V 16 - maken vägrar barn

Som jag förstod TS så hade mannen redan från tidig förhållandestart varit tydlig med att barn inte var aktuella ö h t. 

Alltså grejen är ju den att när det kommer till graviditeter så har vi kvinnor 100 % bestämmanderätt över våra kroppar och därmed om barnet ska få bli till eller inte.

Men vi bestämmer inte över männen, och det ska vi inte heller göra. Grundläggande för allt resonemang när det gäller abort är att man inte ska tvinga någon att bli förälder mot sin vilja. För män är det inte så enkelt, de kommer inte undan den juridiska biten men man kan och bör inte praktiskt tvinga på någon ett barn de inte vill ha, alla minst för barnets skull.

Eftersom jag vet allt det här som kvinna så har jag ett gigantiskt ansvar mot mig själv och ev barn att inte sätta mig själv i en sits jag inte kan hantera. Kan jag inte tänka mig sena aborter får jag väl kissa på en sticka i månaden för att dubbelkolla om jag är det minsta osäker. Kan jag inte ö h t tänka mig abort bör jag inte ö h t ha sex om jag inte antingen kan tänka mig att ta hand om barnet själv eller är i ett förhållande där barn är välkomna.

Situationen kan ju uppstå att kvinnan vill göra abort men att mannen absolut vill ha barnet och inte kan tänka sig att fortsätta med en kvinna som tagit bort hans barn. Lika många som skriker att mannen är ett svin nu skulle stödja kvinnan i beslutet över en abort hon vill göra. Det är helt enkelt kvinnans lott att bestämma och mannens lott att acceptera beslutet. Men inte nödvändigtvis i en fortsatt relation.

Om jag har förstått TS rätt har mannen redan från början sagt att han inte vill ha fler barn. Det är ingen åsikt som kommit i samband med graviditeten, det är något som båda vetat om hela tiden.

Det är inget moraliskt förkastligt i att säga "jag vill inte ha fler barn, jag lämnar hellre vår relation och därefter några år senare göra exakt detta.

Både TS och mannen har haft samma möjlighet att undvika denna situationen genom att sterilisera sig själva. Det är inte någons enskilda fel eller ansvar, det är deras gemensamma fel och ansvar.

TS man har vad jag kan utläsa inte försökt tvinga eller pressa TS att göra något alls, han talar bara om vilka val han kommer göra. Han låter TS själv välja vad hon vill göra.

Jag tycker att barnmorskor och gynekologer ska göra sitt jobb med de uppgifter som ingår. Det är en del av det yrke de valt och det är fullt möjligt att välja ett annat yrke eller en arbetsplats där de inte behöver utföra de uppgifterna. Jag tycker det är helt okej om man inte vill utföra aborter, men då ska man inte vara barnmorska heller.

Du skriver att barnmorskan ska hjälpa de blivande föräldrarna in i den mest fantastiska stunden på jorden. Tror du att det är fantastiskt att föda ett barn som du inte vill ha? Som kanske har blivit till genom våldtäkt? Där barnets pappa slår dig, och kommer slå barnet med? Som blivit till av misstag och inte är önskat? Eller finns det enligt dig fall där abort är okej?

Biten om kroppsdelar, fingrar och tår och att du genomgående kallar embryon och foster för barn är svår. Jag vill inte ha 1000-tals barn på mitt samvete men vi aborterar inte barn, det är embryon eller foster. 84% av alla aborter sker innan v 9, då är embryot runt 2cm långt och svansen det har haft börjar försvinna. 93% av alla aborter är kemiska och alltså ingen som suger ut någonting ur någon. Den absoluta majoriteten av aborter sker innan v 12 och är kemisk. Bilden du målar upp är inte fullständig och parallellerna du drar till aktiv dödshjälp är inte relevanta.

Aktiv dödshjälp är ett beslut som fattas av den det berör, precis som abort. Ingen ska kännas sig tvingad eller pressad till att göra en abort eller att inte göra det, det måste vara frivilligt. Om vi skulle införa aktiv dödshjälp i Sverige kan jag tycka det är rimligt att läkarna själva får välja under en övergångsperiod eftersom det tidigare inte har varit en del av arbetsuppgifterna.

 Jag vill återigen poängtera att min man INTE sagt att han tänker lämna mig.

Han har sagt att han inte vill bli intvingad i ett faderskap.

Nej, och jag har inte heller velat bli intvingad i denna sits. 

 Han har förstärkt att han inte känner ork och möjlighet till fler barn, utan ansåg sig helt färdig med barn, blöjbyten etc.

JAG har sagt att om jag att jag inte kan tvingas till abort, då kommer jag hellre lämna, för det är inte en möjlig åtgärd för mig.

Nu har det gått ett par dagar. Vi har inte pratat mer om det, mer än att jag sagt att vi har en tid på sjukhuset på fredag. Han har inte heller tagit upp det.

Innan fredag kommer jag förklara att jag haft enorm ångest över att jag känt mig utelämnad och ensam i denna sits och att det inte är öh acceptabelt i en svårt sits som denna. Vi behöver stötta varandra och jag som fru (gravid mamma) en trygg plats, som det ska vara i vårt hem.

Detta var en oväntad situation för oss båda. Jag flaggade i somras att jag måste byta min spiral snart, hade inte koll på exakt datum. I efterhand är det 27 juni, som det hade gått 5 år. Med BM's beräkning var jag redan gravid då. 

Min åsikt är att vi mammor har en helt annan möjlighet och känslomässig förutsättning att knyta an till barn, redan tidigt, delvis pga att vi bär dem, men även utanför moderlivet. Det är ett skydd för barnet. Naturen funkar så. varför är det annars så många fler pappor som lämnar barn, än mammor?? Någonstans ligger det mer naturligt för oss. Jag känner att min man har behövt lite tid på sig.

