Låg AMH värde

Jag förstår känslan! Fast för mig blev det typ tvärtom när det kom till träning! Jag började träna mer regelbundet, ca 4 gånger/v. Hittade framför allt löpträningen och det blev avkoppling att ge mig ut på 14-16 km rundor eller att pressa kroppen till att springa 5 km snabbare. Så året fram till våra ivfer var jag nog i mitt livs form. För mig blev nog träningen lite av räddningen att orka från utredning till ivf-start. Sen var det klart jobbigt när jag inte kunde träna under ivferna. Mest mentalt för det hade blivit mitt sätt att koppla av och koppla bort. Så mitt tips är nog att försöka hitta en träningsform där du kanske kan hitta den där känslan av att koppla bort tankarna. Sen funkar det kanske inte för alla men för mig gjorde det supermycket för det mentala. Sen kom formen på något sätt som en bonus.

Tack! Det värmer! Jag tror bara att det fortfarande känns så främmande och overkligt att jag liksom är gravid! Vet inte när jag kommer att börja tro på det. Förmodligen när magen syns och jag känner kotten därinne. Men nu känns det bara som att jag är som vanligt men med djävulsk illamående och ett större behov av att sova.

Önskar att det hade varit tvärtom för mig också, men tyvärr! Härligt att det ändå blev nått positivt av det negativa och att du kom i ditt livs form! Jag förstår tanken. Jag tror det är viktigt att ha något vid sidan av att fokusera sin energi på. Jag älskar att fotografera och vill lära mig mer, funderar på att gå en kurs. Bara för att ha nått att göra. Promenader känns väl annars som okej träning? Skönt att bara komma ut!

Förstår det! Snart kommer du dock inte komma ihåg hur livet var utan barn ;) Och inom några veckor ska du se att magen syns också och det kommer nog övertyga dig mer! Sen tror jag nog att det är först när du har en skrikandes, lite klibbig bebis på ditt bröst som du verkligen kommer fatta :) Hoppas det går bra imorgon, håller alla tummar och tår!

Jamen en fotokurs är ju toppen! Det är väldigt skönt att hitta någon aktivitet som rensar hjärnan lite.

Raska promenader funkar fint men det tar nog lite längre tid att se resultat kanske. Du kanske kan kombinera det med lite lätta styrkeövningar? Tex köra Squats, plankan, armhävningar osv? Finns en jättebra app med sjuminutersträning. Den heter nog 7 minutes workout eller liknande. Så kör du olika övningar i 30 sekunder med 10 sekunder vila mellan varven. Den räknar ner och signalerar när du ska börja/sluta. Så kör du så många varv du vill. Kanske kan vara något?

Tack så mycket!! Kuben gick väldigt bra, vilket kändes sååååå skönt!! Det var mycket rörelse på krabaten så barnmorskan hade lite problem att få till bra bilder för att mäta. Rullade runt därinne och både vinkade och sög på tummen. Var så nervös när datorn räknade fram siffrorna. Men barnmorskan sa att baserat på allt hon såg och siffrorna är det låg risk för något kromosomfel. Den hade ett tydligt näsbenen och liten nackspalt. Vi valde faktiskt att inte fråga om siffrorna utan nöjde oss med hennes svar om att risken är låg. Kände att jag nog bara skulle analysera siffrorna tills att jag blev orolig för något som förmodligen inte finns. Sen blev bf en dag tidigare, vilket vi misstänkte för båda de andra ultraljuden har visat samma sak. Så hux flux var jag på v 12+4! Jag gick direkt och köpte fina kort som delar av familjen ska få tillsammans med en kopia på dagens ultraljud. Så det blir ett fint sätt att avslöja vår hemlighet.

Ja, jag tänker det. Jag försöker att inte tänka på allt detta men hjärnan snurrar iväg på bebis och negativa tankar om att drömmen inte kommer gå i uppfyllelse hela tiden. Konstant. Det är det sista jag tänker på på kvällen och första på morgonen.

