• Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)

    Äcklas av min bonus

    Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.


    Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.


    Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.


    I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.


    Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.


    Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.

    Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.

    Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.


    Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
    Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.


    Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.


    En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
    Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.


    Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
    Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.


     HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?

  • Svar på tråden Äcklas av min bonus
  • Anonym (mor)

    Om jag inte var fullständigt GALEN i detta barns pappa (fast vilken kärlek överlever detta?) så skulle jag packa min väska, ta mitt eget lilla barn vid handen och lämna! Stanna en stund utanför dörren, andas djupt och med ett befriat leende på läpparna ge mig ut i MITT liv.

  • Anonym (förstår)
    Anonym (Sara) skrev 2019-03-04 22:15:39 följande:

    Varför tror du att ts inte sagt åt pappan att ta ansvar? Hur hade du tänkt att hon skulle sätta press på pappan? Ta honom i örat och säga ajabaja? Ringa hans mamma? Hon har med största sannolikhet tjatat sig blå om hur pappan måste ta mer ansvar.


    Hon skulle kunna tvinga med honom till familjerådgivningen under hot att lämna honom. Det skulle kanske få honom att inse allvaret.
  • Anonym (Sara)
    Anonym (förstår) skrev 2019-03-05 07:13:15 följande:

    Hon skulle kunna tvinga med honom till familjerådgivningen under hot att lämna honom. Det skulle kanske få honom att inse allvaret.


    Hur ska hon tvinga honom? Om han vägrar alltså.
  • smulpaj01
    Anonym (Men skit i det) skrev 2019-03-04 21:31:02 följande:

    Ehhh? Va?! Mamman vägrar ju att dom ska träffa sin pappa så vad ska jag göra? Jag härdar ut helt enkelt.

    Jag tycker det blev mycket lugnare när han sket i dom


    Man får verkligen hoppas att inte du och mannen avlar fram nya ungar som får leva i misär med er.

    Men om så vore fallet dumpar han dem hos dig så fort han hittat nån ny kärring som avskyr barn.
  • Anonym (förstår)
    Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 08:12:21 följande:
    Hur ska hon tvinga honom? Om han vägrar alltså.
    Om hon hotar med att lämna honom så han får ta hand om ungen själv så fattar han förhoppningsvis.
  • Anonym (förstår)
    smulpaj01 skrev 2019-03-05 08:21:24 följande:
    Man får verkligen hoppas att inte du och mannen avlar fram nya ungar som får leva i misär med er.

    Men om så vore fallet dumpar han dem hos dig så fort han hittat nån ny kärring som avskyr barn.
    Var står det att ts avskyr barn? Hon är bara trött på att ta huvudansvaret för mannens barn, men du kanske tycker att det är helt i sin ordning att föräldrarna dumpar sina ungar på andra för att de inte har lust att vara föräldrar?
  • Anonym (Sara)
    Anonym (förstår) skrev 2019-03-05 08:33:45 följande:

    Om hon hotar med att lämna honom så han får ta hand om ungen själv så fattar han förhoppningsvis.


    Självklart fungerar det inte. Jag ska inte prata för TS men om det här pågått i 10 år och hon skriver att enda anledningen till att hon stannar är för att annars kommer ingen ta hand om det här barnet så har hon nog använt alla hot, argument och påtryckningar i boken. Ts har skrivit att mannen vet exakt vad hon tycker, och ändå lyfter han inte ett finger för att ändra situationen.
  • molly50
    Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 09:16:44 följande:
    Självklart fungerar det inte. Jag ska inte prata för TS men om det här pågått i 10 år och hon skriver att enda anledningen till att hon stannar är för att annars kommer ingen ta hand om det här barnet så har hon nog använt alla hot, argument och påtryckningar i boken. Ts har skrivit att mannen vet exakt vad hon tycker, och ändå lyfter han inte ett finger för att ändra situationen.
    Men så länge hon fortsätter att ta hand om hans barn så lär han inte fatta att hon menar allvar.
    Att han blir lämnad ensam med barnet är kanske det som kommer få honom att förstå att han måste ta sitt ansvar för sitt eget barn.
    Carpe Diem
  • smulpaj01
    Anonym (förstår) skrev 2019-03-05 08:38:54 följande:

    Var står det att ts avskyr barn? Hon är bara trött på att ta huvudansvaret för mannens barn, men du kanske tycker att det är helt i sin ordning att föräldrarna dumpar sina ungar på andra för att de inte har lust att vara föräldrar?


    Mitt inlägg var inte riktat till ts utan en annan tant i tråden.

    När det gäller ts tycker jag att hon bör lämna förhållandet.
  • Anonym (Sara)
    Anonym (förälder) skrev 2019-03-04 23:14:08 följande:

    Jo hon har pratat med pappan men i sina svar skriver hon att hon äcklas av sitt sitt styvbarn som har ett funktionshinder och jag tycker det är hemskt att prata så om ett ett barn som inte är bråkigt utan verka ha en mental nedsättning.

    Man säger inte att ett barn är äckligt som inte kan förstå bättre.

    Som vill sitta nära i soffan men ts då äcklas av det.

    Då har det hela gått för långt.

    Ett barn som så mycket svikits  av sina föräldrar som borde ta ansvar.

    Ts har tagit mycket så ansvar till den grad att hon nu äcklas av ett funktionshindrat barn och riktar sin ilska mot det barnet istället för mot föräldrarna som inte tar ansvar. Jo hon skriver att mamman skiter i barnet och det är ju inte mycket hon kan göra åt det men sin sambo kan hon göra mycket åt.

    Nej hon ska inte ta honom i örat eller ringa hans mamma.

    Hon ska säga åt honom att hon nu inte vill ta hand om hans barn hela tiden, att hon inte vill byta jobb som hon gjort för att ta hand om hans barn, att hon inte vill lägga all sin tid på att ta hand om hans barn när hon har ett eget osv.

    Varför går hon med på det??

    Hon har i alla år tagit hand om hans barn och när hon inte orkar verkar han inte förstå det och vill att allt ska fortsätta som förut. Klart det är jättebra för honom att hon tar hand om hans son så slipper han.

    Hon ska säga åt honom att ta hand om sitt barn, sätta ner foten och säga att jag orkar inte mer nu. Bli arg på honom för att han utnyttjar henne att ta hand om hans son. 

    Men istället riktar hon ilskan mot det handikappade barnet som inte förstår varför ingen vill veta av honom och ingen vill krama eller vara nära.

    Det är fruktansvärt att familjen gör så här mot barnet.

    Det är inte barnets fel att föräldrarna sviker och att ts låtit sig utnyttjas så länge att hon äcklas av honom.

    Något måste ju göras omgående både för barnets och ts skull. Ingen mår ju bra.


    Det är ju helt absurt att du tror att ts inte pratat med sin man om det här. Om hon säger "nu måste du ta hand om ditt barn, jag orkar inte mer" och han bara säger "Du har rätt, jag ska ändra mig" och sen händer ingenting. Vad ska hon göra då? Ska hon sluta bry sig om barnet, gå runt och ta hand om sitt eget barn och strunta i hans några veckor så han förstår att hon inte tänker ställa upp mer? Hur tror du att det känns för barnet då? Jag tycker det är helt uppenbart att ts är arg på sin man.
Svar på tråden Äcklas av min bonus