Jag hoppas verkligen pappan var med i den så kallade leken så han kunde fånga upp frågan och inte barnet blev sittandes där med ts medlidsamma blick på sig.
Men av vad ts skriver misstänker att det inte var så. :(
Jag kan hålla med om att det är superviktigt att yttra dom orden till sina barn ofta och själv gör jag det dagligen eftersom jag själv inte fick höra det sådär superofta under barndomen, där är vi överens.
Du har rätt att tycka vad du vill.
Men ditt argument är mycket tveksamt tycker jag. Så har du någon statistik som bevisar påståendet att det är många av oss för 40- 50 år sedan som växt upp utan att höra orden men är 110% övertygade om att kärleken från föräldrarna var självklar?
Jag tvivlar starkt på att barns anknytning till sina föräldrar för 40 - 50 år sedan var bättre än idag. En sak handlar om kunskapsläget. Idag vet vi mycket mer om hur barn fungerar, hur viktig anknytningsperioden är för barnen och hur barn kan traumatiseras av att lämnas till andra vuxna som inte är deras anknytningspersoner. Vi vet också hur skadligt det är för barnen att bli misshandlade och slagna, något som var vanligt för 40 - 50 år sedan. Man hade också färre semesterdagar, ingen föräldraförsäkring före 74, det fanns konstiga psykologiska teorier om att barn mådde bra av att bli uppläxade och knappt behandlades som mänskliga varelser.
Absolut har du rätt i att det är viktigt att visa sin kärlek i handling, t.ex. genom kroppskontakt och genom att intressera sig för barnet och uppfylla barnets emotionella och kroppsliga behov. Men det verbala tror jag är minst lika viktigt.
Jag undrar om du har samma syn på kärleken mellan man och kvinna. Räcker det med att man i handling (sex och tjänster) visar att man älskar en person eller behöver man kunna sätta ord på sina känslor?
Att leva med en person som inte kan sätta ord på sina känslor, men försöker kompensera för det genom att klippa trädgården eller ge presenter låter i mina öron som ett ganska torftig tillvaro. Ibland vill man ju ändå höra ett: "Vad fin du är", eller "Jag älskar dig" eller andra kärleksord som gör att man blir glad och får en verbal bekräftelse på den kärlek som personen har. Vi människor behöver känna oss bekräftade och älskade, inte bara en gång, utan regelbundet. Får vi inte den bekräftelsen som barn kommer vi utveckla kompensatoriska strategier som skadar våra relationer med andra.
Jag har ju själv växt upp för 40 - 50 år sedan och haft föräldrar som inte gett mig verbal kärlek (eller kroppslig). Det har gjort mig övertygad om vikten av verbal och kroppslig kärlek. Ju mer kärlek desto bättre.
Sedan är ju det inte särskilt svårt att ge verbal kärlek. Varför inte?
Jag är på mitt generösa humör idag
Det är ganska vanligt att man framför generella hypoteser som om de vore sanningar utan att ha på fötterna. Men utan statistiskt underlag eller åtminstone mycket starka argument blir det missledande att uttrycka sig så tvärsäkert.
Då kan man istället klargöra genom att sticka in ett: "Jag tror att".
Jag har inte heller någon statistik/belägg på somliga av mina hypoteser i denna tråd. Men jag försöker formulera dem som hypoteser/teorier, och om jag inte lyckas med det får jag finna mig i att bli ifrågasatt.
Jag håller med dig om att uttrycka verbal kärlek till sina barn sannolikt har ökat. Det jag är skeptiskt mot är ditt påstående att barnen för 40 - 50 år sedan hade en större tilltro till sina föräldrars kärlek än vad de har idag. Snarare tvärtom tror jag.
När det gäller ditt senaste påstående om att dagens föräldrar inte älskar sina barn högre än de gjorde för 40 - 50 år sedan, skulle jag vilja göra skillnad på barns upplevelse av sin kärlek och föräldrarnas upplevelse av sin kärlek till sina barn. En förälder som misshandlar sitt barn kan känna en stor kärlek till barnet, utan att förmedla det. Barnets upplevelse är inte likställt med förälderns upplevelse. Alltså spelar det ingen roll om föräldrarnas kärlek till sina barn är konstant, det är hur barnet upplever denna kärlek och alltså hur väl föräldern lyckas förmedla sin kärlek som är av betydelse.
