Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)

Äldre 4 Mar 08:46

264 svar

Äcklas av min bonus

Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.

Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.

Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.

I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.

Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.

Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.

Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.

Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.

Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.

Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.

En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.

Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.

HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?

Anonym (Sara)

Äldre 5 Mar 12:15

#132

Ess skrev 2019-03-05 11:59:22 följande:

Man bara gör det och låter det falla.

Jag vet, men vissa kanske inte klarar av det. Jag tänker att det är som abort, vissa kan och andra inte. Jag menar inte att det är en uppdelning mellan onda och goda, att det ena är mer rätt än det andra. Jag tänker att sånt där sitter djupt och inte alltid kan övervinnas av rationella tankar.

Anonym (förälder)

Äldre 5 Mar 12:19

#133

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 11:57:09 följande:

Jag har aldrig påstått att jag har någon lösning, jag kritiserar din inställning att ts är den som har makten över den här situationen. Att hon ska prata med pappan och då kommer det lösa sig. Att om hon bara säger att hon inte orkar mer så kommer det gå upp ett ljus för honom och han skulle genast glatt gå ner på deltid och pojken skulle få all kärlek och omvårdnad han behöver. Och det är jävligt enkelt att säga att man ska sluta tillgodose ett barns behov, ett barn som man bott med i 10 år, när alternativet, åtminstone kortsiktigt men hur länge vet man inte på förhand, är att det inte blir gjort alls. Skulle du kunna skjutsa ett av två barn till skolan och låta det andra stanna hemma? Skulle du kunna titta ett barn i ögonen och säga "Det blir ingen fotboll idag, jag skulle kunnat skjutsa men det är pappas ansvar och han är kvar på jobbet".

Det här är en pojke som totalt faller mellan stolarna, båda vårdnadshavarna brister, skolan tycker att allt är i sin ordning så länge han uppfyller målen, socialtjänsten tycker att pojken har det tillräckligt bra för att bo kvar hos pappan och den enda som gör något för det här barnet är en bonusmamma som tycker att han är pest och pina. Du pratar om "Vi som jobbar med barn sätter barnen först" när den här historien involverar en hel massa personer som jobbar med barn utan att agera. Jag tror tyvärr inte att lösningen finns hos TS.

Ts ansvarar för sig själv och sitt barn, hon är inte skyldig till situationen för bonusbarnet men om hon mår dåligt av situationen och det gör det dåligt för henne själv, sitt eget barn och bonusbarnet och hennes man struntar i henne måste hon ju agera innan allt blir sämre för henne.
En förälder bio eller bonus som inte mäktar med situationen är inte till hjälp för någon, bonusbarnet kommer ju inte ha det bra om hon inte har ork.. Hon säger ju att hon inte vill ha det som är det nu och ingen annan kommer att hjälpa henne så då måste hon ju hjälpa sig själv.

Varför fortsätter du att säga att jag tror att bara hon pratar med mannen så kommer han glatt att ta över, det har jag aldrig sagt, ej heller att det är enkelt
och du säger att jag påstår att ts har hela makten, nej det har jag heller inte sagt,
men ts har makten över sin egen situation, inte över övriga familjemedlemmar
hon kan inte ändra på sin man om han inte vill men hon kan ändra på situation genom att se vad mannan gör om hon inte gör något eller kontakt soc igen och säga att ingen av bioföräldrarna tar hand om sitt barn. Gör inte ts det heller måste soc ingripa.

Men du verkar tycka att ts bara ska fortsätta på samma sätt för att det finns ändå inget att göra, jag försöker säga till ts vad hon ska prova eller agera.
Det är som jag skrev tidigare ts som skrivit här inne därför svarar jag ju henne även om det är bioföräldrarna som begår det största felet.
Så återigen nej ts är inte huvud ansvarig för denna situation.

Anonym (Sara)

Äldre 5 Mar 12:56

#134

Anonym (förälder) skrev 2019-03-05 12:19:00 följande:

Ts ansvarar för sig själv och sitt barn, hon är inte skyldig till situationen för bonusbarnet men om hon mår dåligt av situationen och det gör det dåligt för henne själv, sitt eget barn och bonusbarnet och hennes man struntar i henne måste hon ju agera innan allt blir sämre för henne.

En förälder bio eller bonus som inte mäktar med situationen är inte till hjälp för någon, bonusbarnet kommer ju inte ha det bra om hon inte har ork.. Hon säger ju att hon inte vill ha det som är det nu och ingen annan kommer att hjälpa henne så då måste hon ju hjälpa sig själv.

