Säger aldrig mitt namn

jag och min sambo har inte kallat varandra sina namn sen ca. 5månader in i förhållandet.. så på ca 6 år har vi inte sagt varandras namn, vi säger "älsking" eller "bitch" till varandra istället. För oss har det inte varit något konstigt med det?

 

Ibland funkar ju inte hörrudu. Ifall man är flera på samma plats...

Sånt kan vara en dålig ovana. Min ex-man brukade säga "hörre-du...." och då svarade jag med: "Jag heter inte hörre-du!" I såna fall är det dåligt, och jag skilde mig ifrån honom pga hans brist på personlig gemensamhet och uppskattning. 

Om han däremot säger något gulligt istället för namnet, så är det ju helt okej. Men om du tycker att det inte är bra, så får du slå näven i bordet och säga ifrån. 

Som ni förstår är det inte bara detta utan han beter sig öht väldigt udda på ett sätt som är lite svårt att förklara. Jag har försökt fråga honom men det går inte att få ngt vettigt svar. Har skrivit ner en hel del konstiga konversationer på sista tiden för på ngt sätt är det som att jag själv först nu, efter 20 år, reagerar och har ledsnat. Här får nu några exempel på konstiga dialoger. Om någon av er har några tankar om vad såna här sätt att prata ?betyder? så får nu gärna skriva någon teori.

Min man: Ska vi äta nånstans på stan efter konserten?

Jag: Nej jag måste hem direkt, jag ska ju på picnic kl 14 med M och A. K ska skjutsa oss med vår bil. Men du och S kanske kan stanna kvar och äta och åka buss hem?

Min man: NEJ! Jag åker inte BUSS i GOLFKLÄDER!

(Men gå på restaurang i ?golfkläder? går bra bara man slipper "ÅKA BUSS HEM I GOLFKLÄDER!!!?)

Min man frågar först om jag kan skjutsa honom, jag tveksam pga vet inte om jag hinner. Säger då: Äh jag cyklar imorgon.

Jag: Jaha men ska cykeln stå på stationen i två dagar?

Min man: Ja det får den väl göra. Nä det kanske inte är så bra. Får väl ta bussen

Jag: Alltså jag kan väl skjutsa dig om vi åker 7:05 typ

Min man: Nej då åker jag buss istället!!!

(Buss från oss - då behöver man gå ut från huset senast 6:55 för att hinna med tåget).

Säger alltid gumman eller älskling till min fru. Ser inte riktigt problemet med det?

Det handlar inte om det. Han kallar mig ingenting liksom.., pratar bara rakt ut i luften trots att vi är flera personer där = jag förstår inte alltid att det är mig han frågar något. Ofta, för att slippa adressera till mig, ställer han istället frågan till våra barn . Det är detta vår son nu reagerat på och tycker är konstigt...

Kan det vara så att han är väldigt oflexibel? Alltså oflexibel på ett extremt sätt så att han inte kan ta in att det inte blir precis som han tänkt sig (tänker på det där med bussen osv).

Det kan i så fall kanske hänga ihop med att han inte säger ditt namn. Han har alltid sagt hördu, och då fortsätter han bara med det. Kan inte ändra sig.

En fråga: är diskussioner med honom som att köra huvudet i en vägg? Är han som en lågintensiv ångvält som bara upprepar sin ståndpunkt utan att riktigt svara på det du säger? Känns det som han saknar sammanhang?

Det låter ju stört. Förstår att du reagerar negativt då.

Jag kan inte se något särskilt udda i hans beteende här i något av exemplen faktiskt.

Däremot tycker jag att ditt beteende när det gäller skjutsen är jobbigt och jag hade nog också tagit bussen. Först velar du och vet inte om du hinner? Sen när du dividerat med honom om hans val att cykla och sedan buss, ja då hinner du ju tydligen ändå om ni åker 7.05, det kunde du ju sagt från början?

I första exemplet tycker jag också att du är konstig faktiskt. Du kan inte äta efter en konsert för att du ska på picnic nästa dag kl 14? 

Varför tror du picknicken var följande dag?

Varföt tror du picknicken var följande dag?