Väntar en pojke - oväntad ångest

Polderman, T.C.J. et al., Meta-analysis of the heritability of human traits based on fifty years of twin studies, Nature Genetics 47(7), May 2015.

Sammanfattas lättbegripligt i SvD: https://www.svd.se/foraldrar-paverkar-inte-sina-barn

Lichtenstein, P., Pedersen, N., Arv eller Miljö?, Forskning & Framsteg, No.2 (1998), har en illustrativ tabell på sidan 49 som sammanfattar svenska tvillingstudier över hur arv, gemensam miljö (familj) och individuell miljö (allt utanför familj) påverkar bla vår personlighet.

Så mycket forskning som det finns på detta borde det vara allmänbildning att känna till.

Känner igen mig sjukt mkt i det du skriver! Det var exakt det där om risken att ens son blir värsta mansgrisen - trots att man själv är vettig - som gjorde att jag hade smått panik min första graviditet. Plus hela grejen att man inte får önska sig ett visst kön blaha blaha som folk alltid ska påpeka för en. Ville verkligen verkligen ha en flicka, och fick en flicka.

Även barn nr 2 var en flicka. Och i takt med att de växte insåg jag hur mycket i personligheten som är medfödd. Med första barnet trodde jag att allt mindre bra kunde bero på mig. När jag fick ett barn till så insåg jag hur mycket som är medfött och att det blir lite som det blir. Men det kändes som att ansvaret eller skulden då lyftes lite från mina axlar och jag fick en mer avslappnad approach.

Inför tredje barnet kunde jag ärligt säga att det inte spelade nån roll vad det skulle bli, men jag hoppades nog lite på pojke. Då var mina tjejer rätt stora och jag kände mig nyfiken på hur det skulle vara att följa en pojkes uppväxt. Kanske mindre krångel med kompisar och bästisproblem? Kanske han kommer vara mer aktiv och ha ett större intresse för att sporta (vore roligt).

Jag tänker nu att man gör så gott man kan, men allt hänger inte på en själv... vilket både kan stressa en eller vara en avlastande tanke. I mitt fall vände det så från det första till det andra alternativet nånstans på vägen.

Hoppas detta kan vara till nån hjälp.

Kunde känna lite liknande känslor under min graviditet när jag fick veta att jag väntade en pojke så jag förstår dig, även om mitt sunda förnuft sa mig att könet inte spelade någon roll. Hade kanske som du svårare att relatera till en pojke än till en flicka. Men för mig ändrades de känslorna i samma stund som jag fick min fina son på bröstet. Vet att alla inte känner den där obeskrivliga kärleken med en gång, men jag gjorde det. Och sedan dess har det känts alldeles självklart att jag har en son. Nu känns det nästan lite främmande om nästa barn skulle bli en flicka, när jag fantiserar om ett till barn tänker jag mig en till pojke, men jag vet ju att om jag skulle få en flicka skulle jag älska henne lika mycket.

Jag tror att du också kommer att känna annorlunda när din son har fötts, nu är ju "pojke" i princip den enda infon du har om honom men ut kommer ju en egen liten individ, med sin egen personlighet, och en person är ju så mycket mer än bara en pojke eller flicka.

Lycka till och grattis till din pojke!

Jag kan förstå lite hur du resonerar.

Jag har en son redan och väntar barn nummer två och vårt sista barn och fick för någon dag sedan reda på att det också är en liten pojk. Är inte ett dugg besviken men klart så bearbetar man lite tankar om dottern man aldrig fick eller kommer att få. Inte på något dåligt sätt men tankarna flög lite förbi.

Men det kommer bli jättebra och kan bli lite extra kul med samkönade syskon.

Förresten så får jag gratulera till bebisen. Grabbar är helt fantastiska. <3

Jag var också besviken över att få reda på att det var en pojke när första kom. Tiden innan ultraljud med nummer 2 var 19 veckor med konstant ångest över könet. Jag tänker inte känna skuld för den känslan. Jag har den av en anledning. Den kan vara såväl biologisk som miljömässig. När jag fick reda på att det var en flicka så hade jag aldrig tidigare känt mig så lättad som då. Främst för att jag verkligen INTE ville ha fler än två barn. En pojke hade inneburit att jag tvingats försöka igen... och igen... och igen...

Jag är i retrospekt jätteglad över att det blev som det blev. Också att jag fick just en storebror och en lillasyster. Det är i min värld de mest perfekta ungarna som någonsin skådats. Jag älskar dom exakt lika mycket oavsett kön. Hade nr 2 varit en pojke hade jag såklart älskat honom lika mycket också. Det handlar inte om att man ångrar barnet man fått utan att man saknar barnet man inte fått.

MEN det är rätt ruttet att lägga ansvaret på att män blir svin pga misslyckat föräldraskap från mammans håll. De lever och samverkar i ett helt jävla samhälle som bär ansvaret för att det blir som det blir, och ofta har de ju dessutom en pappa också... Jag inbillar mig att man alltid gör sitt bästa och man ska inte skammas för att man får en son som blir macho.