Absolut, men enligt min vecka (30+0) så är hon under kurvan på ungefär tre hundra gram, eller -13% enligt deras uträkningar. Men det går ändå framåt, vid första tillväxtultraljudet för sex veckor sedan så låg hon på minus 22% i beräknad vikt.
Tack snälla hörni. <3
Hur går det för er att välja namn? Är det någon som känner sig helt säker på vad deras lilla ska heta? Vi är nere på två stycken namn nu som vi velar mellan.
Hej, vet inte om det bara är jag men har noll tålamod och tollerans just nu. Blir så himla arg på hunden när han gör något fel. Brukar inte vara såhär och oroar mig att det kommer vara såhär efter bf. Är trött och (ut)sliten och vet att det påverkar men ändå. Inte kul alls... hur känner ni?
7 veckor kvar och ska bli skööönt när kroppen börjar bli ens egen igen.
Håller med - lite obekvämt med coronasituationen. Jag är inte så rädd att bli allvarligt sjuk, - datan på gravida är extremt sparsam men talar inte för svårare sjukdom. Inget verkar heller tala för smitta till fostret.
Men jag hoppas verkligen att det finns personal på förlossningen när det väl är dags...
Ja, det känns lite som droppen. Man är trött och tung som det är, och så kommer corona som en extra börda som ingen av oss behöver.
Hur går det för alla? Vem i tråden är närmast BF nu? Jag blir bara mer och mer orolig för att det inte ska vara säkert att föda nu pga trycket på vården. Redan innan Corona så va det högt tryck. Finns någon här som vet mer om hur det ser ut på förlossningsavdelningarna?
Såg att en gravid hade fått lungproblem och fött ett barn som sen hade Corona, men de vet inte om den smittades före eller efter förlossningen... sen läste jag att mamman inte alls mådde bra och vårdas separat. Undrar om hon va frisk från början eller hade ngn annan underliggande sjukdom.
Nån mer som känner sig lite snuvad på slutsträckan av sin graviditet? Mycket ändras snabbt nu och jag hinner inte med. Såg fram emot att börja avsluta på jobbet och sen börja förbereda inför bäbis ankomst, men nu är jag mest bara stressad och förvirrad.
Träffade min bm igår och hon förklarande förtvivlat att de får NOLL information från sjukhusen. De nya riktlinjerna i Göteborg är bara en tidsfråga tills de når Stockholm också, menade hon. Hon sa också att man kanske ska börja förbereda sig mentalt på att ens partner inte kommer få vara med alls under förlossningen. Satt och grät och grät inne hos henne en lång stund.
Jag är ändå glad att vara såhär långt gången. Givet tidigare missed abortion hade jag blivit förkrossad att tex inte få göra kub nu. Jag är också glad att ha fosterrörelserna som bekräftar att bäbisen är där. Och om det - mot förmodan - krävdes att han förlöstes nu skulle det gå bra.
Jag har tidigare läst om att pappor skickas hem från BB och redan då va jag helt förtvivlad och rädd, men nu när de även pratas om att dom inte får va med på förlossningen så är jag helt vettskrämd. Med vårt första barn så höll han på att dö i magen under värkarbetet och jag skickades iväg för att bli sövd och katastrofsnitt as. Jag va livrädd och kommer därför va ännu mer orolig denna gång. Så att inte få ha med min man i rummet är helt omöjligt om jag får bestämma. Jag har dessutom en sjukdom som gör min förlossning mer riskfylld och jag vill inte va ensam ifall att något händer. Och int e heller vill min man såklart sitta hemma helt ovetandes om vad som händer för det va lika chockartat för honom att se mig skickas iväg för snitt och sen får va ensam med bebisen i 5 timmar innan jag var vaken och alert igen. Ska då en sköterska göra en sån sak nu? Ta hand om nyförlösta bebisar medan mamman eventuellt är sövd? Det känns riskfyllt och omänskligt att ingen av föräldrarna ska få va de första att hålla i barnet. Och för att inte tala om dagarna efteråt.. Jag låg med kateter sängliggandes i 2 dygn helt okapabel att ta hand om vår son så hur tänker man kring det om pappan inte får va med på BB? Ska barnmorskor och sköterskor pressas ännu mer och behlva hjälpa alla mammor mitt i allt? Och det är väl dessutom större risker eftersom dom faktiskt rör sig mellan massa andra människor och reser till o från jobb tex. Medan jag och min man sitter i frivillig karantän så länge det krävs. Så det är ju bättre att pappan är där än att massa främmande sköterskor ska göra alla blöjbyten osv om man eventuellt blir kejsarsnittad och inte kan göra de själv.. Nej fy min hjärna går på högvarv och jag ville verkligen njuta av den här sista lilla tiden men nu känner jag bara en enorm stress och rädsla.. Jag hoppas verkligen att det bara är snack om att inte låta papporna va med på förlossningen och att det inte blir något som blir skrivet i sten..
Förlåt för långt inlägg men jag behövde avreagera mig.. Vill heller inte skrämma upp någon med min historia för allt va faktiskt fantastiskt trots omständigheterna och de fanns inget tvivel om att göra om det igen. Känner endast att detta skulle va vår revansch och att jag vill vara vaken och få se när miraklet kommer till världen och då vill jag såklart att den här revanschen ska ske med min man vid min sida.. Hoppas innerligt att dom låter oss alla ha våra respektive vid vår sida när det är dags!
Håller tummarna för oss allihopa!