillåtna") bara för att de är känslomässiga; jag bara anser att de ska ha en rationell grund för att kunna ses som relevanta. Att känna sig kränkt över att någon har tvingat en till att göra någonting mot ens vilja (i det här fallet ha sex) tycker jag är rationellt. Att känna sig kränkt över att någon annan har gjort något som man själv inte öht varit inblandad i, det tycker jag inte är rationellt. Är du med?

För det andra tycker jag att det är helt rationellt att må dåligt över en våldtäkt eftersom den har en hel rad rationella negativa följder utöver kränkthet. Bortsett från att vara kränkande skapar den t ex en hotsituation som det är fullt rationellt att bli rädd i. Och rädslan kommer sig ju av den ganska påtagliga risken att man ska bli skadad eller till och med dödad, så en annan negativ följd är direkt fysisk fara. Sen har vi ju även argumentet att man utsätts för risken att få en könssjukdom och/eller bli gravid (om man är kvinna)... (Och ja, det sista argumentet gäller vid otrohet också (om än i betydligt mindre utsträckning om man sköter det på att sätt) så det är relevanta argument även mot otrohet). Förstår du hur jag tänker?Så enbart argumentet att "man mår dåligt annars" är tillräckligt för att rättfärdiga ett visst krav, oavsett vad det gäller? Igen: jag låter ironisk, och det är inte meningen. Jag frågar seriöst, för att se så jag har förstått hur du menar.

Ja, fast... ok, jag uttryckte mig otydligt. När det gäller frågan om huruvida man ska skaffa barn så påverkar båda alternativen de inblandade parterna direkt. Om Kalle vill ha barn så tar man ju effektivt bort en viktig del ur hans liv genom att inte skaffa barn, och om Stina inte vill ha barn så tvingar man på henne en massa saker som hon inte vill ha genom att skaffa barn. I båda fallen kommer den enas liv att se totalt annorlunda ut mot hur den vill ha det. Alltså är det inte rimligt av Pelle att kräva att Stina ska ändra sig, och det är heller inte rimligt av Stina att kräva att Pelle ska ändra sig. Då får man helt enkelt inse att man inte är kompatibla, så som den som skrev ursprungsposten sa.

När det gäller frågan om öppet eller monogamt förhållande däremot, så påverkas ju inte den monogama parten av om den andre har sex med nån annan. Det är inget som ändrar hur hens liv ser ut, eller vad hens liv innehåller (annat, som sagt, än vid könssjukdomar eller graviditet). Alltså är det inte rimligt att kräva trohet (eller, det är inte rimligt under förutsättning att det finns en garanti för ordentligt skydd). Alltså borde inte slutsatsen behöva bli att man får inse att man inte är kompatibla. 

Är du med på hur det var jag gjorde jämförelsen nu? Det jag menade med att det inte påverkar den andre var alltså att det inte påverkar den andre om man har sex vid sidan om. Att däremot otrohet påverkar den andre om den väl uppdagas (oberoende om könssjukdomar och/eller graviditet är inblandade) är ju tyvärr uppenbart. Som jag har skrivit i flera inlägg tidigare är detta ett klart problem.