Forum Behandlingar - Svårt att få barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Låg AMH värde

    Tis 27 aug 2019 16:36 Läst 0 gånger Totalt 205 svar
    Tis 27 aug 2019 16:36
    Hej,

    Startar denna chatt för att jag undrar om det är fler som är i min situation eller som varit men lyckats bli gravida.

    Jag började en utredning med Sophiahemmet och det kom fram att jag hade AMH värde på 0.3 och då var jag 36 år. Har nu gjort tre IVF försök. 2 lede till insättning av embryo men som inte ledde till graviditet. Den tredje IVF behandlingen var vi tvungna att avbryta för att det ledde bara till en äggblåsa som var för liten att ta ut.

    Det känns så trist att IVF försöken inte har resulterat i graviditet och jag blir stressad av att tiden går så snabbt och jag blir äldre (fyllde 37 i år). 

    Har börjat äta D-vitiamin, omega 3, folsyra och B-vitamin, eftersom att jag har läst att det är bra för äggkvaliteten. 

    Är i nuläget inte så jättesugen på äggdonation. 

    / allt gott
    L
  • Sön 29 sep 2019 13:45 #71
    Limarie skrev 2019-09-28 22:39:33 följande:

    Alltså Unica har garanti av 2 blastos men vi förstår inte ännu om det betyder att de garanterar att 2 blastas odlas fram eller om man minst får 2 insättningar. Kan ju vara så att blasto nr 2 inte överlever frysningen eller upptiningen. Detta läser man så ofta. Måste efterforska mer. Kommunikationen med de på Unica är topp.

    Men på Olga lite mer flopp. Långsamma svar, inga konkreta svar. Fått en tid om 2 veckor nu för Skypesamtal dvs 3 veckor efter vi skickade in info.

    Nu är frågan oavsett om vi hinner med behandling innan jul. Jag känner november är för tidigt. Behöver lite tid fortfarande. Men man måste starta behandlingen på Unica senast 1 december för att de hinner med en innan jul. Men kommer mensen efter 1 dec går det inte. Men sedan kommer man missa även behandlingen i januari då mensen kommer nog igen under deras stäningstid efter nyår. Typiskt. 

    Misstänker att man ännu mindre hinner med Olga.

    Vi väntar nu på svar från Karolinska. Detta kommer avgöra huruvida och var vi gör behandlingen utomlands innan. Sedan bokar vi in ett skypesamtal med läkaren på Unica. Kostar 100 Euro men värt för att få en känsla. Inga pengar i sammanhanget. 

    Annars dör jag av att det inte händer någonting. Allt går så trögt. Samtidigt som jag inte ännu känner mig redo för behandlingen. Men frågan är om jag nånsin är det. Jag tror att det mer är en rädsla att inte lyckas med ÄD. Vad gör jag då? Hur mycket kommer jag orka ett till negativt besked osv? Kan jag bli knäckt ännu mer osv.

    Just nu går vi även föräldrautbildningen. Ganska tufft att köra detta också. Och egentligen vill vi inte adoptera. Än så länge men man kör på flera spår samtidigt. 


    Ja det är ju rätt stor skillnad på två blastocyster och två insättningar. För som du skriver.... inte alltid de klarar upptining. Jag är helt övertygad om att det är värt 100 euro för ett samtal. Ni kommer nog att ha en mycket klarare bild efter det. Lite så som vi kände efter att ha pratat med elena.

    Vad tråkigt att ni inte är nöjda med er kontakt hos Olga. Ni kan inte byta koordinator? Vi hade Maria och var nöjda. Hon svarade alltid snabbt. Det var egentligen bara inför behandlingsstart när vi ville ha behandlingsplanen som det gick trögt. Då såg min man att elena (vår läkarkontakt på kliniken) var online på Skype så han skrev och frågade. Då hade vi missuppfattat henne. Vi trodde att vi skulle få planen INNAN jag skulle börja med p-piller, men hon hade menat att jag börjar med p-piller och sen skulle planen komma när det närmade sig. Så det var väl en kommunikationsmiss. Sen fick vi samma besked av Maria dagen efter men då hade jag mailat tre gånger och frågat. Men i övrigt var vi nöjda med kontakten.

