Väntar en pojke - oväntad ångest

Jag har bara läst TS och svarar utifrån det.

Kände exakt likadant när jag väntade första barnet och hade turen att få en flicka.
När det var dags för nummer två så visade det sig att det skulle bli en pojke denna gång.
Blev också förvånad över mina egna tankar då barnet var väldigt efterlängtat.
Jag älskade vår dotter så högt att jag var orolig över att inte kunna ha samma känslor för en liten pojke.
Jag var också orolig över att inte kunna ta hand om en liten pojke lika bra som en flicka.
När han väl var här var det bara KÄRLEK.
Finns inget bättre än att ha en liten pojke som slår armarna kring halsen på mamma och säger att han älskar mamma!
All oro var helt i onödan!
Älskar båda mina barn lika mycket och finns väldigt fina kläder till små pojkar också.
Ibland väljer han själv klänning om han vill klä upp sig och det får han göra
Så bara för att man har en pojke betyder det inte med självklarhet att man inte får köpa söta klänningar

Vet att det är svårt, man oroar sig alltid över något under en graviditet men försök att njuta av vetskapen att du snart har en liten hos dig som du får överösa med kärlek!

Ts, jag kände så på ultraljudet för både jag och min man plus flera släktingar hade en känsla av att vi väntade en flicka.

Jag grät i bilen hem. Sen bestämde jag hans pojknamn på natten efteråt och min man älskade det namnet.

Jag tittade på bilder på fina pojkkläder (små kavajer) och fina små pojkfrisyrer och gjorde nya bilder i huvudet istället för på den där lilla flickan jag föreställt mig.

Jag fortsatte ta väl hand om mig under graviditeten, vi bäddade hans spjälsäng med gulligt lakan, köpte leksaker mm.

Sen kom han ut och var det sötaste, vackraste barn jag nånsin sett.

Jag pussar honom hela tiden, kramar honom och har honom i mitt hjärta som en varm sol dygnet runt.

Han är så rolig och påhittig och charmig och bedårande och jag kan inte förstå varför jag hoppades på en flicka.

Om vi får barn igen skulle jag gärna ha en pojke igen (eller flicka), det där med just flicka längtar jag inte alls efter längre.

Dessutom kan jag känna igen mig i honom fast vi har olika kön. Han är lik mig också och väldigt snäll och rar. Sen är han också lik sin pappa och älskar bilar och traktorer osv utan att man ens försökt få honom gilla det och det blev en glad överraskning för mig.

Jag är alltså inte alls intresserad av det själv men det är bara roligt att få vara mamma till en egen liten individ som både liknar oss och överraskar oss hela tiden, istället för den där lilla kopian av mig själv jag hade föreställt mig i huvudet.

Jag tipsar om att börja göra upp nya bilder i huvudet med positiva förhoppningar, se på fina pojkkläder på nätet, leta efter ett fint pojknamn, köpa saker redan nu och prata med honom i magen varje dag (din man också, prata genom magen).

Håller med. Har träffat kvinnliga psykopater och narcissister och dom mobbar och kränker i skolan dom också. Väldigt viktigt att inte förutsätta att ett kön är lika med en ängel eller ett monster.

Om du måste förneka föräldrarnas betydande inverkan på barnets tidiga utveckling, för all del.

Så fint skrivet! Tänkte också mycket på kön och så fick man den underbaraste lilla pojken, och fattade inte längre hur man ens tänkte innan. Hade gärna fått en pojke till! Andra blev flicka och lika kul det

Jag tänkte precis tvärtom. Jag är uppväxt med 4 systrar som är psykopater o andra hemskheter o mina föräldrar är lika.
Hoppades på flicka först för då tänkte jag på större chans att få flera barnbarn o även större chans att man blir omhändertagen när man hamnar på hemmet.
Men så kom tankarna på mina syskon o min mor.....tänk om jag uppfostrade lika hemska svin som dem, trots att jag faktiskt inte är som dem...Jag har inte försökt döda någon eller liknande....

O att få en son...tänk om han blir lika vidrig som min sk far....
O vem ska ta hand om mig när jag blir gammal?