Jag tränar redan lite. Jag cyklar varje dag till och från jobbet, blir ca 1.6 mil om dagen. Tränar därutöver minst 2ggr i veckan. Nu blir träningen lite lidande med all renovering hemma dock. Men under en ev ivf kanske man inte får hålla på så?! Då tänkte jag på promenader. Den appen har jag testat en gång, den var lite rolig. Jag hängde i en månad men sen dog entusiasmen... Mycket bra hemmaträningsapp iaf!

Åh, så härligt! Grattis! Nu kan du släppa det iaf. Jag tror också det är sunt att bara lita på barnmorskan. Man stressar upp sig för så mkt i onödan och ni har kämpat så länge så mer oro/funderingar känns bara dumt. Nu får ni försöka njuta istället! Så gulligt att den lilla/lille sög på tummen och vinkade :) Vilken fin present era familjer kommer få, tänk glädjen! :) Kul att bli framflyttad också, det är skönt ju mer tid som gått såhär i början tänker jag. Kommer ni ta reda på bebisens kön?

Jag kan berätta lite om IVF framgång och vikt.

Statistiskt sett har man noterat sämre IVF resultat vid BMI över 30. Själv har jag alltid haft en BMI på 25-26, alltså nästan normalviktig. Men under 2018 gick jag upp 18kg!!! (Nej, jag var inte gravid och jag mådde psykiskt bra, det var innan vår kamp började).

Så jag gick ner 10 kg innan IVF nr 1 i maj. Ändrade ffa kosten, ingen diet. Sedan blev det en del träning igen. Sedan gick jag ner 9 kg till fram tills IVF nr 2 i augusti. Så nu har jag samma vikt som jade brukade har och har en BMI på 26. IVF funkade ändå inte men... detta är en multifaktoriell sak. Och jag tänker så här. Hela IVF karussellen är ett pokerspel. Men kan jag påverka nåt så ville jag göra det. Det är för dyrt, både ekonomiskt och psykiskt, att inte ha testat allt annat innan.

Sedan har man större chans att bibehålla en ev graviditet med BMI under 27 också.

Hormonbalansen förbättras betydligt också när man går ner i vikt då östrogennivån sjunker i kroppen.

Satsa på viktnedgång, det kan ha många positiva effekter.

Jag fortsätter med det och har ett mål till att gå ner 7kg till innan äggdonation. Men just nu står vågen stilla. Men ibland får det vara så.

Sedan kan du ta kosttillskott innan IVF. Vänta helst 3 månader innan du börjar med IVF då det tar så långt tid att påverka äggkvaliten. Läs också boken it starts with the egg. Där får du all info med. Testa Q10, 400mg dagligen, E vitamin och multivitamin samt Magnesium.

Jag har också varit där. Då allt man tänker på är barn och graviditet. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit arg på världen när folk jag inte ens känner (typ kändisar) blir gravida. När det har varit folk jag känner har jag mest blivit otroligt ledsen. Jag har aldrig tagit ut det över den personen men i min ensamhet har jag känt sån sorg. Jag har beskrivit ofrivillig barnlöshet som en bottenlös sorg som inte går att ta på eller beskriva med ord. Den blir bara djupare för var dag som går. Mig har den gjort till en annan person. För ett år sen ungefär (efter vår andra ivf där det blev totalfrys på den lilla blastocysten pga konisering) kände jag mig så rädd för att jag skulle ha blivit en person som för alltid är sorgsen. En person som jag inte skulle tycka om. Och en stor rädsla för att jag aldrig skulle få bli mamma Jag tror att den känslan vände för mig när jag hittade äggdonation. För då hittade jag en lösning som kanske skulle kunna funka. Där jag skulle få vara gravid, känna barnet utvecklas inom mig och sen få genomgå en förlossning. Det tände ett nytt hopp i mig. Sorgen fanns fortfarande där konstant men det fanns ändå en gnutta hopp om att vi skulle ta oss igenom det och att jag skulle komma ut på andra sidan som en bättre och starkare person.

