• Anonym (Kvinn­a86)
    Äldre 26 Mar 08:29
    3926 visningar
    22 svar
    22
    3926

    Varför är barn så otacksamma?

    Hej!

    Som rubriken lyder, varför är barn så otacksamma nu för tiden? Jag drar inte alla över en kant men efter att ha jobbat på både skola, förskola och träffar mycket barn i privata sammanhang så har jag märkt av detta mer och mer. Hur kommer det sig? Att bara vilja ha och ha, uppkäftiga mot sina föräldrar osv.. Hur har det kunnat bli såhär?

  • Svar på tråden Varför är barn så otacksamma?
  • sextio­talist
    Äldre 26 Mar 08:36
    #1
    -1
    Anonym (Kvinna86) skrev 2019-03-26 08:29:21 följande:

    Hej!

    Som rubriken lyder, varför är barn så otacksamma nu för tiden? Jag drar inte alla över en kant men efter att ha jobbat på både skola, förskola och träffar mycket barn i privata sammanhang så har jag märkt av detta mer och mer. Hur kommer det sig? Att bara vilja ha och ha, uppkäftiga mot sina föräldrar osv.. Hur har det kunnat bli såhär?


    Då svarar jag väl som tidigare. Det har alltid funnits uppkäftiga och näriga barn. Jag upplever det inte, jag tycker de flesta barn man möter är både trevliga och artiga, men det är ofta inte de barnen som man lägger märke till, utan de som inte är det.
    Om du är i ett klassrum med 25 elever, 22 av dessa är tysta och gör inget, du tänker inte på de barnen, utan de där tre som märks och tar över.

    För övrigt är det din generation (och något äldre) som är föräldrar till de där barnen, så fråga dig själv?

    En annan sak att ta med sig är att nu du själv var barn i den åldern, så upplevde du inte samma sak som de vuxna kring dig upplevde.

    Jag är ju så jäkla gammal, så jag har hört exakt vad du skriver i ungefär 25 år. Jag vet att det är stökigt i skolan, men jag är ändå rätt säker på att det är en liten grupp som märks och hörs, den stora massan är fortfarande rätt lugna och trevliga
  • Äldre 26 Mar 08:38
    #2

    Har du barn?

  • Äldre 26 Mar 12:29
    #3

    Ingen av de barn jag har eller de barn jag känner har varit vare sig uppkäftiga eller otrevliga. Det beror ju på hur man fostrar sina barn. Så skyll inte på barnen, utan skyll på den förälder som inte begriper bättre än att lära sina barn hur man uppför sig.

  • Anonym (.)
    Äldre 26 Mar 12:35
    #4
    +3

    Du drar alla över en KAM. 

  • Anonym (M)
    Äldre 26 Mar 12:54
    #5
    Anonym (Kvinna86) skrev 2019-03-26 08:29:21 följande:

    Hej!

    Som rubriken lyder, varför är barn så otacksamma nu för tiden? Jag drar inte alla över en kant men efter att ha jobbat på både skola, förskola och träffar mycket barn i privata sammanhang så har jag märkt av detta mer och mer. Hur kommer det sig? Att bara vilja ha och ha, uppkäftiga mot sina föräldrar osv.. Hur har det kunnat bli såhär?


    En bidragande orsak är sannolikt att många föräldrar idag är slöa och frånvarande i sin uppfostran och många ger sina barn nästan allt de vill ha, utan att barnen behöver anstränga sig ett dugg.

    Min egen erfarenhet av detta är en sådan enkel sak som att ha bott på två olika ställen. På plats A hade barnen enbart dyra märkeskläder, de dyraste cyklarna, alltid senaste mobilen och spelkonsollen etc. Jag hade som ensamstående inte möjlighet att ge mina barn dessa saker. Barnen där satt i regel hemma och spelade när föräldrarna jobbade. När ett av mina barn hade kalas ordnade jag program för 1,5/2 timmar och tänkte att barnen kunde leka fritt i 30 min innan föräldrarna hämtade. Dessa barn satt och klagade högljutt av tristess, en del satt och lekte med sina mobiler och andra vankade runt och visste inte vad de skulle ta sig till. Dessa barn var då 7-8 år och kunde inte leka eller sysselsätta sig i 30 minuter. De tog moloket emot den enorma godispåsen jag gav dem när föräldrarna hämtade och traskade iväg utan ett ord.