Har idag en tonårsson som är helt underbar, får bra betyg o omdömen i skolan,
han är hjälpsam här hemma, är så smart o omtänksam o är verkligen inte svår på något vis. Vi har en fantastisk relation.
Det är ju inte säkert att det hade varit så om jag hade fått en flicka.
Ser vänner o bekanta hur de har svårigheter med sina döttrar o läser man på fb o även på denna sidan, tycker jag mest det handlar om problem med döttrar.
Tycker det verkar lättare att uppfostra söner.
Nu kommer jag aldrig att få uppleva fler barn pga cancern jag hade, men det är vad jag tror.

Ingen vet hur barnet kommer att utvecklas o bli som vuxen, man kan bara gör sitt bästa, vara en bra o sund förebild o ge massor av kärlek o tålamod.
Jag kanske inte får barnbarn eller blir omhändertagen som gammal...
men jag har fått världens bästa barn som säkert hade varit världens bästa oavsett kön.
O hur han blir som vuxen vet jag inte. Jag gör mitt bästa o när han blir vuxen är det hans ansvar att använda de verktyg jag har gett honom o ta ansvar för sig själv o sitt uppförande.

Grattis o lycka till. När du väl har ditt knyte i famnen, kommer allt falla på plats.
/Lycklig pojkmamma.

 

 

Tack :) Nej precis, jag kanske såg en skäggig två meter lång man med hockeyklubba i handen framför mig men man får ju en liten bebis som blir en liten jättesöt pojke och man hinner lära känna varandra och bli en naturlig mamma till honom innan har skägg och basröst ;p

Pojkarna i klassen jag gick på i grundskolan ute på landet var också väldigt våldsamma och inte speciellt snälla men det berodde ju på deras uppfostran. Tjejerna var inte heller speciellt snälla på den lilla skolan.

Nu träffar jag söta och supersnälla små pojkar hela tiden i sandlådan och på öppna förskolan :)

Jag fick ångest när ultraljudet visade att jag väntade en flicka.

Som samhället ser ut idag så ville jag inte ha en dotter.

Dessutom har jag själv råkat illa ut och varit mkt utsatt och utnyttjad, haft ätstörningar etc.

Och jag tänkte: " tänk om hon blir som jag??"

Stackars pojkar med er som mammor, oönskade innan dom ens kommit till världen. Inte undra på att många män hyser ett kvinnoförakt när dom blivit uppvuxen av en manshatande mor.

Också uppvuxen med systrar, fyra stycken, och mamma har tre systrar. Trodde hela graviditeten att jag väntade en tös och fick en chock när det var en pojke. Men så otroligt kul det har varit! Han hade en Tarzan-period men kunde inte uttala dwt, så han sa "jag är Tassen", hur gulligt som helst. Och den extrema fascinationen för pinnar! Han har släpat hem många hundra och lagt i ett hörn på tomten. Jag kan inte minnas att jag eller systrarna nånsin brydde oss om pinnar. Jag har tyckt att det är väldigt fascinerande att få fostra ett gossebarn - någon som är lik en själv men ändå påtagligt annorlunda. När det gäller värderingar måste du förstås visa honom vad du tycker är viktigt i bemötande etc. Jag blev hur som helst så förtkust i att vara pojkmamma att jag verkligen hoppades på söner på tvåan och trean, och så blev det.

det och förtjust

Det var desamma för mig. Aldrig stått ngn kille/man lika nära som tjejer/kvinnor. Vuxit upp med endast systrar. Hade dotter innan och fått fler barn efter sonen. Hade många funderingar och tankar med att inte kunna uppfostra, sköta om och vara en bra mamma till en son. Men så kom han och var det mest lättskötta baby jag haft. Och det barn som är så otroligt lik mig själv så det är otäckt. Det barn som jag nog står närmast av alla jag har.

Man är känslig och har nära till alla känslor då man är gravid och då man nyss fött. Det blir stabilare sedan. Du kommer älska honom av hela ditt hjärta, helt säkert kommer du göra det!