    Vi fick vänta lite på vårt Skypemöte men det var pga att jag behövde ta alla tester en cykel efter vår sista ivf för att inte några hormoner skulle påverka. De behövde ha in all info en vecka innan Skypemötet tror jag. Sen ca 6 v till behandlingsstart beroende på var i cykeln man var. För oss hade det blivit..... fyra veckor efter samtalet. Sen Ryssland 7 v senare eftersom vi skulle göra långa protokollet.

    Förstår känslan i att vilja göra saker direkt! Vi hamnade alltid i skarven med sommar- och julstängt under vårt år med behandlingar. När vi ville gör FET i vintras kom min mens EN dag för tidigt för att det skulle funka med öppettiderna. Så retligt!

    Jag tycker att ni är starka som håller flera lösningar i luften på samma gång! Det tror jag är nyckeln. Jag beställde bara informationen kring adoption men tog aldrig steget att anmäla mig till något. Jag var inte där mentalt. Då kändes äggdonation mycket mycket lättare! Men hade säkert öppnat den dörren mer om tiden hade gått.

    För mig känns det så sjukt att tänka att idag skulle jag egentligen ha varit i Ryssland. Vi hade nog landat om ett par timmar. Haha! I stället ligger jag i sängen och väntar på att min man ska ha lagat lunch för jag fick en hel våg med illamående som sköljde över mig så jag knappt kunde stå upp. Kontraster!
  • Tis 1 okt 2019 15:08 #72

    Suck när ska det någonsin bli bra. Har kört två veckor synerela och började i lördags med Menopur men mitt under behandlingen får jag mens. barnmorskorna tycker det är konstigt och vart jag än vänder mig får jag inga svar. Jag orkar inte med fler misslyckanden. Hur tänker ni kring äggdonation? Vill man inte ha ett barn som har en gener och som man kan se sig själv i också.

  • Tis 1 okt 2019 19:21 #73
    Lenze skrev 2019-10-01 15:08:03 följande:

    Suck när ska det någonsin bli bra. Har kört två veckor synerela och började i lördags med Menopur men mitt under behandlingen får jag mens. barnmorskorna tycker det är konstigt och vart jag än vänder mig får jag inga svar. Jag orkar inte med fler misslyckanden. Hur tänker ni kring äggdonation? Vill man inte ha ett barn som har en gener och som man kan se sig själv i också.


    Oj vad konstigt!!

    Alltså..... jag förstår helt din känsla kring äggdonation. Jag tänkte så först också, men..... Jag ändrade mig. Jag tänker att om mina ägg inte kan ge mig ett barn så kan någon annans göra det och då får jag bära det. Känna barnets sparkar och utveckling och till sist föda det. Får jag göra de stegen kommer det barnet att vara en del av mig! Det var det som avgjorde vårt val framför tex adoption i första läget. Skulle vi sedan landa i adoption hade jag älskat det barnet exakt lika mycket. Men för mig blev det så viktigt att kunna få chansen att vara gravid. När väl den tanken hade rotat sig blev det så självklart för mig! Förstår du hur jag tänker?
  • Ons 2 okt 2019 12:40 #74
    Lenze skrev 2019-10-01 15:08:03 följande:

    Suck när ska det någonsin bli bra. Har kört två veckor synerela och började i lördags med Menopur men mitt under behandlingen får jag mens. barnmorskorna tycker det är konstigt och vart jag än vänder mig får jag inga svar. Jag orkar inte med fler misslyckanden. Hur tänker ni kring äggdonation? Vill man inte ha ett barn som har en gener och som man kan se sig själv i också.


