Soc anmälan pga separerat

*sig

När barnet var 2 veckor hände detta, och du var inlagd en vecka.
När barnet är 9 veckor jobbar du och låter barnet flytta.

Ja, jag förstår att folk reagerar.

Vadå bara 32 år gammal? Herregud. Dina svar visar bara mer och mer att du är olämplig som mamma. Ta av dig offerkoftan och lär dig något så dina barn slipper bli skadade psykiskt. Inser att det nog ändå är kört mer tanke på din reaktion men kan ju alltid hoppas att de blir placerade.

Jag jobbar bara 2 timmar om dagen på ett kontor med lite pappersarbete. Jobbar kanske 3 dagar i veckan om jag orkar

Är fk som anser att jag har arbetsförmåga med 25 % även om jag aldrig orkar det. Men måste ju följa deras regler för att kunna få ut sjukpenning

Å nej jag tillät inte barnen att flytta utan det var pappans val att flytta till den nya orten och jag har försökt få till ett umgänge med barnen men inser nu vad fel jag har tänkt och agerat.

Har inte tänkt på minsta barnets bästa.

Men jag får ta skulden på mig och jag ska begära att de omplaceras akut imorgon så de får komma till en bra mamma istället för mig

Jag hoppas du reagerar så här som del av en krisreaktion, och att du för barnens skull istället tänker att du ska bidra till att lösa alltihop på bästa sätt för alla fyra. Vi som svarat är inte illvilliga, vi tycker att ni har tänkt fel framförallt kring den lilla bebisen, men det bästa för hen är förstås att du och pappan ordnar omsorgen på ett bättre sätt. Barn behöver sina föräldrar!

Tidigare under kvällen verkade det ju som om ni hade diskuterat att han skulle återvända med de två yngsta, och det vore väl det bästa? Med tanke på ditt äldre barn med särskilda behov, inte minst.

Det låter som om alltihop blivit för mycket för dig. Du berättar ganska långt in i tråden om den svåra sjukdomen du vårdades för alldeles nyligen - en sådan sak går inte spårlöst förbi! De flesta människor skulle hamna i en livskris i ett sådant läge, när man kommer nära döden. Jag kan också tänka mig att om man är nybliven förälder får svårt att knyta an till bebisen, med tanke på att man innerst inne kanske varit rädd att dö och då inte känt det "lönt" att bli för känslomässigt engagerad i barnet - även för barnets skull. Mitt i en kris kan man ju få alla möjliga känslor.

Utöver din egen sjukdom har du hela tiden haft stressen kring ditt äldre barn som förmodligen kräver en del energi att ta hand om. Och så grälen med och separationen från den man du älskar.

Det är inte konstigt att du går sönder psykiskt i det här svåra läget, och du har fattat en del beslut som kanske inte blev så bra. Men ni har bara varit separerade i fem dagar, skrev du, så det är inte någon stor skada skedd om du och pappan tänker om nu.

Soc kommer säkert följa upp er och det tycker jag är rätt i det här läget. Det bästa du kan göra är att visa att du är beredd att anstränga dig för barnens bästa, och söka någon samtalskontakt som kan hjälpa dig att bearbeta allt som händer och har hänt. Sjukhuset där du var inlagd kanske har någon kurator du kan få prata med?

Vad du än gör, säg inte ett knyst till soc om de här destruktiva och impulsiva tankarna på att lämna bort alla fyra barnen! Visa istället att du har viljan att kavla upp ärmarna, så gott du kan efter omständigheterna!

Den tid du tvingades vara ifrån ert barn pga sjukdom har troligen skadat din anknytning till barnet.

I första hand borde ni alla bo ihop. Är det omöjligt så bör en av föräldrarna vars barnets trygga punkt , och om det är pappan så bör du hälsa på , gärna dagligen inget varannasboende i den åldern.

De har troligen en förlossningsdepression efter din sjukdom.

Jag tror att TS menar att det är ungt att få en hjärtattack vid 32 års ålder. Och det är det ju. Tror hennes hälsa spelar större roll än vad som hittills kommit fram i tråden för hur det har blivit.

Hon bör ta av offerkoftan det håller jag med om, men mycket borde kunna göras som är mindre drastiskt än placering.

Varför ska du alls arbetsträna istället för att vara föräldraledig?
Konstiga prioriteringar.

Det tror jag med.

Vet ärligt inte om vi kan bo ihop igen. Ja vi flyttade isär för 5 dagar sedan men man kan säga att förhållandet tog slut för 6 månader sedan. Vi har försökt lappa ihop det med terapi och sånt men det gick inte. Vi bråkade i stort sett varje dag i 6 månaders tid.

Men för barnens skull får vi väl bo här so vänner och försöka stå ut med varandra ytterligare några månader.