    Flyttade senare till plats B. Där var det inte lika noggrant med varken kläder eller cyklar. Inga dyra mobiler syntes heller till. Barnen lekte ute mycket och mina barn behövde bara hoppa på cykeln och ta en kort sväng för att hitta någon att leka med. De lekte i parker, hoppade hage eller rep, klättrade i träd och hoppade på stenar. Hade ångest inför det första barnkalaset efter erfarenheten från kalaset på plats A. Barnen anlände och gav sina presenter. De hade en egen lek för hur öppnandet skulle gå till och hade väldigt roligt. När presenterna var öppnade försvann alla barnen in på dotterns rum och började leka. De lyssnade på musik och dansade tillsammans under skratt och glatt tjoande. Efter fikat klädde de på sig och gick ut för att leka i trädgården. Alla var väldigt glada och tackade så hjärtligt för både det fina kalaset (som de själva hade gjort till en rolig upplevelse) och var enormt glada över godispåsen och ballongen de fick med sig när de cyklade hem. Jag blev väldigt chockad över hur stor skillnaden var på dessa barn och barnen på plats A! Vi bor kvar på plats B och inget har förändrats såhär flera år senare. Barnen är ute och leker varje dag, ofta flera timmar åt gången, och de är både väluppfostrade, tacksamma och lyckliga individer. Sådana barn jag vill att mina egna barn ska växa upp och umgås med.
  • sextio­talist
    Äldre 26 Mar 13:19
    #6
    -1
    Anonym (M) skrev 2019-03-26 12:54:19 följande:

    En bidragande orsak är sannolikt att många föräldrar idag är slöa och frånvarande i sin uppfostran och många ger sina barn nästan allt de vill ha, utan att barnen behöver anstränga sig ett dugg.

    Min egen erfarenhet av detta är en sådan enkel sak som att ha bott på två olika ställen. På plats A hade barnen enbart dyra märkeskläder, de dyraste cyklarna, alltid senaste mobilen och spelkonsollen etc. Jag hade som ensamstående inte möjlighet att ge mina barn dessa saker. Barnen där satt i regel hemma och spelade när föräldrarna jobbade. När ett av mina barn hade kalas ordnade jag program för 1,5/2 timmar och tänkte att barnen kunde leka fritt i 30 min innan föräldrarna hämtade. Dessa barn satt och klagade högljutt av tristess, en del satt och lekte med sina mobiler och andra vankade runt och visste inte vad de skulle ta sig till. Dessa barn var då 7-8 år och kunde inte leka eller sysselsätta sig i 30 minuter. De tog moloket emot den enorma godispåsen jag gav dem när föräldrarna hämtade och traskade iväg utan ett ord.

    Flyttade senare till plats B. Där var det inte lika noggrant med varken kläder eller cyklar. Inga dyra mobiler syntes heller till. Barnen lekte ute mycket och mina barn behövde bara hoppa på cykeln och ta en kort sväng för att hitta någon att leka med. De lekte i parker, hoppade hage eller rep, klättrade i träd och hoppade på stenar. Hade ångest inför det första barnkalaset efter erfarenheten från kalaset på plats A. Barnen anlände och gav sina presenter. De hade en egen lek för hur öppnandet skulle gå till och hade väldigt roligt. När presenterna var öppnade försvann alla barnen in på dotterns rum och började leka. De lyssnade på musik och dansade tillsammans under skratt och glatt tjoande. Efter fikat klädde de på sig och gick ut för att leka i trädgården. Alla var väldigt glada och tackade så hjärtligt för både det fina kalaset (som de själva hade gjort till en rolig upplevelse) och var enormt glada över godispåsen och ballongen de fick med sig när de cyklade hem. Jag blev väldigt chockad över hur stor skillnaden var på dessa barn och barnen på plats A! Vi bor kvar på plats B och inget har förändrats såhär flera år senare. Barnen är ute och leker varje dag, ofta flera timmar åt gången, och de är både väluppfostrade, tacksamma och lyckliga individer. Sådana barn jag vill att mina egna barn ska växa upp och umgås med.


    Jag har också bott på olika platser, min erfarenhet är tvärtom. På ett ställe, där kvinnorna arbetade deltid, utpräglat bondesamhälle/egna företagare så var det som du beskrev som på plats A, där vi sedan bodde, i ett område som hade högre utbildning/inkomst än medel så var barnen mer självgående och gjorde mer på egen hand. Den enda som jag såg inte gjorde det var grannen där mamman valde att dra ut på den yngstas dagar länge. Den äldsta kunde inte leka själv alls.

