Jagerika skrev 2019-02-18 19:50:35 följande:
Idag är ingen bra dag. Förlåt för lite negativt prat men jag vill bara skriva av mig lite <3
Imorgon fyller jag 27 år och vi började försöka för 1 år och 2 månader sen och fortfarande inget plus. Jag känner mig gammal, misslyckad och förtvivlad. Trodde jag skulle ha barn redan vid 25 men min dåvarande sambo var otrogen med två andra tjejer, under tiden vi pratade om att skaffa barn. Allt gick i kras. Som tur var träffade jag min nuvarande underbara sambo ett halvår senare. Fortfarande skör efter allt som hände men han fick mig att se allt på den ljusa sidan igen! Efter 1 år tillsammans flyttade vi ihop och bara några veckor efter inflyttarn så slutade jag med mina piller. Jag va så jävla lycklig! Tänkte att jag skulle äntligen få bli mamma vid 26 år. Det blev ingen bebis vid 26 år och i morgon har det gått ytterligare ett år. Vi har fått godkänt för utredning men det kommer dröja ca 3 månader dit och sen då? Tänkte om vi inte ens kan få barn. En barnlös 27 årig tjej som är lågutbildad pga av dåliga förhållanden till både skola och familj. Jag är så glad att jag idag har min sambo och mina vänner men framförallt min mamma som fått stå ut med så mycket! Jag vill kunna ge min sambo titeln pappa och min mamma titel mormor. Men det verkar ju dröja :( jag kanske är känslig för jag har ägglossning just nu men det känns förjävligt! Jag har fast jobb, hus, ny bil och en underbar sambo så ska egentligen inte klaga. Men den där biologiska klockan tickar hål i huvudet på mig att jag snart bryter ihop! Förlåt tjejer men ni verkar så fina allihopa så känns bra att kunna skriva av sig här <3
Klart du ska få ventilera! Det är ju det de hör trådarna är till för<3 Åh jisses vilken igenkänning, bara spola tillbaka 10år för mig. Jag har längtat efter barn sedan jag var 12år och fick min yngsta kusin som jag släpade runt på och vill göra allt med en hel sommar, där och då visste jag att bli mamma det var det jag ville med livet. Men dåliga män, förhållande och tokigheter ett abrupt uppbrott när jag var 25 (vi pratade om barn då) gjorde att jag helt plötsligt var över 30 och inga barn.... För min del så var det så illa att jag var singel från 25 till 32... då jag äntligen träffade min man (övervägde faktiskt insemination i Danmark om jag inte träffade nån innan 33) sen tog det nästan 2år för honom och bli redo, det tog sig direkt och då får vi ett sent MA som upptäcks på kub, min värld totalt rasade, kunde jag kanske inte nu, var jag för gammal?! Sedan vid 34 års ålder (typ 2mån innan jag blev 35) så fick jag äntligen min son. Det är värt det i slutändan, därför är jag 36 år nu och vägrar ge upp trots två missfall på raken, jag tänker kämpa för ett barn till så länge jag behöver, men ibland är man uppgiven, arg och besviken, då måste man få vara det <3
Du kommer få din bebis, för jag vägrar att tro att nån som orkar vara så positiv och kämpar på så ihärdigt inte ska lyckas till slut <3