Benzo abstinens

Usch, stackars dig, känner med dig! Det enda jag kan föreslå är att dricka te på kvällen (typ kvällsro el ngt annat grönt te) vilket kan kännas lugnande, och promenera av dig en del ångest, bada el duscha varmt för avslappning av muskler, onanera (ja, faktiskt) och försök fokusera på att läsa något. Kanske knapra på nötter, riskakor, popcorn, kex - något som man kan tugga på nästan hela tiden när man känner sig nervös. Ring någon läkare och fråga hur länge de tror att abstinensen ska pågå. Kanske är det allra värsta just nu. Du är stark, kämpa på!

Jag åkte in pga överdos (hjärtstopp) så det blev ingen nedtrappning eftersom de var tvärsäkra på att man inte kunde få delirium av tabletter.

Jag höll på att trappa ner tramadol via vårdcentralen men för att underlätta fick jag benzo, antideppressiva, sömntabletter och så köpte jag dimor. Kombinationen var dödlig tyvärr...

Psyk tyckte att jag var för ?frisk? för att få läggas in hos dom. Fick ingen hjälp alls. De som satt vak visste inget. Hade ingen erfarenhet och stod bara handfallna o tittade på mig. De var rädda för mig. Blev inte heller sjukskriven så jag fick gå och jobba med värsta abstinensen. Det var ett helvete!

Btw symptomen du beskriver fick jag när jag hade borrelia. Bara en tanke.

Du har ju inget som helst ansvar för hur någon annan arbetar, men jag förstår din frustration. Jag har som sagt träffat helt fantastiska människor som jobbar inom vården så jag drar inte alla över en kam, även om det lätt blir att man pratar om "vården" som om det vore ett paket. Ungefär som  när män talar om "kvinnor" (eller vice versa). 

Det är helt fantastiskt att du har slutat med tabletter, även om du lider av vissa sviter som jag läste i ditt andra inlägg. Kanske har du blivit en extra bra vårdperson genom dina egna erfarenheter, du förstår hur jobbigt vissa människor har det.

Jag är själv fast i ett "missbruk" av värkmedicin eftersom jag har så svår migrän/huvudvärk att jag inte klarar mig utan medicin - skulle ta självmord då.

Jag tar inte över rekommenderad dos men medicinerna är ändå beroendeframkallande över tid. Man kan vara fullt medveten om att mediciner är beroendeframkallande men det finns ändå ingen väg ut. Vissa måste nog medicinera livet ut. En balans mellan pest och kolera och största möjliga livskvalité trots sjukdom är det enda man kan uppnå. Önskar dig alla lycka!

Det kommer att gå över! Men resan dit är lång och bucklig och extremt jobbig!

Myrkrypningar och känslan av att man brinner under huden tycker jag är det allra värsta. Och rastlösheten som man inte orkar göra något åt.

Jag slutade tvärt för att jag hamnade på sjukhus. Fick ligga fastbunden med vak i sängen de första 2 dygnen. Jag fick nån psykos som jag inte har minne av. Hade varit våldsam och slängt grejer omkring mig, gått in till andra patienter. Obehagligt.

Sen var det 10dagars helvete tills jag fick åka hem. Där fortsatte abstinensen i ca 3 veckor till. Sen blev jag succesivt piggare och kunde skratta igen.

Skulle jag ta en tablett nu så får jag abstinens i två dagar.

Tramadol är dock 10gånger värre än bensin. Visserligen verkar du ha tagit höga doser än vad läkarna ordinerat?! Kan det stämma? Jag dömer inte dig för sanningen. Själv kunde jag stoppa i mig 50-60 tabletter om dan!!!

Tänkte göra en uppdatering.

Idag är det dag13 och allt känns mycket mörkt. Som att jaget är borta. Jag har svårt att fokusera på nånting. Frossar och känner mig sjuk. Den värsta ångesten är att vakna. Jag drömmer fasansfulla och livliga mardrömmar och när jag vaknar är det som att hjärnan fastnar mellan världarna. Det är faktiskt fruktansvärt hemskt. Har bortdomnat ansikte och som ett lågtryck i hela kroppen. Allt känns hopplöst och har blivit rädd att jag inte kommer orka detta. Rädd också att det är nån annan sjukdom.

Jag skulle ha tagit självmord eftersom jag har en extremt svår migrän som varar i minst tre dygn (och på senare tid verkar det som att jag även har perioder med Hortons). Smärtan är så illa att jag hellre skulle fött barn - vilket jag gjorde utan smärtlindring. Jag har åkt in till sjukhus några gånger eftersom jag kräkts och inte ens kunnat behålla vatten. Min migrän triggas av många olika saker. Så jag står bara inte ut. När jag har så ont så vill jag faktiskt dö.

Jag har avgiftat mig tidigare och trappade ut mediciner under graviditeten, men då kunde jag ligga på soffan så mycket jag ville och migränen lindrades lite av graviditetshormoner (tog Citodon ibland). Nu är jag ensamstående mamma med barn på heltid och väldigt svårt att få barnvakt. Jag har försökt precis allting under mer än 30 års tid (akupunktur, botox, you name it).

Att ta smärtlindring gör mig trött, men alternativet att ligga i sängen i flera dygn är så ångestskapande att jag hellre tar medicin trots att det ger medicinutlöst värk också. Min livskvalité är högre med medicin än utan. Man får liksom väga för och emot hela tiden, Hade jag haft en egen liten livscoach som ägnat sin tillvaro åt att sköta om mig, fixa bra mat och vätska, ta ut mig på promenader, ge mig massage och så vidare så hade jag kanske kunnat dra ner på mediciner, men tyvärr har jag inte den hjälpen alls. Dessutom har jag ett barn att ta hand om samtidigt, vilket gör att jag inte kan vila när jag behöver. Så allt hänger ihop. Blev långt detta, sorry.

Jag vet inte var gränsen går mellan normalt och onormalt, men kanske bättre att du åker till sjukhuset bara för att kolla upp dig och få vara bland folk som kan ha lite koll på dig? Bortdomnat ansikte låter ju skrämmande och om du känner dig rädd för att det är någon annan sjukdom så kanske du bör kolla en gång extra? Har du inte fått någon kontaktperson du kan ringa på psyk eller någon annanstans? Det måste finnas beroendemottagningar som har telefonjour eller något?