• Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)

    Äcklas av min bonus

    Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.


    Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.


    Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.


    I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.


    Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.


    Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.

    Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.

    Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.


    Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
    Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.


    Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.


    En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
    Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.


    Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
    Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.


     HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?

  • Svar på tråden Äcklas av min bonus
  • Anonym (Sara)
    Wolfie13 skrev 2019-03-05 15:50:05 följande:

    Läste du ens vad jag skrev? Man gör inte skillnad på syskon på det sättet om man har nåt innanför pannbenet


    Jag tycker att just kramar och pussar ankommer på föräldrarna. Jag förstår att man inte vill krama ett barn som luktar bajs och svett när det inte är ens eget. Framförallt inte när samma barn går mig på nerverna hela dagarna
  • Anonym (Fröken)
    Susan skrev 2019-03-05 16:11:20 följande:

    Undrar hur begåvad du själv är som skriver på detta sätt om detta barn För barnets skull borde du kanske lämna detta odrägliga liv du tycker du lever, och mannen i fråga kan träffa en ny kvinna, med något innanför pannbenet, samt med ett hjärta i kroppen.....................???? Hur kan pappan gå med på att ha dig som styvmamma?


    Ska en ny kvinna slita ut sig tycker du? Pappan verkar inte ta sitt ansvar här.
  • Ess
    Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 12:15:42 följande:
    Jag vet, men vissa kanske inte klarar av det. Jag tänker att det är som abort, vissa kan och andra inte. Jag menar inte att det är en uppdelning mellan onda och goda, att det ena är mer rätt än det andra. Jag tänker att sånt där sitter djupt och inte alltid kan övervinnas av rationella tankar.
    Jag delar inte din åsikt om att det skulle va som en abort. Jag ser det mer som att operera bort en cancersvulst, livet blir bara bättre utan den.
  • Ess
    Anonym (förstår) skrev 2019-03-05 12:59:03 följande:
    Det är ingen som har påstått att det är en skitsak att avsluta förhållandet, men ibland måste man göra jobbiga saker här i livet. Ts har också ett ansvar att vara en förebild för sitt eget barn genom att visa att man inte ska låta sig behandla som skit av sin partner.
    Jag ser bara att ts har allt att vinna på att lämna förhållandet, både för sin egen och för sitt eget barns skull.
    Jag skulle ALDRIG gå ner i arbetstid för att rodda någon annans unge. Hoppas pappan kompenserar hennes pensionsbortfall.
  • Ess
    Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 15:19:40 följande:
    Jag är mest jävligt less på att kvinnor ska stå till svars för att deras män är kassa föräldrar. Framförallt när det inte ens gäller hennes eget barn. Anledningen till att det är synd om barnet är för att han har kassa föräldrar, inte att bonusmamman inte vill kramas. Om TS vill lämna relationen är det hennes val, men det är definitivt inget enkelt och självklart. Alla har inte råd att bara ta sitt pick och pack och flytta.
    Hon kan börja planera för det redan nu. Gå upp till heltid, köpa på sig lite grejer hon kommer att behöva och leta lägenhet. Hon behöver inte dumpa omedelbart utan hon kan utnyttja honom och hans pengar nu till att skaffa det hon kommer behöva när hon drar, det kan ju bli 12 månader fram i tiden eller vad hon tycker är lagom. Hon har utan tvekan förtjänat vartenda öre.
  • Ess
    Wolfie13 skrev 2019-03-05 15:50:05 följande:
    Läste du ens vad jag skrev? Man gör inte skillnad på syskon på det sättet om man har nåt innanför pannbenet
    Är dom ens syskon?
  • Anonym (Sara)
    Ess skrev 2019-03-05 16:32:58 följande:

    Jag delar inte din åsikt om att det skulle va som en abort. Jag ser det mer som att operera bort en cancersvulst, livet blir bara bättre utan den.


    Om jag hade blivit gravid nu hade jag nog sett på abort ungefär som på att ta bort en cancersvulst.
  • Anonym (Sara)
    Ess skrev 2019-03-05 16:47:25 följande:

    Hon kan börja planera för det redan nu. Gå upp till heltid, köpa på sig lite grejer hon kommer att behöva och leta lägenhet. Hon behöver inte dumpa omedelbart utan hon kan utnyttja honom och hans pengar nu till att skaffa det hon kommer behöva när hon drar, det kan ju bli 12 månader fram i tiden eller vad hon tycker är lagom. Hon har utan tvekan förtjänat vartenda öre.


    Absolut, det hade varit det bästa. Men jag tycker inte heller att hon får skylla sig själv om hon inte lämnar. Jag anser inte heller att hon har någon slags plikt att lämna. Det verkar ibland som att folk tänker att alla när som helst bara kan köpa en lägenhet och dra.
  • Ess
    Susan skrev 2019-03-05 16:11:20 följande:

    Undrar hur begåvad du själv är som skriver på detta sätt om detta barn För barnets skull borde du kanske lämna detta odrägliga liv du tycker du lever, och mannen i fråga kan träffa en ny kvinna, med något innanför pannbenet, samt med ett hjärta i kroppen.....................???? Hur kan pappan gå med på att ha dig som styvmamma?


    Jag tror kvinnorna står i kö för att få den unika möjligheten att ta över föräldraskapet utav en pojke med problem och föräldrar som skiter i honom....
    Tror du på fullt allvar att en ny kvinna hade stannat kvar speciellt länge?
    Jag tvivlar på att de ens hunnit flytta ihop innan han fått korgen.
  • molly50
    Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 15:02:09 följande:
    Ja men jag tycker faktiskt inte att TS ska förväntas riva upp hela sin och sitt barns tillvaro för bonusbarnets skull. Om hon vill lämna ska det vara för att hon inte vill vara en del av familjen, inte för att pappan eller socialtjänst ska tvingas ta sitt ansvar. Jag tycker att väldigt många lägger skuld och ansvar på TS för att hon inte sagt ifrån till pappan, när hon sanningen är att hon förmodligen sagt ifrån ca en miljon gånger. De verkar också tro att det är rimligt och enkelt att bara sluta ta hand om ett barn man delar hem med, eller för den delen bryta upp ett långt äktenskap.

    En avlastningsfamilj skulle nog varit toppen för dem.
    Men om hon själv känner att hon inte orkar?
    Om hon blir utmattad till gränsen och går in i väggen.
    Hur påverkar det barnen då,tror du?
    TS har själv skrivit att hon har pratat med sambon och berättat vad hon tycker om det här. Men han vägrar lyssna.
    Vad ska då TS göra för att få honom att lyssna,tycker du?
    För att han ska vakna och förstå att det är allvar så måste kanske TS lämna.
    Carpe Diem
Svar på tråden Äcklas av min bonus