Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)

Äldre 4 Mar 08:46

264 svar

Äcklas av min bonus

Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.

Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.

Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.

I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.

Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.

Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.

Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.

Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.

Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.

Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.

En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.

Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.

HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?

Anonym (Sara)

Äldre 5 Mar 09:41

#111

molly50 skrev 2019-03-05 09:25:51 följande:

Men så länge hon fortsätter att ta hand om hans barn så lär han inte fatta att hon menar allvar.

Att han blir lämnad ensam med barnet är kanske det som kommer få honom att förstå att han måste ta sitt ansvar för sitt eget barn.

Ja men det är också jävligt mycket begärt att hon ska förväntas flytta från sitt hem, tvinga sitt barn att flytta från sitt hem, kanske måste ts byta jobb, barnet byta skola, sluta på sina fritidsaktiviteter och inte kunna träffa sina vänner. Ts är förmodligen mer eller mindre ekonomiskt beroende av sin man med tanke på att hon bara jobbar deltid. Vart ska hon ta vägen? Och vågar man lämna barnet i misär bara för att hoppas att kanske, kanske kommer någon av föräldrarna skärpa sig och börja ta sitt ansvar?

Anonym (förälder)

Äldre 5 Mar 10:14

#112

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 09:32:59 följande:

Det är ju helt absurt att du tror att ts inte pratat med sin man om det här. Om hon säger "nu måste du ta hand om ditt barn, jag orkar inte mer" och han bara säger "Du har rätt, jag ska ändra mig" och sen händer ingenting. Vad ska hon göra då? Ska hon sluta bry sig om barnet, gå runt och ta hand om sitt eget barn och strunta i hans några veckor så han förstår att hon inte tänker ställa upp mer? Hur tror du att det känns för barnet då? Jag tycker det är helt uppenbart att ts är arg på sin man.

Har du läst hela tråden??????
Vart säger jag att jag inte tror att hon pratat med sin man?
Jag säger att hon inte kan fortsätta att inte göra något åt sin man.
Ja hon kan ställa ultimatum att han måste ta hand om sitt barn.
Hon behöver inte sluta ta hand om hans barn men nu utnyttjar han ju henne så länge hon fortsätter!
Hon måste säga till honom att ändra sina tider, göra saker med sonen, vara tillsammans med honom.

Tycker DU att det är ok att man säger, jag ÄCKLAS av ett funktionshindrat barn???????????????
Jag blir så upprörd över hur det stackars barnet har det. Funktionshindrade har inte valt att bli det, man behöver inte tycka om barnet men uttrycker man det så så kommer ju barnet inom en framtid att fara illa.

Barn som far illa är fruktansvärt och har dom dessutom ett handikapp så är det stor risk att dom far ännu mer illa.

Detta barn har alltså två föräldrar som inte verkar bry sig, fruktansvärt, sen har det en styvmamma som ÄCKLAS av det.

Det är ju klart att hela familjen mår dåligt och är i kris och detta barn är det som kommer att fara illa mest. Ett barn som inte har några valmöjligheter men det har TS, hennes man kommer inte att göra något fören TS säger stopp!

TS säger ju själv att hon inte känner något för barnet och vill inte vara nära när barnet vill sitta bredvid och blir ledsen när hon inte vill och barnet förstår inte.
Om inte familjen får hjälp kommer barnet fara illa!!!!!!!!!

Anonym (Fröken)

Äldre 5 Mar 10:31

#113

Nu har du upprepat samma sak i flera inlägg...

Anonym (förälder)

Äldre 5 Mar 10:37

#115

Anonym (Fröken) skrev 2019-03-05 10:31:32 följande:

Nu har du upprepat samma sak i flera inlägg...

Fast jag hade inte tänkt upprepa mig men folk citerar mig och då svarar jag.
Hade inte svarat om jag inte blivit citerat, tycker själv att jag har har sagt samma sak flera gånger så jag förstår inte varför folk då frågar vad jag menar när jag som sagt skrivit det flera gånger.

jrockyracoon

Äldre 5 Mar 10:38

#116

TS har en upplevelse av att barnet är otroligt jobbigt att ta hand om, och att detta är orsaken till att barnets föräldrar har gett upp.

Jag är inte helt säker på att detta är sant. Har man ett NPF-barn med de här svårigheterna behöver man kunna släppa taget om sina egna ev. överdrivna krav på t.ex. hygien, ordning och annat. Det blir väldigt jobbigt om man ska hålla fast vid sina egna föreställningar hur allt måste vara. Man behöver fokusera på det viktigaste, använda LAB och släppa mycket av sina egna krav och käpphästar. Om barnet inte kan torka sig själv vid 12 års ålder, så är det ju så det är. Man kan oroa sig över det, men man behöver också acceptera att barnet är sådant för närvarande.