Jag säger inte heller att man kan prata sig till kärlek enbart, utan ens kärlek måste givetvis bottna i ens kroppsspråk och handlingar i övrigt. Jag tror dock att enbart handling utan verbal kärlek inte ger barnet samma känsla av att vara älskad som enbart handling gör. En handling kan missuppfattas och misstolkas. En återkommande verbal påminnelse om kärleken mellan förälder och barn, gör sannolikt också att kärleken medvetandegörs och blir konkret. Om vi undersökte antalet barn som fått verbal kärlek och handling av sina föräldrar och de som inte enbart fått kärlek i handling skulle det säkert ge väldigt intressanta skillnader mellan dessa grupper.
Sen är det inte bara kärlek som är viktigt att förmedla verbalt. Det är också viktigt att prata med sitt barn om att den alltid kan komma till föräldern och prata, uppmuntra den till att sätta ord på andra känslor som ilska, besvikelse, sorg, etc. och berätta hur glad man blev att den kom till världen och andra viktiga händelser i familjens historia som kan intressera barnet, etc. Detta för att skapa en kanal där barnet ges möjlighet att uttrycka sina känslor, tankar och funderingar.
Nu undvek du skickligt min jämförelse med kärleken mellan man och kvinna. Men jag undrar igen: Är den icke-kommunikativa mannen den som ger dig den största formen av kärlek, eller ser du ett värde att få dagliga komplimanger och muntliga kärleksbetygelser?
Jag är med dig på den även fast det kanske inte framgick tidigare.
Orden -Jag älskar dig! användes inte förr på svenska för att uttrycka kärlek mellan föräldrar och barn, det är något som kommit som så mycket annat med de amerikanska filmerna och tv-serierna.
-Jag älskar dig! har traditionellt använts på svenska enbart för romantiskt kärlek.
Föräldrar förr uttryckte sin kärlek på annat sätt, man sa lilla älsklingen, gullungen min, lilla sötnosen, mammas allra sötaste etc. Därför har många vuxna idag aldrig hört just orden -jag älskar dig från föräldrarna, men det betyder ju som sagt inte att man är mindre älskad.
Att ständigt säga jag älskar dig till sina barn tycker jag är lite fånigt faktiskt.
På vilket sätt är jag oschysst? Jag förstår inte varför jag ska må dåligt över att han inte uttrycker sin kärlek till sina barn? Ska jag sluta göra det till mitt barn för att de inte ska må dåligt eller vad vill du få fram? Syftar du på frågorna kan du läsa svar jag gett tidigare.
Det är INTE jag som uppfunnit det. Det kom ut som en rolig grej på Facebook för ett antal år sedan. Det är betydligt fler frågor än dem jag nämnt i TS. Frågorna är utformade för att man ska få roliga svar av barnen och jag har frågat mitt barn dessa frågor en gång per år för att se skillnaderna i svaren... Nu hörde bonusbarnet när jag frågade min son och ville också svara på frågorna. Skulle jag sagt nej då? Om du vill se alla frågor kopierar jag in dem här:
Vilken dag är det idag?
När fyller du år?
Hur lång tid är det kvar tills du fyller år?
Vad kostar en glass?
Vad kostar ett par skor?
Vad kostar en ny bil?
Vart är solen på natten?
Vart kommer molnen ifrån?
Vart kommer träden ifrån?
Vad vill du jobba med när du blir stor?
Varför då?
Vad brukar mamma alltid säga till dig?
Vad gör mamma lycklig?
Vad gör mamma ledsen?
Hur får mamma dig att skratta?
Hurdan var mamma som barn?
Hur gammal är mamma?
Hur lång är mamma?
Vad är mammas favoritsysselsättning?
Vad är mamma jättebra på?
Vad är mamma inte så bra på?
Vad jobbar mamma med?
Vad är mammas favoritmat ?
Varför är du stolt över mamma?
