Lyssnar era män??

Min man handlar det jag skriver på en lista. Hittar han inte eller om det är slut så ringer han hem och pratar om det. Han äter aldrig upp mitt egna godis. Vill han smaka något så frågar han. Han vet vad jag gillar i godis väg. Och han tycker att det är jobbigt om han inte handlar rätt.

Det krävs inget sånt. Min man har en IQ på 135 och ändå hör han aldrig, eller glömmer bort, var jag redan har städat (och då har jag sagt det nån timma nnan). Så han städar där en gång till. Konstigt att han inte heller ser att det är rent. Men där drabbar det ju inte mig. 

Men du måste ju låta honom ta konsekvenserna av sitt handlande annars lär han sig ju aldrig. Vill du gå tillbaka till affären och köpa rätt dijonsenap eller vill du laga något annat till kvällsmat? Och om han inser skillnaden mellan rätt och fel varor till sig själv så får han lära sig att även du har dina preferenser. Eller har han något begåvningshandikapp?

Det krävs inget sånt. Min man har en IQ på 135 och ändå hör han aldrig, eller glömmer bort, var jag redan har städat (och då har jag sagt det nån timma nnan). Så han städar där en gång till. Konstigt att han inte heller ser att det är rent. Men där drabbar det ju inte mig. 

Det man inte kan förändra får man acceptera. Sedan hittar man med åren strategier för att lösa de återkommande problemen.

Min man handlar det jag skriver på en lista. Hittar han inte eller om det är slut så ringer han hem och pratar om det. Han äter aldrig upp mitt egna godis. Vill han smaka något så frågar han. Han vet vad jag gillar i godis väg. Och han tycker att det är jobbigt om han inte handlar rätt.

Vad gör jag för fel?

Jag försöker vara tydlig, skriva upp eller visa min man vilka märken på mat, prylar och hygienartiklar som jag använder.

Vi kan handla tillsammans och så köper vi tex fredagsmys. Innan fredagen kommer så har han ätit upp det som jag har valt till mig själv, men tyckt att han har varit duktig som ersatt det med någon annan likvärdig produkt så jag inte ska vara utan på fredagsmyset. Jag blir sur och irriterad. Det är stor skillnad på låt säga OLW:s sourcream jämfört med LIDL:s egna chips tex. Eller så handlar han nån annan ersättningsvara som är totalt oätlig. Eftersom jag blir irriterad över detta så tycker han att jag är tramsig och nere på dagisnivå. Men när man förklarat och visat för hundrade gången så blir man till sist förbannad. Hur svårt kan det vara?

Jag känner mig som världens otacksammaste när det från början inte ens hade behövt hända. Och jag vill inte behöva gömma sakerna eller kontrollera efter jobb ifall det jag köpt är borta eller inte. Så roligt är det inte att gå till affären och handla nytt.

Ofta köper han kattmat som han vet att katten inte ens tittar på, och så får det bara kastas till sist för ingen annan vill ha det.

Fan!!!!