Jag kommer att säga till honom att jag förväntar mig att vi löser detta tillsammans och att han stöttar mig och hela vår familj, även i detta, så som han alltid kunnat och kan lita på mitt fulla stöd, genom sjukdom och svåra perioder.

Det är det som kärlek handlar om.

Visst kommer det att bli utmanande och tufft, men jag ingår i en familj där vi alltid stöttat varandra på alla sätt vi kan och jag vet att både mina föräldrar och min syster med familj, kommer att avlasta på alla sätt de kan.

Nu hoppas jag innerligt att barnet är friskt och att vi kommer närmare varandra som makar, för att ta oss igenom detta. Och att syskonen välkomnar detta lilla mirakel. 

Tackar alla igen för synpunkter och åsikter. 

 Jag vill återigen poängtera att min man INTE sagt att han tänker lämna mig.
Han har sagt att han inte vill bli intvingad i ett faderskap.
Nej, och jag har inte heller velat bli intvingad i denna sits. 
 Han har förstärkt att han inte känner ork och möjlighet till fler barn, utan ansåg sig helt färdig med barn, blöjbyten etc.

JAG har sagt att om jag att jag inte kan tvingas till abort, då kommer jag hellre lämna, för det är inte en möjlig åtgärd för mig.

Nu har det gått ett par dagar. Vi har inte pratat mer om det, mer än att jag sagt att vi har en tid på sjukhuset på fredag. Han har inte heller tagit upp det.

Innan fredag kommer jag förklara att jag haft enorm ångest över att jag känt mig utelämnad och ensam i denna sits och att det inte är öh acceptabelt i en svårt sits som denna. Vi behöver stötta varandra och jag som fru (gravid mamma) en trygg plats, som det ska vara i vårt hem.

Detta var en oväntad situation för oss båda. Jag flaggade i somras att jag måste byta min spiral snart, hade inte koll på exakt datum. I efterhand är det 27 juni, som det hade gått 5 år. Med BM's beräkning var jag redan gravid då. 

Min åsikt är att vi mammor har en helt annan möjlighet och känslomässig förutsättning att knyta an till barn, redan tidigt, delvis pga att vi bär dem, men även utanför moderlivet. Det är ett skydd för barnet. Naturen funkar så. varför är det annars så många fler pappor som lämnar barn, än mammor?? Någonstans ligger det mer naturligt för oss. Jag känner att min man har behövt lite tid på sig.

Jag kommer att säga till honom att jag förväntar mig att vi löser detta tillsammans och att han stöttar mig och hela vår familj, även i detta, så som han alltid kunnat och kan lita på mitt fulla stöd, genom sjukdom och svåra perioder.
Det är det som kärlek handlar om.
Visst kommer det att bli utmanande och tufft, men jag ingår i en familj där vi alltid stöttat varandra på alla sätt vi kan och jag vet att både mina föräldrar och min syster med familj, kommer att avlasta på alla sätt de kan.

Nu hoppas jag innerligt att barnet är friskt och att vi kommer närmare varandra som makar, för att ta oss igenom detta. Och att syskonen välkomnar detta lilla mirakel. 
Tackar alla igen för synpunkter och åsikter. 

 Jag vill återigen poängtera att min man INTE sagt att han tänker lämna mig.

Han har sagt att han inte vill bli intvingad i ett faderskap.

Nej, och jag har inte heller velat bli intvingad i denna sits. 

 Han har förstärkt att han inte känner ork och möjlighet till fler barn, utan ansåg sig helt färdig med barn, blöjbyten etc.

JAG har sagt att om jag att jag inte kan tvingas till abort, då kommer jag hellre lämna, för det är inte en möjlig åtgärd för mig.

Nu har det gått ett par dagar. Vi har inte pratat mer om det, mer än att jag sagt att vi har en tid på sjukhuset på fredag. Han har inte heller tagit upp det.

Innan fredag kommer jag förklara att jag haft enorm ångest över att jag känt mig utelämnad och ensam i denna sits och att det inte är öh acceptabelt i en svårt sits som denna. Vi behöver stötta varandra och jag som fru (gravid mamma) en trygg plats, som det ska vara i vårt hem.

Detta var en oväntad situation för oss båda. Jag flaggade i somras att jag måste byta min spiral snart, hade inte koll på exakt datum. I efterhand är det 27 juni, som det hade gått 5 år. Med BM's beräkning var jag redan gravid då. 

Min åsikt är att vi mammor har en helt annan möjlighet och känslomässig förutsättning att knyta an till barn, redan tidigt, delvis pga att vi bär dem, men även utanför moderlivet. Det är ett skydd för barnet. Naturen funkar så. varför är det annars så många fler pappor som lämnar barn, än mammor?? Någonstans ligger det mer naturligt för oss. Jag känner att min man har behövt lite tid på sig.

Jag kommer att säga till honom att jag förväntar mig att vi löser detta tillsammans och att han stöttar mig och hela vår familj, även i detta, så som han alltid kunnat och kan lita på mitt fulla stöd, genom sjukdom och svåra perioder.

Det är det som kärlek handlar om.

Visst kommer det att bli utmanande och tufft, men jag ingår i en familj där vi alltid stöttat varandra på alla sätt vi kan och jag vet att både mina föräldrar och min syster med familj, kommer att avlasta på alla sätt de kan.

Nu hoppas jag innerligt att barnet är friskt och att vi kommer närmare varandra som makar, för att ta oss igenom detta. Och att syskonen välkomnar detta lilla mirakel. 

Tackar alla igen för synpunkter och åsikter.