För mig var det väldigt luddigt kring vad jag fick och inte fick göra under ivfen. De sa hela tiden: lev ett normalt liv och du kan träna som normalt. Men när jag tex frågade om jag fick träna tittade de på mig och svarade mig som att jag helt hade tappat förståndet. Springa och hoppa gick inte för sig! Förklarade att det är normalt för mig så då måste de specificera det. Vi gav även det som feedback till Sahlgrenska efter våra ivfer. Att de i stället kan fråga: hur ser det ut med träning i din vardag? Vad gör du? För då får de ett svar som de sen kan ge rekommendationer utifrån. T ex vi rekommenderar inte att du springer och går på pass med hopp. Men cykling, spinningpass och promenader funkar. Mycket enklare för alla! Så cykla kan du fortsätta med och promenader likaså.

Ja... börjar bli lite nervös inför att berätta. Berättar för mamma och pappa i helgen, min syster nästa helg och makens familj helgen därpå. Ska även berätta för lite vänner nästa vecka. Och för min chef som vet om hela vår resa men som inte vet vad som har hänt sen sist (då jag sa att vi skulle till Ryssland i höst). förhoppningsvis blir det mer verkligt sen. Vi kommer att ta reda på kön. Det spelar egentligen inte någon roll vad det blir men vi har längtat så länge och jag skulle väldigt gärna vilja fixa liten det framtida barnrummet och sådär. Och även om jag tycker att flickor måste ha rosa och pojkar blått så är det klart att färgställningen och inredningen kanske kommer att skilja sig lite. Så på rutinultraljudet kommer vi att ta reda på kön. Sen får vi se om vi berättar....

Åh, jag känner igen mig helt. När kändisar blivit gravida blir jag tokig... Och när vänner/kollegor blir gravid blir jag också ledsen. Det är som du säger en bottenlös sorg. Det är så svårt att sätta ord på den. Det är en tomhet, en rejäl klump i magen, skräck. Jag har till och med tänkt att det kanske vore bättre om jag dör. Vi har ju bara försökt i ca 1.5 år, men tankarna på familj och ffa känslan att jag nog aldrig kommer bli mamma har jag burit med mig i drygt 7 år nu. Den blir bara värre. Jag kan inte hejda tårarna längre. Kan bli tårögd på jobbet, bara sådär liksom. Usch! Förstår din känsla över äggdonation. Det är såklart ett hopp! Jag har inte riktigt accepterat det än dock, även om det sannolikt blir mitt enda hopp.

Jag förstår inte hur sjukvården kan vara så plump och okänslig. Bra att ni gav kritik, hoppas de bättrar sig! Tyvärr tycker jag ofta att man får ta reda på så mycket själv inom svensk sjukvård. Skönt att man får cykla iaf, det rensar verkligen hjärnan tycker jag!

Men så spännande ändå! Det kommer gå fint! Det är ju en väldigt fin nyhet! Vet din syster också om er resa? Antar att det är oundvikligt att inte blanda in chefen. Min sa häromdagen att "du blir inte sugen på att skaffa barn nu va?". Jag ville bara skrika Jooo, det spelar ingen roll hur jobbigt det är ibland, men istället sa jag "Nä jag har det bra, får sova och göra vad jag vill". Blä! Låter helt rätt att kolla vad det blir! Jag skulle också gjort det. Tror det hade varit bra för att förbereda sig och kanske mer koppla att det är på riktigt! Så kul att fixa barnrummet! :)

Nu prover jag igen. Ser inte att mitt inlägg kom fram här.

Det har varit så otroligt intensivt med allt kring IVF och ÄD förra och denna vecka. Orkar snart inte mer. Vi är helt slut.

Jag hade också svårt att berätta allt då vi inte ännu hade all info men nu verkar det blir allt tydligare.

Jag tänkte jag skriver en lång sammanfattning här snart så får vi se vad ni tycker. Delvis bra nyheter men vi vet inte för vad vi ska bestämma oss osv. Långt ifrån målet att äntligen får börja behandlingen.

Men nu till helgen åker vi på semester, en vecka Andalusien. Detta blir härligt. Yoga, vandring i bergen och längs stranden. Vad vi längtar.