    Du skriver att 7-8-åringar sitter med surfplatta och telefon när föräldrarna arbetar. I normala fall går barn i den åldern på fritids när föräldrarna arbetar. Och föräldrar med högre tjänster är ofta de som lättast kan styra sin arbetstid och är ofta närvarande föräldrar.
  • Anonym (80-ta­l)
    Äldre 26 Mar 13:41
    #7

    Det är en svår fråga. Precis som Sextiotalist skriver så har det alltid funnits snorungar, och kommer alltid att finnas. Men samhället har förändrats mycket sen jag var liten.

    Jag fick mitt första jobb när jag var 12år.

    Min dotter är 17år. Hon har inte jobbat en ända dag i sitt liv. Praktik ja men arbete nej. Det finns inget. Istället är det kompisar, mobil, fb, instagram osv. De fostrar varandra att bli odrägliga. Hemma skulle aldrig min dotter få för sig att käfta emot. Men jag har hört vilken förändring det kan bli när kompisarna hänger på hennes rum. Och vilket grovt språk! Naturligtvis har jag påpekat detta för henne men föräldrar är en sak och grupptryck något annat. Nu är hon respektfull mot vuxna. Hon gör vad hon blir tillsagd. Men hon har flera kompisar som vi fått säga nej till att komma igen. Sånna som ska dra våra katter i svansen, jaga dom, hela tiden gå ut med hunden, rota i vårt biorum, går i kylen mm. Jag skulle helst inte sett henne med dessa personer ens i skolan men det kan jag tyvärr inte göra mycket åt. Mpnga av föräldrarna är uppgivna och orkar inte medans andra är precis lika korkade som barnen.

    Men jag drar inte heller alla över en kam.

  • Äldre 26 Mar 13:45
    #8
    +1

    Det är inte barns jobb att vara tacksamma, herregud. De ska bli älskade och omhändertagna. Vill du göra något extra fint eller ge dom något är det upp till dig men om du förväntar dig långa känslosamma tacktal för varje liten sak du gör för ett barn bör du fundera på din egen motivation och om du ens bör ha med barn att göra.

  • Anonym (Kvinn­a86) Trådstartaren
    Äldre 26 Mar 14:17
    #9

    Som sagt, jag drar absolut inte alla över en kam. Men många barn jag stött på kan inte bete sig. Jag har flera ggr vart med om hur lärare/fröknar börjat gråta för att barnen inte lyssnar ett dugg. Jag säger inte att det lätt att vara förälder heller men något måste ha hänt sen säg, 30 år sen? Var det verkligen såhär då? Eller har iPads, telefon osv tagit över?

    Ska barn inte vara tacksamma? Tycker jag låter konstigt. Så om dom tex får en påse med godis men bara vill ha mer, ska dom få det då? Ska man inte visa vart gränsen går och man ska vara nöjd med det man fått?

  • Anonym (ppp)
    Äldre 26 Mar 14:22
    #10
    Anonym (Kvinna86) skrev 2019-03-26 14:17:17 följande:

    Som sagt, jag drar absolut inte alla över en kam. Men många barn jag stött på kan inte bete sig. Jag har flera ggr vart med om hur lärare/fröknar börjat gråta för att barnen inte lyssnar ett dugg. Jag säger inte att det lätt att vara förälder heller men något måste ha hänt sen säg, 30 år sen? Var det verkligen såhär då? Eller har iPads, telefon osv tagit över?

    Ska barn inte vara tacksamma? Tycker jag låter konstigt. Så om dom tex får en påse med godis men bara vill ha mer, ska dom få det då? Ska man inte visa vart gränsen går och man ska vara nöjd med det man fått?


    Du får läsa på lite om vår samhällsutveckling. Förändringen frår kollektivism till individualism och lite annat smått och gott. 
    Det här handlar icke om ipads och datorer, processen startade tidigare i vårt samhälle. Däremot anser jag personligen (jobbar inom skolan och har gjort i 25 år) att det inte är som i TS beskrivning, men jag träffar äldre barn, inte småbarn. 95% av alla ungdomar jag möter i mitt arbete är trevliga, går att prata med osv. 
Svar på tråden Varför är barn så otacksamma?