Om mamma var en seriefigur så vem skulle hon vara?
Vad gör du och mamma tillsammans?
Vad är likt mellan dig och mamma?
Vad är olika mellan er?
Hur vet du att mamma älskar dig?
Vad är mammas favoritställe dit hon gillar att gå/åka till?
Kan ge en kortfattad förklaring. Han uttrycker kärlek t ex genom att läsa säga på kvällarna. Men han avvisar även barnen när de behöver honom. Han tar sig inte tid att ligga en stund med dem på kvällen om de är mörkrädda t ex utan ber dem sluta tjata och sova. Ena barnet har upplevt sig mobbad i skolan och bett honom prata med läraren vid ett flertal tillfällen men han glömmer bort. Så barnet har bett mig istället, som då gjort det. Barnet känner sig bortprioriterat och oviktigt (fast inte med dem orden när denne uttryckt det) utan har sagt att "Pappa har aldrig tid.", "Varför vill pappa aldrig vara med oss?" osv.
Jag visar mina bonusbarn kärlek. Jag säger att jag älskar dem. Jag ställer upp för dem, lyssnar och finns där. Men det spelar mindre roll. Jag kan inte ersätta en riktig förälders kärlek.
Jag skulle inte ha "undervisat" dig om självklar debatteknik om det inte behövdes. Skilj mellan dina åsikter och vad som är en belagd sanning.
Du får nog försöka citera mig var i min text jag angett ett påstående som sant, utan att uttrycka mig i formen: "Jag tror att", "det är sannolikt att", säkert eller "det kan vara så att", eller liknande markörer. I mitt näst sista stycke saknar jag sådana, men då pratar jag om självklarheter som jag ser som befästa i forskningssammanhang. Men det klart, ibland behöver jag också bli påmind. Tydlighet är viktigt.
Jag uppfattade dig som att du ansåg att barnen hade en bättre tilltro för föräldrarnas kärlek för 40 - 50 år sedan när du betonade hur många som då växt upp utan kärleksord och ändå var väldigt övertygade om att kärleken till föräldrarna fanns där. Om du inte anser att det var en bättre tilltro för 40 - 50 år sedan så är vi iaf överens om den saken.
Tack, nu svarade du delvis på min fråga. Så du anser alltså att det räcker med att din partner sällan visar kärleksbetygelser muntligt. Kanske du vill att det är så pass ofta att du ändå minns förra gången han gjorde det? Jag tror nämligen att det där är en bra riktlinje för barnen. Säger man att man älskar dem så ofta att de minns när man gjorde det senast, kommer de ständigt ha ett någotsånär aktuellt minne av senaste gången deras föräldrar nämnde sin kärlek till dem.
Det är ju inte som att jag går runt och mår dåligt och det är absolut inget som barnen varken ser, hör eller känner av. Jag har pratat med pappan flertalet gånger och tog upp det redan första gången bonusbarnet uttryckte detta.
Vill du debattera på riktigt med argument och saklig diskussion, eller vill du försöka tävla om vem som är mest syrlig i sina kommentarer?
Upplever nog att det senare gäller för din del. Detta är noterat.
Jag tror också att det är något sådant som hänt.
T ex ringde mitt barns lärare idag och berättade att det går jätte bra i skolan för barnet (det har varit lite si och så tidigare då hen har en diagnos). Jag talade då om för mitt barn att jag blir stolt över hen när läraren ringer och berättar sådana saker. Då frågade bonusbarnet direkt "Undra vad pappa blir stolt över gällande mig? Jag kämpar som fan i skolan men inte är han stolt." Hans svar blev "Jag är stolt över allt du gör. Du är duktig." Såg att bonusbarnet blev besviken på svaret. Men mycket handlar nog också om att han dels är oengagerad och dels svårt med känslor. Han vet inte vad bonusbarnet kämpar med i skolan för han engagerar sig inte. När det sedan går bra så "passerar det". Han är väldigt dålig generellt på att visa uppskattning och omtanke då bra grejer "är som det ska vara". Han är bra på att säga ifrån och tillrättavisa men glömmer vikten av att uppskatta de bra sakerna också. Medan jag är lite tvärtom. Jag visar mycket uppskattning och ger positiv feedback på bra beteenden och anstränger mig för att inte "glömma" det.
