Säger aldrig mitt namn

Ja jag har förlikat mig med att det är nåt fel med människan. Nån bokstavskombination eller nåt..

Å andra sidan är hela hennes familj likadana typ

Fast just sådant tenderar att gå i släkten. Så inte omöjligt de har samma svårigheter.

Jo! Naturligtvis.. menar mest att det är lite svårt att avgöra vad som är uppfostran och miljö m.m.

Och vad som är medfött.

Flera familjemedlemmar är helt klart inte autistiska men de är ändå helt omöjliga just att prata med. Det är nåt knasigt med kommunikationen i den familjen. Sen finns det individer jag själv reagerat på om dom faktiskt är autistiska..

Men det kan inte vara autistiska drag? Det visade sig mitt ex ha nämligen. Han förstod helt enkelt inte att jag inte kunde fatta att han inte var på platsen vi hade bestämt att mötas utan någon helt annan stans (t ex). I övrigt högfungerande, jobbade, städade, hanterade det mesta bra. Men all kommunikation var omöjlig.

Ja svårt att veta såklart. Men tänker att om en vuxen människa fortfarande inte klarar en vanlig konversation så är det lite skumt, oavsett uppfostran. Tänker att uppfostran kan bero på att många i familjen har svårt att kommunicera så man skapar udda vanor som alla inom familjen är hemma med. Det är först utanför familjen det märks att något är fel.

Kommunikationen i hennes familj är väldigt basal. Det är barnprat tycker jag.. I min värld..

-Det brinner i skogen, vi får hoppas det inte kommer hit.

-Ja då kan det ta eld

-Ja huset kan ju brinna ner det får vi hopps inte händer

-Nä..

-Sånt är läskigt.

-Ja

-När det brinner..

-Ja det är obehagligt

-Ja

-Hopps dom släcker

-Ja det gör dom nog

-Annars kan det ju komma hit fort

-Ja

-Vill ju inte att det brinner här..

-Nä, det får vi hoppas

Känner igen det med. Fylla samtalet med massa innehållslöst prat så man slipper ha en mer ansträngande konversation typ. Mitt ex kunde prata i 5 min om absolut ingenting. Fyllde ut VARJE mening med massa fraser som ?så att säga?, ?inte för att vara den som är den men...?, ?tja, hur ska man säga?. Alltså verkligen i varje mening. Att säga att han skulle gå och köpa mjölk lät därför så här:

?Ja det ekar ju tomt så att säga i kylskåpet och inte för att vara den som är den men lite laktosfyllda drycker kan ju vara...hur ska jag säga...på sin plats...så jag tar väl och kvistar ut en sväng så att säga till affären för att tja helt enkelt köpa ett paket mjölk eller två...så?. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på känslan av att vi aldrig pratade för han pratade ju hela tiden. Men han sa sällan något mer intimt än han skulle sagt till kassörskan på Ica.

Min man är likadan, frågade honom nu varför och han sade "då blir du en av dem"

Jag känner igen det från mitt ex.

Han pratade hela tiden om sig själv. zzzzz... Aldrig något meningsfullt.

Hde ångest när jag skulle behöva spendera tid med honom. 

Men min man jag har idag är det tvärtom. Vi pratar inte så mycket, och när vi väl pratar så har vi samtal och diskussioner om saker som betyder något. Så energigivande. Det ångestfyllda nötandet existerar inte. 

Man ska vara med någon som tar fram ens fina sidor, inte tvärtom, har jag insett.

Visste inte att det gick...

Det där med att inte vilja åka buss i golfkläder behöver väl inte vara så konstigt. Kan ni inte prata om varför och hur ni tänker med varandra? För jag skulle kunna känna mig väldigt fånig i golfkläder (jag spelar inte golf men om jag ska försöka föreställa mig) på en buss där det kommer på alla möjliga sorters människor och man kan känna sig uttittad om man inte har sina vanliga kläder på sig. Men på en restaurang vet du ungefär vad du har att vänta dig och där kan du välja en undangömd plats. Han kanske inte alls tänker som jag men på något sätt skulle han väl kunna förklara varför han tänker som han tänker och du har säkert preferenser som du behöver stå för ibland du också.

Men sen har du det där du tar upp i trådstarten och det är intressant att du tar upp det för det gör inte min sambo heller. Det är bara ett fåtal gånger han har sagt mitt namn till mig. Jag ropar på honom med hans namn, han ropar inte på mig med mitt. Din trådstart har fått mig att fundera på att prata med honom om det, se hur han tänker om det. Annars kan jag nog variera med "du" och "namnet" men han har knappt använt mitt namn till mig. 

Vi säger våra namn.

Om man kan gå ?på stan? en lördag i golfklädet, och på konsert, då tycker jag att det är märkligt om man säger att man inte kan åka buss hem i samma kläder. Hans golfklädeg är ett par svarta byxor som ser vanliga ut och en slags skjorta som också ser pretty vanlig klädsel ut.

Problemet är ju att min man inte säger mitt namn ens om han behöver. Annars skulle detta inte vara något problem alls för mig. Han ropar tex hellre inte alls - eller pratar med någon annan och jag ska förstå att han menar att jag ska höra.