Nygift och otrogen

Ja vi går i parterapi men där blickar vi mest framåt. Jag både tror och hoppas att vi en dag är helt återställda och att jag kan lita på honom igen. Det är så konstigt för jag både litar och inte litar på honom...

Hade jag inte haft problem med det vore jag väl typ psykopat? Eller? Finns det människor som nio månader efter en sådan typ av otrohet reparerat sig och mår bra i förhållandet igen?

Vi pratar, mycket. Men jag är så jävla trött på hennes namn. Jag vill inte veta detaljer. Jag litar på att han sagt sanningen till mig och att det är hon som försöker hetsa igång något för hon vill åt honom.

Människor gör fel, människor sårar. Ska två veckor av svek bevisa att jag aldrig kan lita på honom igen? Det känns som att det är en enkel förklaring på en svår sak. Ja han har ljugit för mig, den absolut värsta av lögner. Han kunde vara tvåbarnspappa nu, men det är han inte. Men han har aldrig ljugit för mig innan. Jag litar på att han aldrig gjort det tidigare.

Ja jag hade bestämt mig för att stanna. Nu vet jag inte längre. Innan trodde jag det var rätt, nu vet jag att det är fel.

Du har rätt i att jag bara tagit del av hans sanning och det är nog inte hela sanningen. Jag hoppas att jag fått ta del av de större händelserna sen om han skrivit att han har känslor för henne ytterligare en gång behöver jag inte veta..

Ja jag är rädd att han ska välja henne men rent logiskt vet jag att det inte kommer ske. Dom är över och deras känslor är döda. Han skulle aldrig välja henne och jag tror inte hon skulle välja honom. Deras relation som var är ju också helt förstörd.. 

Han kanske inte har tagit beslutet om skilsmässa. Men han har ju orsakat att den här situationen har uppstått.
Hur kan du inte se det?

Jag skulle inte vilja kalla det hetsjakt.
TS har dessutom själv startat tråden och bett om råd. Råd som hon verkar ha tagit till sig av.
Jag tror att folk har reagerat på att TS till en början försökte skydda sin man och försvara honom och lägga all skuld på den andra kvinnan.
Hon stoppade huvudet i sanden,vilket hon själv också har erkänt.
Och det här är en sak som kan röra upp känslor. Lkisom ämnet i den andra tråden du nämner här.

Ja,till en början så var det så.
Men sen har ju TS insett under diskussionens gång att hon inte klarar att stanna kvar i förhållandet.
Visst finns de som varit hårda mot TS. Men jag är inte en av dem.
Jag har t om skrivit att det är hennes eget beslut om hon ska stanna eller gå.

Jag har varit med om otrohet i mina relationer på båda sidor (spänning, lust och korta grejer) och vi har klarat av det i samtliga fall efter diverse dumma gräl. Är rätt sexualliberal och tillåtande. Vi har fått nåt dumsmart system med straffpoäng där vi har ungefär lika. Det har svidit men också hänt när vi inte haft världens bästa sex i långa förhållanden... jaja. Jag skulle därför råda andra att inte omdelbart kasta ut sin partners kläder på gatan... nästa gång kan det vara din tur..

Ja,alla är vi ju olika.
Jag tycker t ex att ett snedsteg på fyllan skulle vara lättare att förlåta än upprepad otrohet eller att inleda en längre affär med någon bakom ryggen på sin partner.
Det finns olika grader av otrohet också.

Jag tycker det är skillnad på en enstaka händelse och på en längre affär eller systematisk otrohet.

Ja,vi är alla olika.

Fast det där är väl en ickefråga i det här fallet eftersom TS man gjorde väl lite mer än bara kände attraktion... älskarinnan vart väl inte på smällen av hans tankar?

Tack.. dock håller jag inte med om att kärlek besegrar allt för i så fall skulle jag kunna förlåta min man för att han var otrogen och det tror jag inte att jag kan..

 Min make var otrogen när vi precis gift oss men det var inget avgörande (kanske mer än att jag ännu mer ville kämpa). Maken ska väl ändå vara lika förälskad i sin fru alla dagar inte bara kopplat till ett bröllop? Nu blev inte min mans älskarinna gravid men jag förstår inte storheten i det heller. Det var ju sexet som var det dåliga, han fick utlösning i henne oavsett om hon blivit gravid eller inte. Alltså är själva sexet sveket inte graviditeten.. hade älskarinnan fått barnet hade ju familjesituationen ändrats och då hade den frågan varit viktig. 

Just nu känns det som om jag är villig att ge det ett försök. Jag antar jag är nere i nån svacka men jag har börjat bagetalisera det har gjort, eller kanske börjat acceptera. Just nu vill jag bara förlåta och gå vidare med honom. Det har skett och det var så jävla vidrigt men nu vill jag ge honom en andra chans för att ärligt se om vi kan läka... men jag vet inte.

Ja det är vad jag vill - på ett sätt. Men samtidigt inte.. jag ber om ursäkt om du tycker jag är naiv, ältar, stoppar huvudet i sanden etc men det här är mitt enda forum att ventilera. I verkliga livet ska allt vara tipptopp och ingen förutom min bästa vän vet något.