Och sedan jag verkligen börjat tänka mig för och faktiskt komma ihåg att uppmärksamma positivt beteende så här mitt barn blivit MYCKET DUKTIGARE på att själv försöka anstränga sig för att det ska bli bra. T ex så kämpar hen i skolan, hen hamnar inte i konflikter tills ofta då jag gett mycket positiv feedback på att hen gått till en vuxen istället för att hamna i bråk osv.
Men att aldrig då positiv feedback gör ju att man tappar lusten. Varför ska man göra något bra När man aldrig får höra att man är bra?
Jag försöker så gott jag kan att ge bra feedback även till mina bonusbarn, men jag kan inte ersätta att faktiskt få höra det från sin förälder.
Jag har pratat med honom om detta långt innan jag märkte att barnen faktiskt upplever att de inte är älskade. Jag har själv tyckt han haft ett kallt beteende mot barnen där han ignorerat dem när de sökt kontakt t ex. Han kan titta i mobilen och ett barn står bredvid och kallar på hans uppmärksamhet men han märker det inte.
Redan då har jag tagit upp detta utifrån två perspektiv. Dels den känsla det kan frambringa hos barnen. Att aldrig bli sedd eller hörd för allt annat är viktigare. Att han glömmer allt som är viktigt för dem visar också att han inte "bryr" sig till barnen. T ex att barnet vid tio tillfällen påtalat att denne behöver nya idrottsskor men pappan köper inte det för han "glömmer" och barnet i slutändan får ancända fär trånga skor eller utebli från idrotten. Jag har försökt förklara till honom att detta förmodligen inte känns bra för barnet.
Men jag har också förklarat utifrån att han är en "förebild". Jag har förklarat att hans val och prioriteringar visar barnen hur man ska prioritera. T ex så avbryter man telefontittandet för att hjälpa barnet ta ner ett glas när denne är törstig för det är viktigare samtidigt som man ber barnet vänta en stund när denne vill ha en glass medan man hänger tvätten för att tvätten är viktigare än en glass. På detta sätt lär man barnen prioritera saker och inte. Men i hans fall går allt före barnen. Allt från att spela dagens bana i ett telefonspel till att hänga tvätt.
Sedan detta uppdagades har jag tagit upp det med honom också, utan att försöka framställa mig själv som så mycket bättre. Han saknar uppenbarligen förmåga så jag har försökt ge honom olika tips när det kan vara lämpligt att säga något. T ex när barnet kommer hem och säger att denna gjort bra ifrån sig på ett prov. Då kan man säga ,"Bra jobbat, vad duktig du är" istället för att alltid skämta bort allt genom att säga "Det är bra då kan du få ett bra jobb och tjäna mycket pengar till pappa".
Jag har försökt påtala åt honom att han kan visa sin omtanke genom att göra saker tillsammans med barnen både enskilt och tillsammans. Låt barnen välja vad de ska göra istället för att han ska bestämma osv. Men det funkar inte.
Han är kall. Alltid. Både mot mig och sina barn. Jag är vuxen, jag vet att han älskar mig men många gånger tvivlar jag med då han aldrig kan visa omtanke eller uppskattning. Då kan jag ju tänka mig hur det är för barnen. Någonstans vet de ju att föräldrar älskar sina barn, men de känner det inte.
Han har sökt vårdcentral och de har då sagt att han inte kan ha en neuropsykiatrisk diagnos när han driver eget företag... Vilket är absurt. Han har inte fått vidare remiss.
Hur jag mår? Ja, inte är det roligt såklart. Jag får precis lika lite uppskattning och kärlek som barnen. Allt han gör är mekaniskt. Säger jag att man kan visa uppskattning genom att tex köpa blommor, då kommer han med blommor varje fredag. Säger jag att man kan visa att man sett att någon lagt ner energi på att städa hela huset kanman säga "Vad fint det blivit" och han säger då vad fint det vlviit utan att jag ens städat för han märker inte om det är gjort eller inte. Ingenting är genuint.