Väntar en pojke - oväntad ångest

Nu är väl sällan läraren nått större problem, men det skolan väljer man och kan byta om det behövs.. Vilka kompisar en barn har kan man faktiskt kontrollera genom att underlätta/försvåra umgänget med de man tycker är bra/dåliga, hockey  (eller andra sporter) är det inget barn som kan bekosta själv så även där har man sista ordet. 
Vad barn tittar på styr man också som förälder. 
Man har naturligtvis inte 100% kontroll på vad ens barn utsätts för eller hur det reagerar men man kan styra en hel del och man kan diskutera och hjälpa barn förstå varför folk är som de är och vilka konsekvenser det får. 

Det är inte alls ovanligt att föräldrar som bor i utsatta områden väljer förskolor och skolor som ligger i bättre områden just för att ge sina barn en bättre chans. Det är ett väldigt konkret exempel på att man kan styra och faktiskt aktivt gör det. 

Hittade en länk till F&F också https://ki.se/sites/default/files/str_arveller_miljo.pdf

Och den påminner mig om ordspråket "Statistik är som en bikini, visar mycket men döljer det väsentliga". statistiken är aggregerad till sådan hög nivå att den inte säger nånting om det som vi diskuterar här, dvs kommer barnet bli ett arsle eller inte. Att saker som huruvida man är introvert eller intelligent styrs av generna säger inget om hur benägen man är att ta till våld vid konflikter t.ex... 

Vad är det som säger att pojkar blir svin av uppfostran men inte flickor, om det nu hänger på uppfostran? Är det feminismen som skapar en så snedvriden människosyn? Det finns massor av kvinnor som är rasister, manipulativa lögnare, oempatiska, missbrukare, brottslingar osv. Det är minst lika svårt att uppfostra en tjej  som en kille.

TS, du kommer säkert att klara uppfostranav din pojke utmärkt då du är vaksam på de signaler och det inflytande som kan skapa osunda värderingar hos honom. Däremot är jag bekymrad över hur du ska fixa att uppfostra en tjej om du får någon. Du verkar tro att tjejer med automatik är änglar och att de med samma automatik blir en avbild av dig själv vad gäller värderingar och uppträdande. Den naiva synen kan ställa till det för er.

Hej ts!

När jag väntade min första som är en pojke kände jag exakt som du. Det hade kunnat vara jag som skrev detta inlägg, vi är väldigt lika på så vis att min uppfostran var som du beskriver din. Jag hade också bara tänkt mig som en flickmamma och just namnet och kläderna var det jag hakade upp mig på mest.

Hur det gick? Alla dessa känslor var som bortblåsta vid förlossningen. Faktiskt till och med innan dess. Jag bearbetade det genom att köpa en massa fina pojkkläder. ;)

Idag har jag en av varje, så jag fick min lilla flicka till slut också. :)

Det är underbart att få uppfostra en son ochså.Men måste säga att det kan kännas som utmaning ibland.Jag vill att han ska bli en bra man med fina värderingar.

Känner igen mig i känslorna!

När jag fick mitt lilla knyte i famnen så tänkte jag bara på hur söt han var, och numera får jag påminna mig själv om att jag har en pojke! Han är ju mest sig själv.

Jag funderar mycket på hur jag hade klätt honom om han var flicka? Hade man gjort något annorlunda? Han är stor, stark och gillar hjul, men han är gulligast i ljusrosa och är så intresserad av alla. Det är en liten person man får såklart.

En sak som fick mig att sluta tänka på att pojkar är si och så är att min man är världens bästa och det borde smitta av sig??

Förresten... det här om att det är mammans fel om pojken blir kass som vuxen köper jag inte alls. Har snarare märkt att mammorna kan uppfostra på ett sätt, men så länge pappan är på ett annat sätt så kommer pojken ofta ta efter honom iaf.

Flickan kan väl komma sedan, hon? Du ska väl ha flera barn?

Sedan undrar jag om du tror att ishockeyspelare per definition är "dåliga män"? För det du ABSOLUT INTE ska göra, är att försöka uppfostra din son till att bli omanlig. Det är INTE så man skapar en sund och harmonisk man, utan det är så man skapar män som inte kan hävda sig bland andra män, som misslyckas på en rad områden, som inte kan få kvinnor, och som till slut kanske förtärs av bitterhet och kvinnohat och blir monster. "incels" kallas sådana män ofta nu, och det beror ofta på att mannen som pojke inte fått lära sig att bli en man. 

Från pappan ärver sonen hälften av sina gener , dessutom brukar pappan vara sonens manliga förebild.

Intressant! Utan att ha läst forskarrapporterna så kan jag antaga att om man har kommit fram till att begåvning och personlighet i stor grad är styrd av gener, så finns det ju så mycket annat utöver det som föräldrarna kan vara med och påverka.

T.ex. anknytningen och känslan av trygghet, mening, självkänsla, självförtroende, kontakt med sina känslor, empati för andra människor, kontakt med sig själv och med sin egen kropp, etc, etc...

Jag har alltid tänkt mig att föräldraskapet går ut på att ge sina barn en trygghet som gör att de kan gå ut i världen med känslan av en trygg bas för att där utveckla sina egenskaper. Jag har aldrig trott eller tänkt att jag som förälder ska forma deras intressen, eller personlighet.

Vi föräldrar kan inte styra barns personlighet, men vi kan göra skillnad på hur de kan hantera och använda sina styrkor och svagheter på bästa sätt.

Den här artikeln i Svenska dagbladet drar ju därtill väldigt skumma slutsatser utifrån forskningsrapporterna. Artikelförfattaren tycks tolka dem som att det är lönlöst att uppfostra sina barn och att all politik som går ut på att förändra samhället också är lönlöst. Det får väl mest stå för artikelförfattarens egna uppfattning om verkligheten för det får ju ingen stöd i den forskning som presenteras!

Så fort man diskuterar miljö kontra arv, så tycks man ständigt hamna i dessa "antingen eller" problematik. Det verkar som om vi människor har svårt att hantera en mer komplex verklighet där både miljö och arv påverkar oss av olika grader inom olika områden.