Varför fortsätter du att säga att jag tror att bara hon pratar med mannen så kommer han glatt att ta över, det har jag aldrig sagt, ej heller att det är enkelt

och du säger att jag påstår att ts har hela makten, nej det har jag heller inte sagt,

men ts har makten över sin egen situation, inte över övriga familjemedlemmar

hon kan inte ändra på sin man om han inte vill men hon kan ändra på situation genom att se vad mannan gör om hon inte gör något eller kontakt soc igen och säga att ingen av bioföräldrarna tar hand om sitt barn. Gör inte ts det heller måste soc ingripa.

Men du verkar tycka att ts bara ska fortsätta på samma sätt för att det finns ändå inget att göra, jag försöker säga till ts vad hon ska prova eller agera.

Det är som jag skrev tidigare ts som skrivit här inne därför svarar jag ju henne även om det är bioföräldrarna som begår det största felet.

Så återigen nej ts är inte huvud ansvarig för denna situation.

Jag tycker att många har varit oerhört dömande och oförstående i den här tråden, bland andra du. Det är främst hur många verkar tro att ts kan förändra sin man. "Prata med honom", "tvinga honom", "säg till honom". Som om det skulle förändra något, som om det inte är något hon gjort förr.

Andra säger "bara sluta ta hand om barnet så måste pappan ta över". Som om det är något "bara". Eller andra som säger "lämna honom, du ska inte bo där" som att det var en liten skitsak att avsluta en relation på över 10 år, hitta bostad och börja om.

Hon har fått höra att hon är hemsk och ett monster som bara vill bli av med sin bonus. Jag tycker helt enkelt att det är jävligt orättvist och att det inte är ett litet snack vid köksbordet som kan lösa den här situationen.

Det bästa för barnet vore väl att de fick en kontaktfamilj eller stödboende eller vad det heter, hjälp från socialtjänsten helt enkelt. TS skulle må bäst av att bli särbo. Men vi vet ju inte om det är möjligt för ts i dagsläget.

Anonym (förstår)

Äldre 5 Mar 12:59

#135

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 12:56:03 följande:

Jag tycker att många har varit oerhört dömande och oförstående i den här tråden, bland andra du. Det är främst hur många verkar tro att ts kan förändra sin man. "Prata med honom", "tvinga honom", "säg till honom". Som om det skulle förändra något, som om det inte är något hon gjort förr.

Andra säger "bara sluta ta hand om barnet så måste pappan ta över". Som om det är något "bara". Eller andra som säger "lämna honom, du ska inte bo där" som att det var en liten skitsak att avsluta en relation på över 10 år, hitta bostad och börja om.

Hon har fått höra att hon är hemsk och ett monster som bara vill bli av med sin bonus. Jag tycker helt enkelt att det är jävligt orättvist och att det inte är ett litet snack vid köksbordet som kan lösa den här situationen.

Det bästa för barnet vore väl att de fick en kontaktfamilj eller stödboende eller vad det heter, hjälp från socialtjänsten helt enkelt. TS skulle må bäst av att bli särbo. Men vi vet ju inte om det är möjligt för ts i dagsläget.

Det är ingen som har påstått att det är en skitsak att avsluta förhållandet, men ibland måste man göra jobbiga saker här i livet. Ts har också ett ansvar att vara en förebild för sitt eget barn genom att visa att man inte ska låta sig behandla som skit av sin partner.

Anonym (förälder)

Äldre 5 Mar 13:12

#136

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 12:56:03 följande:

Jag tycker att många har varit oerhört dömande och oförstående i den här tråden, bland andra du. Det är främst hur många verkar tro att ts kan förändra sin man. "Prata med honom", "tvinga honom", "säg till honom". Som om det skulle förändra något, som om det inte är något hon gjort förr.

Andra säger "bara sluta ta hand om barnet så måste pappan ta över". Som om det är något "bara". Eller andra som säger "lämna honom, du ska inte bo där" som att det var en liten skitsak att avsluta en relation på över 10 år, hitta bostad och börja om.

Hon har fått höra att hon är hemsk och ett monster som bara vill bli av med sin bonus. Jag tycker helt enkelt att det är jävligt orättvist och att det inte är ett litet snack vid köksbordet som kan lösa den här situationen.

Det bästa för barnet vore väl att de fick en kontaktfamilj eller stödboende eller vad det heter, hjälp från socialtjänsten helt enkelt. TS skulle må bäst av att bli särbo. Men vi vet ju inte om det är möjligt för ts i dagsläget.

Jag börjar faktiskt undra om du är TS för du vill bara missförstå och gå till attack mot folk och kommer inte själv med ett enda förslag utan säger bara hela tiden att det är så synd om TS.
Ja det är det faktiskt men det är bara hon själv som kan ta sig ur situationen
och det kommer bara att bli mer synd om henne om hon inte agerar.
Men jag anser faktiskt att den det är mest synd är den funktionshindrade sonen, inte TS.
Ts har ett val, det har inte sonen och har det gått så långt att man äcklas av ett funktionshindrat barn då måste man låta någon annan ta över för både en själv och barnet.

