Säger aldrig mitt namn

Jag kan inte se något särskilt udda i hans beteende här i något av exemplen faktiskt.

Däremot tycker jag att ditt beteende när det gäller skjutsen är jobbigt och jag hade nog också tagit bussen. Först velar du och vet inte om du hinner? Sen när du dividerat med honom om hans val att cykla och sedan buss, ja då hinner du ju tydligen ändå om ni åker 7.05, det kunde du ju sagt från början?

I första exemplet tycker jag också att du är konstig faktiskt. Du kan inte äta efter en konsert för att du ska på picnic nästa dag kl 14? 

Varför tror du picknicken var följande dag?

Varföt tror du picknicken var följande dag?

Det låter ju stört. Förstår att du reagerar negativt då.

Kan det vara så att han är väldigt oflexibel? Alltså oflexibel på ett extremt sätt så att han inte kan ta in att det inte blir precis som han tänkt sig (tänker på det där med bussen osv).

Det kan i så fall kanske hänga ihop med att han inte säger ditt namn. Han har alltid sagt hördu, och då fortsätter han bara med det. Kan inte ändra sig.

En fråga: är diskussioner med honom som att köra huvudet i en vägg? Är han som en lågintensiv ångvält som bara upprepar sin ståndpunkt utan att riktigt svara på det du säger? Känns det som han saknar sammanhang?

Jag känner igen hos min sambo också.

Inflexibel och svår att diskutera med. Precis som lite med TS sambo kastas vilka möjliga, och omöjliga, argument som helst in i en diskussion ibland. Goddag yxskaft-svar ibland. Det bara gör att det går inte att prata igenom nåt vettigt.

-Skulle behöva gå till affären igen.. glömde köpa..

-Ja men gå och köp det jag har tvättstugan nu närmsta timmen.

-Nej det går inte, jag ska äta med några kollegor i morgon?

-Jaha vad tusan har det med saken att göra?

-[Lång omöjlig förklaring som lämnar en förvirrrad]

Hon kan faktiskt säga mitt namn ibland, men ytterst sällan. Hon pratar bara rakt ut. Kallar mig inte för nånting..

Dålig på att hälsa också. Kommer bara upp på morgonen och börjar prata. Säger inte hej eller godmorgon? Likaså när nån av oss kommer in efter att ha varit ute.. Ingen direkt hälsningsfras.. På sin höjd ett kort -hej bara, utan att hon ens tittar åt ens håll.

Det retar mig mycket mer än nånting annat. Det om nåt gör mig osynlig tycker jag.

Har ett ex som var sådan. Och helt inflexibel. Kunde inte fatta att man inte kunde läsa tankar. Typisk konversation:

Jag: ska vi bestämma att vi möts på den hållplatsen?

Han: ja

Är sedan inte på hållplatsen

Jag: vi sa ju den hållplatsen?

Han: ja

Jag: men du är ju inte här

Han: nej jag är på en annan hållplats

Jag:...men vi sa den andra ju.

Han: ja

Jag: men varför?!!!

Han: (tystnad) ja nu åkte jag hit iaf. När kommer du?

Helt absurt. Trodde jag skulle bli galen.

Det är antagligen någon kognitiv svårighet hon har. Tror inte det är något dessa personer bestämmer sig för.

Hos oss har det helt klart gått ut över kommunikationen. Man orkar inte prata med sin partner när det inte går. Eller så mumlas det nåt ohörbart när man ställer en fråga. Alternativt en ny fråga tillbaka, om nåt helt annat när jag frågar nåt?

-Tycker du vi ska...?

-Alltså om dom ska möts oss måste dom ju.. bla bla bla

-Öh? Jaha.. Ja det är klart, var det ett ja eller nej svar?

-Alltså jag tänkte... bla bla bla