    Usch vad jobbigt och konstigt. Är det kanske en bortfallsblödning? Men det känns i alla fall så att man vill att en läkare tittar på dig, kanske gör ett ultraljud också?

    Det där med äggdonationsfrågan var en process som dock redan var aktuellt direkt efter första misslyckade IVF. Det kändes som att vi antingen bara haft otur att inget ägg blev befruktad eller att det är dålig kvalité på äggen och sperman. Andra misslyckade försök var bara en bekräftelse.

    Tankarna och osäkerheten kring äggdonation med positiva och negativa inslag kommer och går. Det är en självklarhet för mig att kärleken är lika stor. Men det är klart att man har stunder där man tänker: tänk om inte? tänk om barnet är "konstig"? Det kanske var en fel "donator"... Ibland tänker jag... tänkt dig om barnet blir jätteful (sååå hemskt att jag överhuvudtaget tänker det, jag skäms nästan). Jag skriver detta rakt ut för att jag vet att många tänker så, i alla fall en stund och kanske flera gånger. Men det viktigaste är att tankarna till slut inte är dominerande. Det är jätteviktigt att man har såna jobbiga tankar för att man ser att man processar situationen. Detta är ett svårt beslut, för vissa svårare än för andra.

    Jag läste mycket om epigenetik och barnet kommer få mycket av mig (kanske inte ögonen och näsa ;)). Men även vid ett eget genetiskt barn? Hur vet vi hur mycket barnet får av mig och hur mycket av killen? Har du tittat på fb eller insta på bilder av födda donatorbebisar och sina biologiska mammor? Gud vad de är ofta lika! Antingen är det så att alla bebisar är lika eller att det faktiskt är så att barnet lär sig att härma oss (ffa leendet, ljuyd osv).

    Sedan får man fråga sig. Vad är viktigast för mig? Vad kan jag ge upp? Jag menar, klart vill man ha ett genetiskt barn från början men... man kanske har inget val (om man nu vill ha ett barn).

    Som R* skriver, jag vill vara gravid. Känner av bebisen i magen. Därför känns adoption såå mycket jobbigare. Och jag vill att barnet får en grundanknytning (en "oskadad"). Eller säger vi så, det är det jag önskar mig. Men ibland blir sakerna inte så och då ser jag det som en fantastisk möjlighet ändå till ett barn.

    Processen går upp och ner. Just nu när vi är så nära äggdonationen får jag mer ångest igen. Vissa känner plötsligt en självklarhet när det är dags. Jag tänker ibland. Tänk om det ändå kan funka om vi bara väntar osv.

    Sedan är jag också så rädd att den sista utvägen för att bära själv ett barn kanske inte heller fungerar.

    Jag tänker så här. Det finns många väger till föräldrarskap. Jag är övertygad att den viktigaste delen i ett föräldrarskap är kärlek. Så vägen dit är inte så viktigt. Det kommer finnas ett band mellan mamman och barnet (och pappan). Tiden barnet ligger i mage, man växer upp, och bygga upp en familj tillsammans, det är där man skapar en relation till sitt barn. Görs detta med hjälp av DNA? Spelar ditt förflutna någon roll? Eller görs ditt barn till det den är genom vår kärlek?. Men tankarna kring allt annat finns där. Men det är ok. Prata med andra. Vi har gått till en psykolog och pratat om detta. Vi har även varit i kyrkan (är inte djupt troende) och haft samtal med de. Vad tycker de kring det? Vi var så positivt överraskade.

    Prata med andra som har gjort samma sak och har blivit föräldrar. Skönt var det också att gå med i fb gruppen kring ÄD.

    1 IVF - lågt AMH-värde - 5 ägg - 0 befruktades -- IVF 2: 4 ägg - ICSI - ?
  • Ons 2 okt 2019 12:42 #75

    Sedan en annan sak:

    Inför ÄD utomlands var jag tvungen att ta några prover. Jag beställde de online, det billigaste blev fertilitetspaketet för 1500kr.