Att föräldrarna har gett upp kan bero på att de själva inte har resurserna att vårda det här barnet - det behöver inte samtidigt innebära att barnets problem är oöverstigliga.

Vissa saker av det TS berättar låter som att barnet fungerar väldigt bra. Tänk att detta NPF-barn fungerar bra i skolan, klarar av skolarbetet och inte har något behov av en resurs! Fantastiskt faktiskt! (Låter som att barnet har en högfungerande form av NPF). Kanske barnet har förmågan att hålla ihop sig på skolan, men sedan går det inte längre när det kommer hem. Det är i så fall en väldigt bra sak, att barnet kan hålla ihop sig under en hel skoldag. Det tyder i så fall på att barnets problem inte är så stora, och kanske kan utveckla sig till att fungera i samhället i takt med ökad mognad.

Jag förstår att TS kan känna äckel för barnet stundvis. Känslor kommer och går. Det jag inte förstår är hur TS kan vägra barnet kroppskontakt. Kroppskontakt med sin anknytningsperson (vilket TS tycks vara nu) är väldigt viktigt för barnets känsla att vara älskat. Jag tycker inte TS ska ta på sig rollen som nära anknytningsperson till barnet om hon inte förmår ge barnet kroppskontakt.

En annan sak jag inte förstår är varför TS inte ställer högre krav på sin sambo! Som många redan har sagt behöver han ta större ansvar här. Om det blir skilsmässa t.ex. är det viktigt att hans kontakt med barnet är god.

Jag tycker att TS ska ta ett beslut. Vill hon bli en viktig person i barnets liv, behöver hon kunna ge barnet kärlek och kroppskontakt. Vill hon inte det, behöver barnet ges chansen att få den kärleken hos en annan person. T.ex. pappan. (Självklart ska även han också bli en viktig person i barnets liv oavsett).

TS har lagt ner mycket tid och kraft på barnet. Det hedrar henne. Nu vill hon fortsätta med att lära sig mer om vilka tekniker hon kan använda för att hantera situationen bättre och få hjälp. Det är också bra. Sök hjälp, involvera pappan mer och läs på om t.ex. LAB och gå med i LAB-grupper på facebook, etc. Låt barnet få kroppskontakt, berätta för barnet att det är älskat. Med kärlek kommer man långt.

Det är givetvis inte TS ansvar att ta hand om barnet och ge det kärlek. Men eftersom föräldrarna inte klarar det fullt ut, kan TS ändå välja att göra det. Varför skulle hon det? Jo, för det är det bästa för barnet/barnen som alltid behöver stå i fokus. Väljer TS att inte ta hand om barnet och ge det kärlek, behöver hon backa och överlämna ansvaret till föräldrar el. socialen.

Anonym (förälder)

Äldre 5 Mar 10:40

#117

TwoThousand skrev 2019-03-05 10:32:50 följande:

Hela det heliga släktet, äcklas av en bonus förälder.. lite så det ska vara när man begår fel!

Om du menar mig så nej jag tycker att ts sambo plus fd gör fel
dvs föräldrarna ska ta sitt ansvar och inte lägga det på ts.
Det är som sagt inte bonusföräldrarnas ansvar, ts har gjort mer än vad hon behöver.

jrockyracoon

Äldre 5 Mar 10:44

#118

En ytterligare sak är att om TS fortsatt känner äckel och hat mot sitt styvbarn så talar det för att hon ska välja att träda tillbaka och lämna över ansvaret till barnet till pappan/soc.

Givetvis känner barnet av TS äckelkänslor även om hon inte säger det. Barn känner väldigt tydligt av om de är älskade eller inte på kroppsspråk, tonläge och annat icke-verbalt. Om TS inte klarar att ge kärlek ska hon inte ta på sig uppgiften att vara nära ankytningsperson till barnet.

Anonym (Sara)

Äldre 5 Mar 10:47

#119

Anonym (förälder) skrev 2019-03-05 10:14:51 följande:

Har du läst hela tråden??????

Vart säger jag att jag inte tror att hon pratat med sin man?

Jag säger att hon inte kan fortsätta att inte göra något åt sin man.

Ja hon kan ställa ultimatum att han måste ta hand om sitt barn.

Hon behöver inte sluta ta hand om hans barn men nu utnyttjar han ju henne så länge hon fortsätter!

Hon måste säga till honom att ändra sina tider, göra saker med sonen, vara tillsammans med honom.

Tycker DU att det är ok att man säger, jag ÄCKLAS av ett funktionshindrat barn???????????????

