Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?

Och medan mamman vilade upp sig och gjorde saker som var roligare än att vara förälder, så höll jag och min man på att gå in i väggen. Du tycker inte att man ska tänka i termer om vad som är rättvist men det här är fakta, vi hade tillräckligt med egna problem än att ta hand om hennes problem också. Ovanpå det, precis som du säger, vi fick täcka upp för hennes brister, och det tog på krafterna. Det hade varit enklare om mamman inte hade varit en sån jävla stor skitstövel. Men som jag sa tidigare, jag tror att hon resonerade ungefär som du, att "vi var ju ändå två" och inget om att en av oss inte är förälder till det här barnet och vilken stress det innebär. Hon var dessutom noga med att tala om för barnet att en av oss inte var förälder till det så hon ville ju gärna göra en tydlig uppdelning och styra hur det gick till inom våra fyra väggar. Det jag ville säga med det här är att det hade varit enklare om inte min sambos ex hade varit en jävla skitstövel och det är en sorg att det tog så mycket energi ifrån oss och det är en förlust av energi som sedermera har berövats ifrån mina barn. Du må tycka synd om hans barn som blev övergiven av sin mamma men jag känner först och främst för mina egna barn för i och med vad hon gjorde så fick jag mindre energi över till dom och det är väldigt sällan som någon reflekterar över den konsekvensen. 

Sen kom mamman tillbaka full av energi och redo att ta sig an sitt barn igen medan jag gick till sjukvården och sökte hjälp för utmattning. Men visst, låt oss inte prata om vad som är rättvist. Hon kunde lämna sitt barn hos mig medan hon utvecklade sig själv. Allt jag ville var att ha ork att ta hand om mina egna barn. 

Så det där med "plikt", vi var dom som gjorde vår plikt. Jag kommer aldrig att dölja det faktum att det var vi som fick ta hand om allt och att det hade varit så mycket bättre för alla om inte hon hade varit en sån skitstövel. För dig låter det kanske som en jävla lek men för oss var det allt annat än en lek. 

Då kommer vi till det som var i den andra tråden. Möjlighet till återhämtning. Utöver detta så kan visst barn bränna ut sina föräldrar, speciellt barn som är mer krävande. Inte alls ovanligt eller konstigt, förekom även förr, då hemmafruar åkte på husmorssemester eller in på vilohem.

Håller inte med dig alls. Det är den som abdikerar från sitt föräldraskap som bär den största skulden.

Fast nu är du inte rättvis. Hur skulle sambon kunna veta att exet i princip säger upp sitt ansvar som förälder och lägger över allt på denne? Av just denna anledningen har jag och min man valt att inte skaffa fler barn, hans ex tar för mycket energi pga rykten som sprids, pratar illa om min man inför barnen och med dom vilket gör att de mår väldigt dåligt i denna situation som uppstått. Hade hans ex agerat som en normal människa och inte blandat in barnen i sådant som bara angår henne och min man hade vi säkerligen orkat med en liten till.

Ja, och dessutom börjar det bli en större medvetenhet om den press som det kan innebära för styvmammor att leva med andras barn, mer forskning görs som visar på det men tyvärr, fortfarande lever många i stor okunskap men ska ändå komma med kommentarer och veta bäst om hur andra bör tänka och göra. 

Nej precis. Ändå kunde hon resa iväg och inte ens vara förälder på deltid. Hon var förälder på 0 %. Men då var det tydligen okej för dig? Vad som helst kan hända? Att mamman är dum i huvudet och tycker att andra ska sköta hennes arbete? Det var ju inte som att hon dog eller blev sjuk. Det var inte vad som helst som hände, det som hände var att hon utnyttjade oss när vi skaffade barn gemensamt. När vi ändå var hemma och tog hand om barn så ansåg hon att vi lika gärna kunde ta hand om deras barn på heltid också. Så kunde hon göra något annat. Helt sinnessjukt. I vanliga fall brukar man prata om att småbarnsföräldrar behöver avlastning men den här skitstöveln tyckte att vi kunde ta hennes del av arbetet ovanpå småbarnsåren dessutom. 

Men fortsätt du att försvara henne och klanka ned på oss. Det hjälper ju jättemycket att du gör det. 

Om H var hemma och var föräldraledig och barnens moder ansåg att hon inte behövde ta sitt egna ansvar då, utan skickade över sina barn till pappan, så innebar det i praktiken att ansvaret hamnade hos H.

Hade mamman varit sjuk, död eller så, då har man en mer förståelse för situationen. Men att man utnyttjas som barnvakt för att en förälder (oavsett vem) inte ids ta hand om sina barn kan göra vem som helst vansinnig.

Pappan tog ju sitt ansvar, han skickade inte tillbaka barnen till mamman. De bet antagligen ihop och löste situationen. Men det hindrade ju inte H att känna dessa känslor för mamman. För i det här fallet var det inte sjukdom, arbete eller död som orsakade situationen, utan en mamma som abdikerade helt själviskt från sitt föräldraskap.

Själv hade jag tagit mitt barn och rest bort, så fick barnen gå på sitt fritids/dagis.

Absolut, men vad skulle man göra, visst H kunde bryta föräldraledigheten, eller skulle båda vara föräldralediga?

Du märker hur absurt det låter. H skulle alltså bryta föräldraledigheten så pappan skulle ta sitt ansvar. Bryta eventuell amning etc, för att mamman skickade över barnen till pappan.

Jag skrev att i praktiken fick H ta ett ansvar som hon inte ville ha. Just för att det var hon som var föräldraledig. Hade det varit under pappans föräldraledighet så hade det varit en annan sak.

Ja, ja, du är ofelbar, tar alltid de bästa valen, gör en abort som ett litet Quick fix.

Så du anser, att när en kvinna blir med barn, med en man som har barn innan, att hon ska vara så förutseende att hon gör en abort, eftersom det kan inträffa saker som man inte hade kunnat klara av.

För du är väl medveten om att det är kvinnan som tar beslutet om hon ska genomgå en graviditet eller inte.