    Där ingår det bla AMH värdet. Det var senast i mars jag hade 0,4. Så nu är det spännande. Inte att det spelar nån roll när man ska få donerade ägg. Men är det lågt blir det ändå så att man blir ledsen igen. Märker nu att min mens är alltid bara 2 dagar lång... Vill inte hamna i förklimakteriet.


    1 IVF - lågt AMH-värde - 5 ägg - 0 befruktades -- IVF 2: 4 ägg - ICSI - ?
  • Ons 2 okt 2019 14:39 #76

    Mina tankar går i att jag är nästan säker på att barnet inte kommer se ut som mig, ha mina färger m.m. Samt tänk vilken sorg hon/han kommer få uppleva när hen får reda på att vi inte vet vem hens genetiska mamma är.

  • Ons 2 okt 2019 14:40 #77

    Mina tankar går i att jag är nästan säker på att barnet inte kommer se ut som mig, ha mina färger m.m. Samt tänk vilken sorg hon/han kommer få uppleva när hen får reda på att vi inte vet vem hens genetiska mamma är.

  • Ons 2 okt 2019 14:40 #78

    Mina tankar går i att jag är nästan säker på att barnet inte kommer se ut som mig, ha mina färger m.m. Samt tänk vilken sorg hon/han kommer få uppleva när hen får reda på att vi inte vet vem hens genetiska mamma är.

  • Ons 2 okt 2019 14:44 #79
    Limarie skrev 2019-10-02 12:40:43 följande:

    Usch vad jobbigt och konstigt. Är det kanske en bortfallsblödning? Men det känns i alla fall så att man vill att en läkare tittar på dig, kanske gör ett ultraljud också?

    Det där med äggdonationsfrågan var en process som dock redan var aktuellt direkt efter första misslyckade IVF. Det kändes som att vi antingen bara haft otur att inget ägg blev befruktad eller att det är dålig kvalité på äggen och sperman. Andra misslyckade försök var bara en bekräftelse.

    Tankarna och osäkerheten kring äggdonation med positiva och negativa inslag kommer och går. Det är en självklarhet för mig att kärleken är lika stor. Men det är klart att man har stunder där man tänker: tänk om inte? tänk om barnet är "konstig"? Det kanske var en fel "donator"... Ibland tänker jag... tänkt dig om barnet blir jätteful (sååå hemskt att jag överhuvudtaget tänker det, jag skäms nästan). Jag skriver detta rakt ut för att jag vet att många tänker så, i alla fall en stund och kanske flera gånger. Men det viktigaste är att tankarna till slut inte är dominerande. Det är jätteviktigt att man har såna jobbiga tankar för att man ser att man processar situationen. Detta är ett svårt beslut, för vissa svårare än för andra.

    Jag läste mycket om epigenetik och barnet kommer få mycket av mig (kanske inte ögonen och näsa ;)). Men även vid ett eget genetiskt barn? Hur vet vi hur mycket barnet får av mig och hur mycket av killen? Har du tittat på fb eller insta på bilder av födda donatorbebisar och sina biologiska mammor? Gud vad de är ofta lika! Antingen är det så att alla bebisar är lika eller att det faktiskt är så att barnet lär sig att härma oss (ffa leendet, ljuyd osv).

    Sedan får man fråga sig. Vad är viktigast för mig? Vad kan jag ge upp? Jag menar, klart vill man ha ett genetiskt barn från början men... man kanske har inget val (om man nu vill ha ett barn).

    Som R* skriver, jag vill vara gravid. Känner av bebisen i magen. Därför känns adoption såå mycket jobbigare. Och jag vill att barnet får en grundanknytning (en "oskadad"). Eller säger vi så, det är det jag önskar mig. Men ibland blir sakerna inte så och då ser jag det som en fantastisk möjlighet ändå till ett barn.