Självklart kommer soc att göra något om ts anmäler och säger att hon inte kan ta hand om barnet längre.

Anonym (Sara)

Äldre 5 Mar 13:18

#137

Anonym (förstår) skrev 2019-03-05 12:59:03 följande:

Det är ingen som har påstått att det är en skitsak att avsluta förhållandet, men ibland måste man göra jobbiga saker här i livet. Ts har också ett ansvar att vara en förebild för sitt eget barn genom att visa att man inte ska låta sig behandla som skit av sin partner.

Det är lätt att sitta på höga hästar och säga att man måste göra jobbiga saker här i livet när man själv inte letat bostad när man har låg inkomst och barn. Det är inte som att hon blir misshandlad och måste fly för sitt liv, hon är jävligt less på sin bonus som inte kan uppföra sig (även om det är pga funktionshinder) och på sin man som inte tar sitt föräldraansvar. Hon tar fullt praktiskt ansvar men har insett att hon inte kan ta det känslomässiga, och det är ju synd om barnet såklart eftersom ingen annan heller verkar intresserad av det. Ska hon lämna så är det för att hon vill och inte står ut, inte för att göra något statement så pappan vaknar upp och tar sitt ansvar.

molly50

Äldre 5 Mar 14:06

#138

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 09:41:32 följande:

Ja men det är också jävligt mycket begärt att hon ska förväntas flytta från sitt hem, tvinga sitt barn att flytta från sitt hem, kanske måste ts byta jobb, barnet byta skola, sluta på sina fritidsaktiviteter och inte kunna träffa sina vänner. Ts är förmodligen mer eller mindre ekonomiskt beroende av sin man med tanke på att hon bara jobbar deltid. Vart ska hon ta vägen? Och vågar man lämna barnet i misär bara för att hoppas att kanske, kanske kommer någon av föräldrarna skärpa sig och börja ta sitt ansvar?

Ja,men något måste hon ju göra. Det kan ju inte fortsätta så här varken för hennes eller barnets skull.
Barnet blir ju inte hjälpt av att TS blir utmattad och kanske går in i väggen. Tvärtom. TS har ju dessutom sitt eget barn att tänka på.
Hon har försökt prata med sin sambo och sagt vad hon tycker och hon har dessutom gjort flera orosanmälningar till soc utan att något har hänt.
Då måste hon kanske ta till det mest drastiska och lämna.
Det kanske är dte enda som får pappan att förstå att det är han och mamman til barnet som måste ta ansvar istället för att lämpa över det på andra.
Om de inte klarar av det så kanske de behöver en avlastningsfamilj.

Carpe Diem

Anonym (Lämna)

Äldre 5 Mar 14:17

#139

Ts tillför absolut INGET gott för detta barn utan hon bör omedelbart lämna familjen!

Anonym (förstår)

Äldre 5 Mar 14:36

#140

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 13:18:08 följande:

Det är lätt att sitta på höga hästar och säga att man måste göra jobbiga saker här i livet när man själv inte letat bostad när man har låg inkomst och barn. Det är inte som att hon blir misshandlad och måste fly för sitt liv, hon är jävligt less på sin bonus som inte kan uppföra sig (även om det är pga funktionshinder) och på sin man som inte tar sitt föräldraansvar. Hon tar fullt praktiskt ansvar men har insett att hon inte kan ta det känslomässiga, och det är ju synd om barnet såklart eftersom ingen annan heller verkar intresserad av det. Ska hon lämna så är det för att hon vill och inte står ut, inte för att göra något statement så pappan vaknar upp och tar sitt ansvar.

Hon kanske inte är misshandlad, men hon blir trampad på och utnyttjad till bristningsgränsen av mannen. Det är ingen bra miljö för barn att växa upp i och hon bör därför lämna för deras skull om hon inte får ordning på situationen.,

Wolfie13

Äldre 5 Mar 14:54

#141

Anonym (förstår) skrev 2019-03-05 14:36:30 följande:

Hon kanske inte är misshandlad, men hon blir trampad på och utnyttjad till bristningsgränsen av mannen. Det är ingen bra miljö för barn att växa upp i och hon bör därför lämna för deras skull om hon inte får ordning på situationen.,

I för sig så vet du noll om detta stämmer eller ej. Mannen kanske gör mycket mer än vad hon valt att tala om och hon kanske äcklas över bonus endast för att det inte är hennes eget barn, vanligt det med tyvärr..

Vi vet inget om sanningshalten, endast hennes anonyma version.

Det värsta är iaf att ett barn inte får närhet i form av kramar mm utan stöts bort gång på gång...

Äcklas av min bonus

INNEHÅLL