Jag blir så upprörd över hur det stackars barnet har det. Funktionshindrade har inte valt att bli det, man behöver inte tycka om barnet men uttrycker man det så så kommer ju barnet inom en framtid att fara illa.

Barn som far illa är fruktansvärt och har dom dessutom ett handikapp så är det stor risk att dom far ännu mer illa.

Detta barn har alltså två föräldrar som inte verkar bry sig, fruktansvärt, sen har det en styvmamma som ÄCKLAS av det.

Det är ju klart att hela familjen mår dåligt och är i kris och detta barn är det som kommer att fara illa mest. Ett barn som inte har några valmöjligheter men det har TS, hennes man kommer inte att göra något fören TS säger stopp!

TS säger ju själv att hon inte känner något för barnet och vill inte vara nära när barnet vill sitta bredvid och blir ledsen när hon inte vill och barnet förstår inte.

Om inte familjen får hjälp kommer barnet fara illa!!!!!!!!!

Men om du säger att hon ska sluta göra ingenting och istället prata med sin man måste du ju mena att hon tidigare inte pratat med sin man. Jag tror att hon pratar och pratar men ingenting händer, och vad med ska hon göra? Hon har ju sagt till flera gånger att hon vill att han ska jobba mindre och istället ta hand om barnet men han gör inte som hon säger. Det fungerar uppenbarligen inte att "säga till". Hon kan säga stopp hur mycket hon vill, det är fortfarande pappan och enbart pappan som har någon som helst makt att ändra den här situationen. Ja socialen möjligtvis då men de verkar ju bry sig ungefär lika mycket som föräldrarna.

Vad är det för ultimatum du menar? Ta hand om ditt barn annars vad? Hur långt ska ts behöva gå för att få honom att ta hand om sitt barn? Flytta från sitt eget hem? Riva upp hela sitt och sitt eget barns liv. Vart ska hon ta vägen? Hur ska man hitta en bostad för två personer med en 75% anställning i butik? Hon har ett eget barn som hon måste ta ansvar för, hon kan inte bara dra. Ska hon bo kvar men sluta ställa upp för barnet? Bara skjutsa sitt eget barn till träningarna, bara laga mat till sitt barn, bara tvätta sina och sitt barns kläder? Vem får lida då?

Jag tycker också att det är en hemsk situation och att det är fruktansvärt synd om det här barnet som på nåder får sina mest basala behov ombesörjda av en styvmamma som egentligen önskar att barnet inte fanns, men ingen kärlek eller bekräftelse från någon. Men det är inte ts fel och det är oerhört orättvist att beskylla henne för den här situationen, eller tro att det är hon som är orsaken till att ingenting blir bättre.

Anonym (Sara)

Äldre 5 Mar 11:01

#120

jrockyracoon skrev 2019-03-05 10:44:09 följande:

En ytterligare sak är att om TS fortsatt känner äckel och hat mot sitt styvbarn så talar det för att hon ska välja att träda tillbaka och lämna över ansvaret till barnet till pappan/soc.

Givetvis känner barnet av TS äckelkänslor även om hon inte säger det. Barn känner väldigt tydligt av om de är älskade eller inte på kroppsspråk, tonläge och annat icke-verbalt. Om TS inte klarar att ge kärlek ska hon inte ta på sig uppgiften att vara nära ankytningsperson till barnet.

Ts skriver ju att hon har gjort orosanmälningar utan att socialen reagerar. Barnet har ingen annan som vill vara dess anknytningsperson. Mamman orkar inte med barnet, pappan bara jobbar trots att ts sagt att hon vill att han är hemma mer. Utan ts finns ingen som ser till att barnet får mat, kläder, kommer iväg till skolan eller kommer i säng om kvällarna. Hur ska man träda tillbaka när det inte finns någon som är beredd att ta över?

Anonym (förstår)

Äldre 5 Mar 11:03

#121

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 09:41:32 följande:

Ja men det är också jävligt mycket begärt att hon ska förväntas flytta från sitt hem, tvinga sitt barn att flytta från sitt hem, kanske måste ts byta jobb, barnet byta skola, sluta på sina fritidsaktiviteter och inte kunna träffa sina vänner. Ts är förmodligen mer eller mindre ekonomiskt beroende av sin man med tanke på att hon bara jobbar deltid. Vart ska hon ta vägen? Och vågar man lämna barnet i misär bara för att hoppas att kanske, kanske kommer någon av föräldrarna skärpa sig och börja ta sitt ansvar?

Det är definitivt bättre att byta jobb och låta barnet byta skola än att fortsätta må dåligt på grund av familjesituationen och låta barnet lida av den dåliga stämningen i hemmet.

Äcklas av min bonus

INNEHÅLL