    Processen går upp och ner. Just nu när vi är så nära äggdonationen får jag mer ångest igen. Vissa känner plötsligt en självklarhet när det är dags. Jag tänker ibland. Tänk om det ändå kan funka om vi bara väntar osv.

    Sedan är jag också så rädd att den sista utvägen för att bära själv ett barn kanske inte heller fungerar.

    Jag tänker så här. Det finns många väger till föräldrarskap. Jag är övertygad att den viktigaste delen i ett föräldrarskap är kärlek. Så vägen dit är inte så viktigt. Det kommer finnas ett band mellan mamman och barnet (och pappan). Tiden barnet ligger i mage, man växer upp, och bygga upp en familj tillsammans, det är där man skapar en relation till sitt barn. Görs detta med hjälp av DNA? Spelar ditt förflutna någon roll? Eller görs ditt barn till det den är genom vår kärlek?. Men tankarna kring allt annat finns där. Men det är ok. Prata med andra. Vi har gått till en psykolog och pratat om detta. Vi har även varit i kyrkan (är inte djupt troende) och haft samtal med de. Vad tycker de kring det? Vi var så positivt överraskade.

    Prata med andra som har gjort samma sak och har blivit föräldrar. Skönt var det också att gå med i fb gruppen kring ÄD.


    Känner så väl igen mig i ditt resonemang! Jag landade som sagt i exakt det där! Om någon hade frågat mig för ett par år sen om jag kunde tänka mig äggdonation hade jag sagt tvärnej. Förmodligen helt baserat på okunskap. För mig vände det när jag lyssnade på bland annat podcasten Jag vill ha barn. Det var också så jag hittade olgas klinik. Jag ställde mig frågan: vad är viktigast? Det viktigaste för mig var att få barn följt av att få vara gravid. Hur det sen skulle gå till spelar inte längre någon roll! Jag kommer att älska mitt barn lika mycket oavsett. Hade det sen landat i adoption hade jag anpassat mig till det.

    Olga pratade faktiskt lite om just det här med genetik och biologi på det seminariet jag var på. Att om man gör äggdonation så är man biologisk mamma till sitt barn. Barnet påverkas av kvinnan ägget förs in i. Dvs samma ägg i dig och mig blir olika barn eftersom vår genetik och vårt DNA påverkar utvecklingen. Så förstod jag det i alla fall. Så vi påverkar hur barnet blir även om det inte har våra gener.
  • Ons 2 okt 2019 16:02 #80

    Det är viktigt att veta att barnet sannolikt även med dina egna ägg och partners ägg inte ser ut som du. Detta är helt normalt. Många gener trycks undan varje generation.

    Sedan väljer de noggrann ut äggdonatorn. De liknar dig jättemycket. I ögonfärg, hårfärg, längd osv. Gör du det i Ryssland kan du veta ännu mer.

    Men jag tror man måste göra sig fritt från de tankarna för att ge saken en ärlig chans. Annars kommer man må dåligt under graviditeten och senare.

    Det finns många studier som visar att barn utvecklas lika bra och till och med bättre om de är donatorbarn än om de inte är det. Det viktigaste är att man pratar med barnet om detta redan i förskolåldern. Barn är smarta. De förstår och det är kärleken som gör att de kommer förstå och inte ifrågesätter.

    Det är nåt annat med adoption, då kan identiteten vara skadad redan och där krävs mycket mer att ge en trygg anknytning igen pluss att det är många andra saker som de är med om (annan hudfärg, helt annat utseende än föräldrar osv).

    Om du vill ändra och jobba med tankarna kan det vara bra att prata med andra på facebook (äggondationsgruppen) och här i äggdonationstråden. Samt att lyssna på jag vill ha barn podden.


    1 IVF - lågt AMH-värde - 5 ägg - 0 befruktades -- IVF 2: 4 ägg - ICSI - ?
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll